22 augusti
Så var jag hemma igen. Jag har varit på Skatteverket och folkbokfört mig, så snart är jag även på papper bosatt i Sverige igen. Om en vecka börjar skolan, och det känns både läskigt och spännande. Roligt.
Men jag saknar hästarna lite.
Men jag saknar hästarna lite.
20 augusti
Igår kväll var det en sen check in som kom först vid klockan två på natten. Jag halvsov fram tills dess i soffan i receptionen. Inte jättsmart, eftersom när jag skulle gå och lägga mig sedan kunde jag inte somna. Jag sov ganska dåligt och vaknade med alla andra (det var meningen att jag skulle få lite sovmorgon eftersom det blev så sent). Men jag låg kvar till kvart i åtta.
Min sista tur blev 3A med tre personer. Soligt och relativt varmt. Jag fick rida Floki, den trevliga skäcken jag red häromdagen. Turisterna var glada och trevliga. En tjej var jättenervös i början med det gick bättre. Hon satt på Faxi och när vi kom tillbara till stallet uttryckte hon sin kärlek till honom. Han är en fantastisk häst.
Under eftemiddagen packade jag det sista, tvättade mina hästkläder och tömde alla lådor. Min väska är om möjligt fullare än när jag kom hit, och då har jag ändå varit hemma emellan och dumpat av grejer. Jag förstår inte hur det här gått till. Den vägen dessutom hur mycket som helst.
Vid fyra gick jag ut i stallet, tog lite kort på fölen och sa hejdå till alla. Det var sorgligt. Nora var ledig så jag hängde lite med henne innan jag skulle gå på bussen. Det var en så himla konstig känsla. Att jag plöstligt skulle lämna stället som jag levt på nu länge. Det kändes verkligen inte som att jag skulle åka därifrån, trots att jag var så glad över att äntligen få åka hem. Vi kramades en sista gång allihopa och Hrodmar gav mig en stor kram och sa "Tack för det, My. Du har gjort det är riktigt riktigt bra.".
Inne i Reykjavik var större delen av vägarna i själva centrum stängda (det är någon slags kulturä-kväll här och det har varit maraton under dagen), så jag fick gå en bit från stället jag blev avsläppt på. Det tog inte alls lång tid att hitta mitt gulliga lilla guesthouse. Det ligger verkligen mitt i smeten, jättetrevligt. Jag har fått ett litet litet rum i källarplanet. Det känns superbra. Det är småkonserter lite var stans i staden (ett par hade konsert på sin balkong! De var så fina att jag var tvungen att köpa deras cd.) och människor överallt. Lite senare ska jag träffa Renee som också åker hem i morgon, så ska vi gå runt och ha trevligt.
Sista natten på Island!
Min sista tur blev 3A med tre personer. Soligt och relativt varmt. Jag fick rida Floki, den trevliga skäcken jag red häromdagen. Turisterna var glada och trevliga. En tjej var jättenervös i början med det gick bättre. Hon satt på Faxi och när vi kom tillbara till stallet uttryckte hon sin kärlek till honom. Han är en fantastisk häst.
Under eftemiddagen packade jag det sista, tvättade mina hästkläder och tömde alla lådor. Min väska är om möjligt fullare än när jag kom hit, och då har jag ändå varit hemma emellan och dumpat av grejer. Jag förstår inte hur det här gått till. Den vägen dessutom hur mycket som helst.
Vid fyra gick jag ut i stallet, tog lite kort på fölen och sa hejdå till alla. Det var sorgligt. Nora var ledig så jag hängde lite med henne innan jag skulle gå på bussen. Det var en så himla konstig känsla. Att jag plöstligt skulle lämna stället som jag levt på nu länge. Det kändes verkligen inte som att jag skulle åka därifrån, trots att jag var så glad över att äntligen få åka hem. Vi kramades en sista gång allihopa och Hrodmar gav mig en stor kram och sa "Tack för det, My. Du har gjort det är riktigt riktigt bra.".
Inne i Reykjavik var större delen av vägarna i själva centrum stängda (det är någon slags kulturä-kväll här och det har varit maraton under dagen), så jag fick gå en bit från stället jag blev avsläppt på. Det tog inte alls lång tid att hitta mitt gulliga lilla guesthouse. Det ligger verkligen mitt i smeten, jättetrevligt. Jag har fått ett litet litet rum i källarplanet. Det känns superbra. Det är småkonserter lite var stans i staden (ett par hade konsert på sin balkong! De var så fina att jag var tvungen att köpa deras cd.) och människor överallt. Lite senare ska jag träffa Renee som också åker hem i morgon, så ska vi gå runt och ha trevligt.
