10 augusti
Jag var otroligt trött när jag vaknade, kände mig inte alls utvilad. Men jag åt min rågmacka och gick ut i stallet och packade mina sadelväskor. Uli sa åt mig att packa mycket godis eftersom vi ahde en lång dag framför oss. När vi hoppad ein i bussen och började köra såg vi att vädret var lika fint som igår. Nu kunde man se Alla berg och vulkaner borta vid horisonten. Man kunde till och med se glaciären (själva istäcket, inte bara bergen som omger den), Myrdalsjökull tror jag att det är, och den har jag aldrig sett. Hekla och Eyjafjallajökull såg vi förstås också. Det såg precis ut som att de låg bara på andra sidan Selfoss.
Vi blev körda till hästarna borta i Þingvellir där Smári och jag lämnade dem igår. Där sadlade vi och började rida genom en av de få isländska skogarna som finns. Jag skulle itne riktigt kalla det skog, eftersom träden mest såg ut som enorma buskar. Men de liknade fjällbjörken ganska mycket, den vi har hemma på fjället. Men Smári berättade igår att om man kan stå upp och gömma sig, då räknas det som en skog.
Vi red jättefort, och det var ganska smalt på vissa ställen så det var ibland svårt med handhästarna. Men det gick väl bra ändå. Det gick bättre efter en stund när hästarna inte var så himla på längre. Vi stannade uppe på en höjd när vi hade enormt fin utsikt över hela Þingvallavatn och bergen runt omkring. Det var soligt och varmt (jag kan nog påstå att det var en av de finaste dagarna den här sommaren) och jag tog av mig till linne redan på morgonen. Det gjorde jag rätt i, för jag behövde aldrig sätta på mig tröjan igen.
Vi red vidare på små smala stigar över fälten, och det gick återigen ganska fort. Jag red på Lukka, en liten brun häst som alltid är trevlig, men hon var helt galen. Jag har ridit henne flera gånger här hemma och då har hon alltid varit trevlig, töltar fint och gör vad man säger. Men idag var hon bara konstig. Jag vet inte om det var på grund av handhästarna som pushade henne, men ibland kunde hon bara sticka iväg i full fart. Det kändes verkligen jobbigt ett tag, på de smala stigarna och med handhästarna som antingen drog framår ellet försökte trycka ut migg ut spåren.
När vi skulle ta en liten paus på eftermiddagen hände något spännande, och läskigt. Vi hade precis hoppat av hästarna, och jag ser i ögonvrån hur Leo (Ulis egen häst) sliter sig, kutar en runda runt oss och sätter sedan av längs vägen i full galopp. Jag har aldrig sett en så snabb häst i hela mitt liv. Man kunde se dammet fara upp efter honom, långt efter att han försvunnit bakom kullen. Uli hoppade upp på Sprengur och for efter. Efter ett tag såg vi henne komma tillbaka, men utan någon Leo. Sedan ser vi ett dammmoln långt borta som kommer närmare och närmare, och Vivian (en liten tysk tjeje på 10 år) ropar "Leo! Leo!" och pekar. Han har alltså följt efter Uli, men hon hade inte förstått det så hon trodde han var borta. När han kom tillbaka var han helt utpumpad, men verkade lättad över att han hittat oss igen och var med gruppen. Sadeln hade hasat ner under magen, en stigbygel var borta, sjuksakerna var utspridda längs vägen (vi plockade upp dem efterhand) och tygeln hade gått av. Dessutom hade han tappat en sko, och den satt fast i fällristen (som ett galler som ligger över vägen vid grindarna så att inte hästarna eller fåren ska ta sig över, men bilarna kan köra över). Och den pekade mot oss. Det betyder alltså att han hade tagit sig över, för att sedan inse att han måste tillbaka och hade då fastnat med ena skon. Vilket äventyr.
Sista biten innan vi träffade bussen skrittade jag med de två amerikanska tanterna. De ville helst bara ta det lugnt i slutet och det var skönt. Sedan bytte jag häst och drev flocken tillsammans med Anna (hon kom med bussen, hon kör oftast). Vi red med dem i en knapp timme tills vi kom till stället där de skulle vara udner natten. Allt gick fint.
