My på fri fot

Så var jag hemma igen. Jag har varit på Skatteverket och folkbokfört mig, så snart är jag även på papper bosatt i Sverige igen. Om en vecka börjar skolan, och det känns både läskigt och spännande. Roligt.

Men jag saknar hästarna lite.

Igår kväll var det en sen check in som kom först vid klockan två på natten. Jag halvsov fram tills dess i soffan i receptionen. Inte jättsmart, eftersom när jag skulle gå och lägga mig sedan kunde jag inte somna. Jag sov ganska dåligt och vaknade med alla andra (det var meningen att jag skulle få lite sovmorgon eftersom det blev så sent). Men jag låg kvar till kvart i åtta.

Min sista tur blev 3A med tre personer. Soligt och relativt varmt. Jag fick rida Floki, den trevliga skäcken jag red häromdagen. Turisterna var glada och trevliga. En tjej var jättenervös i början med det gick bättre. Hon satt på Faxi och när vi kom tillbara till stallet uttryckte hon sin kärlek till honom. Han är en fantastisk häst.

Under eftemiddagen packade jag det sista, tvättade mina hästkläder och tömde alla lådor. Min väska är om möjligt fullare än när jag kom hit, och då har jag ändå varit hemma emellan och dumpat av grejer. Jag förstår inte hur det här gått till. Den vägen dessutom hur mycket som helst.

Vid fyra gick jag ut i stallet, tog lite kort på fölen och sa hejdå till alla. Det var sorgligt. Nora var ledig så jag hängde lite med henne innan jag skulle gå på bussen. Det var en så himla konstig känsla. Att jag plöstligt skulle lämna stället som jag levt på nu länge. Det kändes verkligen inte som att jag skulle åka därifrån, trots att jag var så glad över att äntligen få åka hem. Vi kramades en sista gång allihopa och Hrodmar gav mig en stor kram och sa "Tack för det, My. Du har gjort det är riktigt riktigt bra.".

Inne i Reykjavik var större delen av vägarna i själva centrum stängda (det är någon slags kulturä-kväll här och det har varit maraton under dagen), så jag fick gå en bit från stället jag blev avsläppt på. Det tog inte alls lång tid att hitta mitt gulliga lilla guesthouse. Det ligger verkligen mitt i smeten, jättetrevligt. Jag har fått ett litet litet rum i källarplanet. Det känns superbra. Det är småkonserter lite var stans i staden (ett par hade konsert på sin balkong! De var så fina att jag var tvungen att köpa deras cd.) och människor överallt. Lite senare ska jag träffa Renee som också åker hem i morgon, så ska vi gå runt och ha trevligt.

Sista natten på Island!

Igår kväll kom Isabelle tillbaka. Jag gav henne ens tor kram och vi stod en stund och pratade om ditten och datten. Sedan frågade jag om hon ville hämta flocken med mig, och det ville hon ju gärna. En bra start på återkomsten!

Jag red först Siggin med Annemiek (hon sitter vanligtvis i receptionen, men hon blev inkallad pga brist på guider. Till och med Veisteinn fick ta ledigt från skolan och komma och rida Uppin). På eftermiddagen red jag Siggin igen, men då tillsammans med Lea. Lea är verkligen så himla bra, hur trevlig och bra som helst.

Vi hade en fransk familj med oss med två små killar. Att ha dem med var rean tortyren, för de satt och stönade och höll sig krampaktigt i sadeln för att det gjorde så ont när vi red fortare (de är så små så de kan inte få hästen i tölt utan sitter där och skumpar i trav. För det mest går det bra med barn för att de är så mjuka, men det här var hemskt). Jag hade en av killarna som handhäst och han var lite mer tystlåten. Jag kunde bara höra hur han stönade av smärta och pustade ut så fort vi saknade av i skritt. Den andra lillkillen red precis bakom mig, och han
 satt verkligen och "aj.. aj.. aj.. oh.. aj..". Rena rama tortyren att höra dem så. Vid Siggi-grinden sa jag till Lea att nu får hon rida först, jag klarar itne av att höra det där längre.