Sista natten på Island!
19 augusti
Igår kväll kom Isabelle tillbaka. Jag gav henne ens tor kram och vi stod en stund och pratade om ditten och datten. Sedan frågade jag om hon ville hämta flocken med mig, och det ville hon ju gärna. En bra start på återkomsten!
Jag red först Siggin med Annemiek (hon sitter vanligtvis i receptionen, men hon blev inkallad pga brist på guider. Till och med Veisteinn fick ta ledigt från skolan och komma och rida Uppin). På eftermiddagen red jag Siggin igen, men då tillsammans med Lea. Lea är verkligen så himla bra, hur trevlig och bra som helst.
Vi hade en fransk familj med oss med två små killar. Att ha dem med var rean tortyren, för de satt och stönade och höll sig krampaktigt i sadeln för att det gjorde så ont när vi red fortare (de är så små så de kan inte få hästen i tölt utan sitter där och skumpar i trav. För det mest går det bra med barn för att de är så mjuka, men det här var hemskt). Jag hade en av killarna som handhäst och han var lite mer tystlåten. Jag kunde bara höra hur han stönade av smärta och pustade ut så fort vi saknade av i skritt. Den andra lillkillen red precis bakom mig, och han
satt verkligen och "aj.. aj.. aj.. oh.. aj..". Rena rama tortyren att höra dem så. Vid Siggi-grinden sa jag till Lea att nu får hon rida först, jag klarar itne av att höra det där längre.
Lea hade kvällen tillsammans med mig idag också. Marianne är ledig så det var jag som skulle vara hon ikväll. Toni hade glömt att hon hade kvällen och kom två timmar för sent. Jag var ganska sur, eftersom det alltid känns som att det är mer att göra när Marianne inte är här. Hon har sådan bra koll på allt. I varje fall kom hon tillslut och kvällen flöt på ganska bra. Bortsett från att jag måste stanna uppe till klockan ett då det komemr en gäst och ska checka in. Det blir tugnt. Lea sa att då får jag ta lite sovmorgon, så det tänker jag göra.
Nu sitter jag i receptionen med min dator och lyssnar på Lea som spelar piano. Fantastiskt fint. Jag älskar verkligen pianospel. Det är synd att jag själv inte är bättre på det. Jag skulle ha gjort mina pianoläxor bättre.
I morgon blir det sista dagen här. Det känns konstigt. Nu har jag varit här så länge att det känns som någon slags dröm att komma hem. Det här är liksom verkligeheten, här och nu. Slit och långa dagar. Stundvis nedbrytande och stundvis fantastiskt. Det jag kommer sakna mest är nog naturen. Att man ser allting, de kala bergen och allt det gröna. Hmmea är det bara träd överallt. Så kommer jag sakna hästarna förstås. Allt fuffens de har för sig.
Jag red först Siggin med Annemiek (hon sitter vanligtvis i receptionen, men hon blev inkallad pga brist på guider. Till och med Veisteinn fick ta ledigt från skolan och komma och rida Uppin). På eftermiddagen red jag Siggin igen, men då tillsammans med Lea. Lea är verkligen så himla bra, hur trevlig och bra som helst.
Vi hade en fransk familj med oss med två små killar. Att ha dem med var rean tortyren, för de satt och stönade och höll sig krampaktigt i sadeln för att det gjorde så ont när vi red fortare (de är så små så de kan inte få hästen i tölt utan sitter där och skumpar i trav. För det mest går det bra med barn för att de är så mjuka, men det här var hemskt). Jag hade en av killarna som handhäst och han var lite mer tystlåten. Jag kunde bara höra hur han stönade av smärta och pustade ut så fort vi saknade av i skritt. Den andra lillkillen red precis bakom mig, och han
satt verkligen och "aj.. aj.. aj.. oh.. aj..". Rena rama tortyren att höra dem så. Vid Siggi-grinden sa jag till Lea att nu får hon rida först, jag klarar itne av att höra det där längre.
Lea hade kvällen tillsammans med mig idag också. Marianne är ledig så det var jag som skulle vara hon ikväll. Toni hade glömt att hon hade kvällen och kom två timmar för sent. Jag var ganska sur, eftersom det alltid känns som att det är mer att göra när Marianne inte är här. Hon har sådan bra koll på allt. I varje fall kom hon tillslut och kvällen flöt på ganska bra. Bortsett från att jag måste stanna uppe till klockan ett då det komemr en gäst och ska checka in. Det blir tugnt. Lea sa att då får jag ta lite sovmorgon, så det tänker jag göra.