Jag hoppade direkt in i duschen när jag kom tillbaka, pratade lite Anna och Ida innan jag satte mig till bords för att äta middag med gruppen. Jag glömde berätta att igår fick jag en present av Anna och Ida. Det var en liten bukett blommor som de plockat i sin trädgård. Nu står de fint vid mitt nattduksbord. Jättefint.) Nu är jag så trött så jag tror jag stupar, och händerna är så stela och ömma efter dagen med Lukka.
Vi blev körda till hästarna borta i Þingvellir där Smári och jag lämnade dem igår. Där sadlade vi och började rida genom en av de få isländska skogarna som finns. Jag skulle itne riktigt kalla det skog, eftersom träden mest såg ut som enorma buskar. Men de liknade fjällbjörken ganska mycket, den vi har hemma på fjället. Men Smári berättade igår att om man kan stå upp och gömma sig, då räknas det som en skog.
Vi red jättefort, och det var ganska smalt på vissa ställen så det var ibland svårt med handhästarna. Men det gick väl bra ändå. Det gick bättre efter en stund när hästarna inte var så himla på längre. Vi stannade uppe på en höjd när vi hade enormt fin utsikt över hela Þingvallavatn och bergen runt omkring. Det var soligt och varmt (jag kan nog påstå att det var en av de finaste dagarna den här sommaren) och jag tog av mig till linne redan på morgonen. Det gjorde jag rätt i, för jag behövde aldrig sätta på mig tröjan igen.
Vi red vidare på små smala stigar över fälten, och det gick återigen ganska fort. Jag red på Lukka, en liten brun häst som alltid är trevlig, men hon var helt galen. Jag har ridit henne flera gånger här hemma och då har hon alltid varit trevlig, töltar fint och gör vad man säger. Men idag var hon bara konstig. Jag vet inte om det var på grund av handhästarna som pushade henne, men ibland kunde hon bara sticka iväg i full fart. Det kändes verkligen jobbigt ett tag, på de smala stigarna och med handhästarna som antingen drog framår ellet försökte trycka ut migg ut spåren.
När vi skulle ta en liten paus på eftermiddagen hände något spännande, och läskigt. Vi hade precis hoppat av hästarna, och jag ser i ögonvrån hur Leo (Ulis egen häst) sliter sig, kutar en runda runt oss och sätter sedan av längs vägen i full galopp. Jag har aldrig sett en så snabb häst i hela mitt liv. Man kunde se dammet fara upp efter honom, långt efter att han försvunnit bakom kullen. Uli hoppade upp på Sprengur och for efter. Efter ett tag såg vi henne komma tillbaka, men utan någon Leo. Sedan ser vi ett dammmoln långt borta som kommer närmare och närmare, och Vivian (en liten tysk tjeje på 10 år) ropar "Leo! Leo!" och pekar. Han har alltså följt efter Uli, men hon hade inte förstått det så hon trodde han var borta. När han kom tillbaka var han helt utpumpad, men verkade lättad över att han hittat oss igen och var med gruppen. Sadeln hade hasat ner under magen, en stigbygel var borta, sjuksakerna var utspridda längs vägen (vi plockade upp dem efterhand) och tygeln hade gått av. Dessutom hade han tappat en sko, och den satt fast i fällristen (som ett galler som ligger över vägen vid grindarna så att inte hästarna eller fåren ska ta sig över, men bilarna kan köra över). Och den pekade mot oss. Det betyder alltså att han hade tagit sig över, för att sedan inse att han måste tillbaka och hade då fastnat med ena skon. Vilket äventyr.
Sista biten innan vi träffade bussen skrittade jag med de två amerikanska tanterna. De ville helst bara ta det lugnt i slutet och det var skönt. Sedan bytte jag häst och drev flocken tillsammans med Anna (hon kom med bussen, hon kör oftast). Vi red med dem i en knapp timme tills vi kom till stället där de skulle vara udner natten. Allt gick fint.
Jag hoppade direkt in i duschen när jag kom tillbaka, pratade lite Anna och Ida innan jag satte mig till bords för att äta middag med gruppen. Jag glömde berätta att igår fick jag en present av Anna och Ida. Det var en liten bukett blommor som de plockat i sin trädgård. Nu står de fint vid mitt nattduksbord. Jättefint.) Nu är jag så trött så jag tror jag stupar, och händerna är så stela och ömma efter dagen med Lukka.
Kommentarer
Trackback