Lea hade kvällen tillsammans med mig idag också. Marianne är ledig så det var jag som skulle vara hon ikväll. Toni hade glömt att hon hade kvällen och kom två timmar för sent. Jag var ganska sur, eftersom det alltid känns som att det är mer att göra när Marianne inte är här. Hon har sådan bra koll på allt. I varje fall kom hon tillslut och kvällen flöt på ganska bra. Bortsett från att jag måste stanna uppe till klockan ett då det komemr en gäst och ska checka in. Det blir tugnt. Lea sa att då får jag ta lite sovmorgon, så det tänker jag göra.

Nu sitter jag i receptionen med min dator och lyssnar på Lea som spelar piano. Fantastiskt fint. Jag älskar verkligen pianospel. Det är synd att jag själv inte är bättre på det. Jag skulle ha gjort mina pianoläxor bättre.

I morgon blir det sista dagen här. Det känns konstigt. Nu har jag varit här så länge att det känns som någon slags dröm att komma hem. Det här är liksom verkligeheten, här och nu. Slit och långa dagar. Stundvis nedbrytande och stundvis fantastiskt. Det jag kommer sakna mest är nog naturen. Att man ser allting, de kala bergen och allt det gröna. Hmmea är det bara träd överallt. Så kommer jag sakna hästarna förstås. Allt fuffens de har för sig.

Igår satt vi som sagt i gamla stallet och hade mustasch-fest. Jennifer hade med sig sina lösmustascher som var och en satte på sig. Vi hade otroligt roligt åt dem ett tag. Sedan kom Annemiek med långturernas sånghäften, så då satt vi och sjöng en bra stund. Sedan berättade hon om spöket som bor här. Om att man kan höra fotsteg i källren på natten, att datorn plötsligt är på eller en siluett i trappan. Till och med den gamla farmaren som frågade om spökert fortfarande finns kvar. När vi skulle gå och lägga oss kände vi oss alla ganska rädda. Det var så mörkt och stallet och huset såg extra gammal och förfallet ut. Speciellt eftersom Elon redan rivit ner större delen av taket.

Det var fint väder idag, riktigt varmt faktiskt. Jag red 5B med tre personer, och jag hade inte ens någon jacka med mig. Tji fick hösten. Förhoppningsvis är det fint i två dagar till. Men jag tror det, för Siggi tog ner höet för torkning. Det gör man itne om man inte vet att det kommer vara torrt i ett par dagar så det hinner torka.

Turen idag var bra. Jag red på Kia på vägen hem, en helt fantastisk häst. Vi gav oss iväg ganska tidigt, så jag var tvungen att ta Siggin också så att jag inte skulle komma alldeles för tidigt. Men det gick bra. När vi kom tillbaka till stallet var det inte mycket kvar att göra. Alla hästarna var utsläppta och alla förutom fem sadlar var oljade och klara. Jag mockade lite, tvättade mina chaps så jag kan packa ner dem, och drev tillsist ner flocken på Ugla tillsammans med Toni.

Ikväll blir det packning för hela slanten. Sedan ska jag titta på Twin Peaks och äta chips. I morgon har jag kvällen så då hinenr jag inte så mycket. Men på lördag går jag in efter lunch så jag kan tvätta hästkläderna och packa ner det sista. Sedan säger jag och Melanie au revoir!



Melanie och jag!

Det är fortfarande helt okej väder, ännu inget regn. Men trots att det var soligt vad det ändå kyligt. Jennifer sa att nu är det ju höst, det är höstvindarna som kommer. Det stämmer nog säkert, många av hästarna har redan börjat få vinterpäls.

Jag skulle vara inni idag, men det blev inte mycket av det. På förmiddagen red jag Elf tour med fem personer. Det var en svensk familj och en tjej från Tyskland. Jag berättade förstås mina älvhitstorier om Eva och Adam och de 13 barnen.

På eftermiddagen var det meningen att jag skulle vara inne och göra de vanliga inni-syssorna. Men klockan halv tre var jag tvungen att gå ut igen och rida med på timturen som skulle komma klockan tre. Jenny från receptionen fick till och emd gå ut och rida med oss, eftersom vi inte hade några guider hemma. Renee som precis kom hem från dagsturen fick också rida med. Jag red på gamla Lysingur. Han är som en enda stor teddybjörn. Vi var tillbaka vid tjugo över fyra och då gick jag och städade klart i gästhuset. Netiesarna fick Svetlana göra eftersom jag inte hade någon tid till det.

Innan middagen bestämde jag mig för att gå ut och springa en sväng. Det är antaligen den sista gånger jag springer här, jag kommer nog inte ha tid till det senare. Jag sprang inte den vanliga långa vägen (Uppin, 6km), utan jag sprang genom skogen och hittade en liten stig som tydligen kallas "hälsostigen" eller liknande. På vägen fanns det små skyltar med övningar man skulle göra; bland annat på ett ställe var det små pallar man man skulle kliva upp och ner från 10 gånger för att träna låren. En jättebra runda! Det är synd att jag inte hittat den tidigare.

Jennifer har planerat en mustasch-fest (alla måste ha mustasch på sig) för kvällen i gamla stallet. Alla planer är väl inte helt klara, så vi får se hur det blir. Tills dess ska jag knapra på de torkade äpplen jag hittade i en av mina påsar. Nomnom!

Idag red jag Elf tour med sex personer.  När jag berättade om älvorna verkade människorna uppriktigt intresserade och fashinerade. Det var jätteroligt! På eftermiddagen hade jag ingen tur, utan jag satt med resten av gänget och tvättade och oljade sadlar till Best of som börjar i morgon. När alla turer var tillbaka drev jag ner flocken på Sóti tillsammans med Lena D.

Nu på kvällen har jag skypeat med Amanda. Det var riktigt trevligt. Vi pratade om hur hon har det där hemma och hur jag har det här. Jag berättade om min lilla kalender också.

Lite senare ska jag titta på Harry Potter (tvåan) med Maria. Sedan ska jag väl sova, för då lär det vara ganska sent. Kanske läsa lite i min bok. Tänka lite på hur jag ska packa min väska, när jag ska tvätta och så. Jag har planerat att tvätta mina hästkläder (jag vet inte om de hinner torka dock) innan jag åker hem. Så slipper pappa på damp över att det luktar häst överallt.

Jag och Marie skulle hämta flocken, men när jag tog ut Tralli ur boxen var han halt. Så jag fick gå över till fältet på andra sidan vägen och hämta Grána och rida ner på henne. Jag gillar att hämta flocken från downdown (ett av våra fält, det som ligger näst längst bort. Det som ligger längst bort heter fiffigt nog downdowndown), för då är man ute i stallet klockan sju och sedan går man in efteråt vid åtta och äter frukost. Det passar mig mycket bättre egentligen, för då kan jag äta lite mer och slippa bli så hungrig. Dessutom slipper man en del av allt sadlande och det är skönt.

Igår gjorde jag en specialmacka till mig utan ost, ifall att jag skulle få dagstur idag. Och mycket riktigt: det blev en 5B! Jag hade med mig tre personer, varav två endast hade ridit några gånger och den tredje var jättevan ryttare. Men det gick bra. Alla var glada och nöjda när vi kom tillbaka till stallet. (Inget anmärkningsvärt hände egentligen under dagen)

Jag drev ner flocken på Sóti till downdown tillsammans med Carro och sedan drev jag ner de sista hästarna och stängde fältet på Grána, barbacka. På tillbakavägen galopperade vi till och med lite! Och jag kom upp helt själv på första försöket, utan stöd, nere på fältet. Fantastiskt.

Ikväll ska jag se efter hur många avsnitt jag har kvar på Twin Peaks. Ungfär tre tror jag. Anledningen till att jag inte tittat färdigt är att jag inte vill att det ska ta slut, men jag måste ju se klart det innan jag åker hem igen. Annars känns det ju lite konstigt.

Jag har bytt lakan nu. Jag tänkte att rena lakan kan jag ju unna mig sista veckan här. Det måste vara den bästa känslan som finns; att få lägga sig helt ren, i ren pyjamas i rean lakan. Ren fröjd.

Det var jobbigt att gå upp i morse. Jag var extremt långsam och det tog ett bra tag innan jag var kontaktbar överhuvutaget. Under morgonen fick vi säga hejdå till Þóra som skulle rida hem (hon har två hästar och det är en dagsetapp hem till henne). Det var tråkigt, men henne kommer jag med största sannolikhet träffa i höst när hon kommer och hälsar på alla i Stockholm.

På förmiddagen red jag 3A med sex personer. Jag hade Viglundur med mig med en svensk pappa på, och det gick otroligt långsamt. Viglundur är alltid långsam, men idag var det verkligen extremt. Det var påfrestande, men det gick bra för vi hade precis lagom tid.

På eftermiddagen red jag förstås Siggin, tillsammans med Kristina. Vi hade ett gäng ryssar med oss, varav bara två förstod engelska. De andra kunde verkligen inte ett ord. Så i början var Kristina jättefrustrerad och visste inte hur hon skulle få dem att förstå hur de skulle bete sig på hästen. Då stannade jag gruppen och bad en av de engelsktalande översätta precis allt jag sa. Och jag var så tydlig det bara gick, och jag tror nog att de förstod tillslut. Vi var i alla fall hemma i tid och alla verkade nöjda och glada. Vi fick till coh med lite dricks av en tysk pappa.

Jag hade kvällen också idag, och den gick ganska långsamt. Först var jag på jättedåligt humör eftersom alla guesthouse och hostels inne i Reykjavik är så gott som fullbokade då jag ska åka hem och sova en natt där. Det jobbigaste var nog att jag verkligen ställt in mig på ett ställe, och när det var fullt rasade liksom allt. Men under kvällen fick jag tillslut tag på ett inte allt för dyrt rum på ett jättefint och gammalt guesthouse. Så då kändes allt genast mycket bättre.

Inne i Hveragerdi är det någon slags festival idag. Hela helgen är det "Blomsterdagar" där i staden. Efter festivalen är det en fest också som Eyvi (vår andra kock) ordnar dit alla ska gå. Annemiek sa tidigare under kvällen att "du kommer väl senare?", men jag bestämde ganska snabbt att jag nog stannar. Först och främst skulle jag i sådana fall promenera in och dessutom promenera hem. Bara det är för mycket för mina stackars fötter som redan fått utstå en kväll. Det är lite synd och tråkigt, eftersom de flesta av oss är där. Men å andra sidan hade jag verkligen lust eller ork, så det är lika bra att stanna hemma.

Jag såg i alla fall fyrverkerierna de sköt vid halv tolv. De var superfina och det kändes nästan som på nyår, eller förr om åren när vi hade fyrverkerier på kräftskivan med släkten.

Dag två i ledighet. Nästan som semester!

Vid halv åtta kom tanten med hyrbilen, och skrev på alla papper och när vi gjort våra matsäcksmackor gav vi oss iväg. Först körde vi Marie till bussen (hon skulle in till Reykjavik) och sedan körde vi bort till parkeringen där Reykjadalur börjar. Vi bestämde tillslut att det fick bli dit vi skulle vandra.

Vädret var jättefint, det var svalt och skönt och inte allt för mycket flugor. Vi såg inte en enda människa, och det var skönt att vara igång så tidigt på morgonen med något ordentligt. Vi började gå vid nio och det tog inte mer än en timme och tjugo minuter att komma in i dalen. Både Anna och Ida var helt fashinerade av alla bubblande hål och "geggur gropur" som de kallade dem. Anna kunde inte sluta påpeka hur fantastiskt allting var, både energin underifrån men även bergen och landskapet. Det är väl något jag slutat tänka på (tyvärr), eftersom jag är där så ofta.

Vi var tvugna att bada mycket längre ner i bäcken än jag gjorde sist (i april). Det var en kille som sa till oss att nu på sommaren är vattnet alldels för varmt så man måste gå en bra bit ner. Och mycket riktigt, det var kokhett där jag sist tyckte att det inte var tillräckligt varmt. När vi badat klart satte vi oss uppe på stenkullen och åt vår matsäck och sedan vandrade vi nedåt igen. På vägen mötte vi förstås ridturen.

Vi stannade till på Bonus och handlade lite innan vi åkte in till Reykjavik. Väl där inne gick vi först in i kyrkan och åkte upp i klocktornet för att titta på utsikten. Det var soligt och fint, så man såg ända bort till Snæfellsjökull som ligger på andra sidan den enorma viken där Reykjavik ligger. Sedan fortsatte vi till den bästa islandströjaffären, den där jag köpte min första tröja (där det finns ett litet rum helt fullproppat med dem). Jag köpte lite ospunnet garn och en tröja till pappa.

Så besökte vi förstås 66°North, Cintamani och Ice Wear. Alla tre ledande lite mer exklusiva isländska märkena. När man går in i deras butiker vill man bara köpa allting. Det är så otroligt schysst kvalitet och stil på det.

Middag åt vi nere vid hamnen på en fish and chips-restaurang. Där fick man völja först vilken fisk, sedan vilket tillbehöver och sedan sås. Jättemysigt litet ställe, ganska enkelt inrett och med gammal musik i bakgrunden. Maten var supergod också, verkligen fantastisk.

Efter att vi vandrat runt lite i hamnen och tittat på valfångstbåtarna, gick vi tillbaka till bilen. Jag körde Anna och Ida till hotellet de bor på inatt inne i Keflavik och sedan körde jag hem. Jag glömde förstås tanka bilen, så då fick jag åka tillbaka till Hveragerdi och fixa det.

I morgon blir det hårt jobb igen. Jag ska göra en liten kalender för mina sista dagar. Så jag kan stryka en dag när den gått. Då kanske det blir lättare att klaraav sista veckan. Det trodde Anna också.



Hät tittat vi på allt bubblande. Ida höll för näsan för hon tyckte det luktade så illa.



Här är hela dalen och en liten Anna i hörnet. Vi gick upp här för att få de det här, och sedan ner igen för att bada.



Ida och jag i badet!



Här kommer ridturen.

Jag var otroligt trött när jag vaknade, kände mig inte alls utvilad. Men jag åt min rågmacka och gick ut i stallet och packade mina sadelväskor. Uli sa åt mig att packa mycket godis eftersom vi ahde en lång dag framför oss. När vi hoppad ein i bussen och började köra såg vi att vädret var lika fint som igår. Nu kunde man se Alla berg och vulkaner borta vid horisonten. Man kunde till och med se glaciären (själva istäcket, inte bara bergen som omger den), Myrdalsjökull tror jag att det är, och den har jag aldrig sett. Hekla och Eyjafjallajökull såg vi förstås också. Det såg precis ut som att de låg bara på andra sidan Selfoss.

Vi blev körda till hästarna borta i Þingvellir där Smári och jag lämnade dem igår. Där sadlade vi och började rida genom en av de få isländska skogarna som finns. Jag skulle itne riktigt kalla det skog, eftersom träden mest såg ut som enorma buskar. Men de liknade fjällbjörken ganska mycket, den vi har hemma på fjället. Men Smári berättade igår att om man kan stå upp och gömma sig, då räknas det som en skog.

Vi red jättefort, och det var ganska smalt på vissa ställen så det var ibland svårt med handhästarna. Men det gick väl bra ändå. Det gick bättre efter en stund när hästarna inte var så himla på längre. Vi stannade uppe på en höjd när vi hade enormt fin utsikt över hela Þingvallavatn och bergen runt omkring. Det var soligt och varmt (jag kan nog påstå att det var en av de finaste dagarna den här sommaren) och jag tog av mig till linne redan på morgonen. Det gjorde jag rätt i, för jag behövde aldrig sätta på mig tröjan igen.

Vi red vidare på små smala stigar över fälten, och det gick återigen ganska fort. Jag red på Lukka, en liten brun häst som alltid är trevlig, men hon var helt galen. Jag har ridit henne flera gånger här hemma och då har hon alltid varit trevlig, töltar fint och gör vad man säger. Men idag var hon bara konstig. Jag vet inte om det var på grund av handhästarna som pushade henne, men ibland kunde hon bara sticka iväg i full fart. Det kändes verkligen jobbigt ett tag, på de smala stigarna och med handhästarna som antingen drog framår ellet försökte trycka ut migg ut spåren.

När vi skulle ta en liten paus på eftermiddagen hände något spännande, och läskigt. Vi hade precis hoppat av hästarna, och jag ser i ögonvrån hur Leo (Ulis egen häst) sliter sig, kutar en runda runt oss och sätter sedan av längs vägen i full galopp. Jag har aldrig sett en så snabb häst i hela mitt liv. Man kunde se dammet fara upp efter honom, långt efter att han försvunnit bakom kullen. Uli hoppade upp på Sprengur och for efter. Efter ett tag såg vi henne komma tillbaka, men utan någon Leo. Sedan ser vi ett dammmoln långt borta som kommer närmare och närmare, och Vivian (en liten tysk tjeje på 10 år) ropar "Leo! Leo!" och pekar. Han har alltså följt efter Uli, men hon hade inte förstått det så hon trodde han var borta. När han kom tillbaka var han helt utpumpad, men verkade lättad över att han hittat oss igen och var med gruppen. Sadeln hade hasat ner under magen, en stigbygel var borta, sjuksakerna var utspridda längs vägen (vi plockade upp dem efterhand) och tygeln hade gått av. Dessutom hade han tappat en sko, och den satt fast i fällristen (som ett galler som ligger över vägen vid grindarna så att inte hästarna eller fåren ska ta sig över, men bilarna kan köra över). Och den pekade mot oss. Det betyder alltså att han hade tagit sig över, för att sedan inse att han måste tillbaka och hade då fastnat med ena skon. Vilket äventyr.

Sista biten innan vi träffade bussen skrittade jag med de två amerikanska tanterna. De ville helst bara ta det lugnt i slutet och det var skönt. Sedan bytte jag häst och drev flocken tillsammans med Anna (hon kom med bussen, hon kör oftast). Vi red med dem i en knapp timme tills vi kom till stället där de skulle vara udner natten. Allt gick fint.

Jag hoppade direkt in i duschen när jag kom tillbaka, pratade lite Anna och Ida innan jag satte mig till bords för att äta middag med gruppen. Jag glömde berätta att igår fick jag en present av Anna och Ida. Det var en liten bukett blommor som de plockat i sin trädgård. Nu står de fint vid mitt nattduksbord. Jättefint.) Nu är jag så trött så jag tror jag stupar, och händerna är så stela och ömma efter dagen med Lukka.

När jag packat sadelväskorna och alla fått med sig sina regnkläder (de sätter man fast bakom sadeln ifall det skulle komma regn), packade vi in de sista hästarna i trailern och gav oss iväg. Vi åkte till Kolvidarholt, som ligger vid kraftanläggningen nedanför vulkanområdet vid Hengill. Därifrån red vi till en liten tjärn som kallas Spöksjön (fast på isländska då), vad jag förstod. Det finns en massa läskiga spökhistorier om den tydligen.

Jag red på Amor hela förmiddagen, en svart ganska stor häst. Jättefin. Men han var ganska stressad i början, antingen var det för handhästarna (vi rider inte med flock, utan Uli och jag har två handhästar var) eller för att han hatade att ligga sist. Men efter ett tag blev det bättre och han slappnade av mer. Verkligen fin häst.

Vi åt lunch i Maradalur, "hästarnas dal". Det är en dal som nästan är helt stängd av bergen runt omkring. Vägen in är smal och man måste hoppa av hästarna och gå eftersom stenblocken ligger så nära varandra. På vägen ut får man gå upp för en brant backe, upp över berget. Dalen kallas hästarnas dal för att förr i tiden hade farmarna sina hästar där inne, för det var lätt att hålla dem kvar där eftersom det var så stängt.

Vi red vidare upp över berget en bit, och vi hade en jättefin vy i slutet av dagen ut över Þingvallavatn, sjön som ligger vid Þingvellir (det urgamla stället när Islands första parlament samlades och där Amerikas och Europas kontinentalplattor möts. Det är stora sprickor i marken, och man kan verkligen se framför sig hur marken slitets itu). På vägen dit mötte vi Golden-turen som hade paus med sin flock.

Medan Uli åkte med gruppen och tittade på Þingvellir väntade jag med hälften av hästarna i en liten paddock. Smári kom nämligen med trailorn och körde hästarna till det ställe där de skulle vara under natten. Jag satt där i dryga halvtimmen och väntade, och hjälpte sedan Smári med resten av hästarna. Väl tillbaka på gården tog jag en snabbdusch och gick upp för att äta middag.

Och i matsalen satt ingen mindre ön Anna och Ida! Jag blev så himla glad att jag nästan grät lite. Så himla kul att se dem verkligen. Och de var så glada över att få vara här. I morgon ska de åka på Golden circle medan jag rider med gruppen, sedan ska vi rida i morgon och ha en heldag med hyrbil på fredagen. Det ger mig förhoppningsvis lite extrakraft att orka min sista vecka nästa vecka!

Dagens väder: soligt som tusan, kylig vind men varmt i solen.

Idag var alltså första dagen på Best of-turen. Första etappen består av en ritt över den långa stranden i Þórlakshöfn (samma som vi surfar vid) och sedan över deltat nere med Nidrin. Vi kallar den "Beachen". Jag hade verkligen sett fram emot att rida den, speciellt med tanke på det fina vädret.

Men jag fick inte rida med. Eftersom det var fullbokat behövdes varenda guide vi hade, och eftersom varken Uli eller jag kan beachen så behövde någon annan följa med och visa vägen. Så Lea fick rida med istället för mig och jag fick rida 5B. Jag var så himla arg och ledsen på morgonen och pratade lite med Amanda. Det kändes liksom onödigt att jag då bara skulle rida i två dagar med gruppen.

Min tur gick helt bra, förutom att jag bara satt på passiga hästar. Första hade jag Neisti, och han är direkt obekväm att sitta på. Hanns pass är verkligen hård. Sedan red jag Kamilla, och hon kan tölta jättefint, men idag hade hon bara ingen lust. Så det var pass för hela slanten ända hem till gården.

Jag fick åka en tut till Selfoss vid femtiden. Jag skulle åka till veterinären och köpa ett first aid-kit och sedan till hästbutiken och köpa en skohammare. Uli ritade mig en karta på ett papper och skrev upp allt jag skulle köpa. Och det var inga problem alls. Det var skönt också att få köra något annat än att sitta och olja sadlar i en timme (idag oljade vi för Snæfellsnes som ger sig av i morgon).

Sedan åt jag förstås middag med gruppen och det var trevligt. Jag och Uli plockade ihop de sista tyglarna, nosbanden och tränsen vi ska ha till i morgon och jag tog in sadelväskorna så jag snabbt kan packa dem i morgonbitti. Då ska vi lämna stallet kvart över åtta och bli körda en liten bit, upp till området runt vulkanen Hengill. Det känns bättre nu jämfört med i morse, speciellt att jag ska få se lite nytt och ta lite bilder.

6 augusti
Efter att ha ätit min rågmacka packade jag ner det nödvändiga i min kånken. Dagen göra var nämligen surfing igen! Både jag och Renee har varit jättetaggade, så vi såg verkligen fram emot det. Dessutom visade sig himlen och solen kom fram. Innan surfkillen kom och hämtade oss hann jag till och med gå en promenad med Amanda, Marias nya runda runt det lilla hyreshusområdet.

Det var två andra med oss och surfade och i början var det ganska dåligt med vågor. Molnen blåste iväg och solen kom fram och det var inte en vind. Havet var så otroligt vackert att jag bara kunde legat och kuppat och tittat på vågorna (våtdräkten gör nämligen att man flyter!)

Efter ett tag blev vågorna betydligt bättre och mycket jämnare. Jag var som vanligt asbra (kanske inte riktigt, haha. Men det kändes bra). Renee var också jätteduktig, hon kom upp knä flera gånger och lyckades till och med sätta fram främre foten. Surfkillen berömde mig och sa: "You're really good on the board. You can stand almost every time!" Då kände jag mig ännu bättre. Han visade också lite trix för hur jag bättre skulle kunna svänga och följa vågen. Det var svårt! Vi åt våra lunchpåsar (det är så fantastiskt gott när man är utmattad och blöt) och surfade lite till i det solglänsande vågorna. Totalt var vi nog i i fyra timmar.

Vi hämtade upp Amanda eftersom hon ville följa med till poolen. Den här gången åkte vi till Hälscentrets pool eftersom den vanliga var stängd. Hälsopoolen är så mycket trevligare och fräschare. Dessutom har de sådana minibassänger som man ska gå igenom tre gånger, en är 10-12 grader och den andra är 38-40 grader, för att stimulera blodflödet.

Vi kom tillbaka först vid sju på kvällen och då satte vi direkt igång med att göra oss i ordning inför kvällen. Vi skulle nämligen in till Reykjavik och partaja. Det var nämligen Pride-parad under dagen inne i staden, så då ville vi ju inte missa festligheterna på kvällen. De av oss som inte var lediga åkte tillbaka till hotellet och vi kom dit vid fyra på morgonen.



7 augusti
Jag var såklart dödstrött när jag vaknade. Som tur var var jag inni så jag fick sova lite längre. Men precis när jag kom upp kom Amanda springande och sa att jag skulle behöva rida på förmiddagen ändå eftersom det var så mycket. Jag fick rida 3B med fem personer. Det var blå himmel, sol och varmt. Jag red i bara linne hela vägen.

Efter lunch var det lite oklart om jag skulle gå ut och rida eller stanna inne och städa gästhuset, med det slutade med det sistnämnda. Det var skönt att få vara inne, eftersom jag redan kände att jag brännt mig i ansiktet. Så jag lyssnade på musik och jobbade på i min egen takt. Det är alltid jätteskönt. När jag var klar gick jag och Maria ut och la oss i solen och åt godis. Jag åt av godiset jag fått av Oscar när jag var hemma; bara en massa bubblizz.

Innan lunch kom Hrodmar till mig och sa att jag skulle få rida med Uli på Best of Eldhestar-turen som börjar i morgon. Då bor man på hotellet och rider de bästa bitarna av olika turer. Den sista dagen kommer jag dock inte vara med, eftersom jag ska vara med Anna och Ida då. Men det känns jättebra! Vi har elva personer med oss, så det är en ganska lite grupp vilket är jätteskönt. Vi åt middag med dem nu och gick igenom allting och de är synnerligen speciella, allihopa. Men det ska bli kul att se lite nytt!