Nu sitter jag i receptionen med min dator och lyssnar på Lea som spelar piano. Fantastiskt fint. Jag älskar verkligen pianospel. Det är synd att jag själv inte är bättre på det. Jag skulle ha gjort mina pianoläxor bättre.
I morgon blir det sista dagen här. Det känns konstigt. Nu har jag varit här så länge att det känns som någon slags dröm att komma hem. Det här är liksom verkligeheten, här och nu. Slit och långa dagar. Stundvis nedbrytande och stundvis fantastiskt. Det jag kommer sakna mest är nog naturen. Att man ser allting, de kala bergen och allt det gröna. Hmmea är det bara träd överallt. Så kommer jag sakna hästarna förstås. Allt fuffens de har för sig.
18 augusti
Igår satt vi som sagt i gamla stallet och hade mustasch-fest. Jennifer hade med sig sina lösmustascher som var och en satte på sig. Vi hade otroligt roligt åt dem ett tag. Sedan kom Annemiek med långturernas sånghäften, så då satt vi och sjöng en bra stund. Sedan berättade hon om spöket som bor här. Om att man kan höra fotsteg i källren på natten, att datorn plötsligt är på eller en siluett i trappan. Till och med den gamla farmaren som frågade om spökert fortfarande finns kvar. När vi skulle gå och lägga oss kände vi oss alla ganska rädda. Det var så mörkt och stallet och huset såg extra gammal och förfallet ut. Speciellt eftersom Elon redan rivit ner större delen av taket.
Det var fint väder idag, riktigt varmt faktiskt. Jag red 5B med tre personer, och jag hade inte ens någon jacka med mig. Tji fick hösten. Förhoppningsvis är det fint i två dagar till. Men jag tror det, för Siggi tog ner höet för torkning. Det gör man itne om man inte vet att det kommer vara torrt i ett par dagar så det hinner torka.
Turen idag var bra. Jag red på Kia på vägen hem, en helt fantastisk häst. Vi gav oss iväg ganska tidigt, så jag var tvungen att ta Siggin också så att jag inte skulle komma alldeles för tidigt. Men det gick bra. När vi kom tillbaka till stallet var det inte mycket kvar att göra. Alla hästarna var utsläppta och alla förutom fem sadlar var oljade och klara. Jag mockade lite, tvättade mina chaps så jag kan packa ner dem, och drev tillsist ner flocken på Ugla tillsammans med Toni.
Ikväll blir det packning för hela slanten. Sedan ska jag titta på Twin Peaks och äta chips. I morgon har jag kvällen så då hinenr jag inte så mycket. Men på lördag går jag in efter lunch så jag kan tvätta hästkläderna och packa ner det sista. Sedan säger jag och Melanie au revoir!
Melanie och jag!
Det var fint väder idag, riktigt varmt faktiskt. Jag red 5B med tre personer, och jag hade inte ens någon jacka med mig. Tji fick hösten. Förhoppningsvis är det fint i två dagar till. Men jag tror det, för Siggi tog ner höet för torkning. Det gör man itne om man inte vet att det kommer vara torrt i ett par dagar så det hinner torka.
Turen idag var bra. Jag red på Kia på vägen hem, en helt fantastisk häst. Vi gav oss iväg ganska tidigt, så jag var tvungen att ta Siggin också så att jag inte skulle komma alldeles för tidigt. Men det gick bra. När vi kom tillbaka till stallet var det inte mycket kvar att göra. Alla hästarna var utsläppta och alla förutom fem sadlar var oljade och klara. Jag mockade lite, tvättade mina chaps så jag kan packa ner dem, och drev tillsist ner flocken på Ugla tillsammans med Toni.
Ikväll blir det packning för hela slanten. Sedan ska jag titta på Twin Peaks och äta chips. I morgon har jag kvällen så då hinenr jag inte så mycket. Men på lördag går jag in efter lunch så jag kan tvätta hästkläderna och packa ner det sista. Sedan säger jag och Melanie au revoir!
Melanie och jag!
17 augusti
Det är fortfarande helt okej väder, ännu inget regn. Men trots att det var soligt vad det ändå kyligt. Jennifer sa att nu är det ju höst, det är höstvindarna som kommer. Det stämmer nog säkert, många av hästarna har redan börjat få vinterpäls.
Jag skulle vara inni idag, men det blev inte mycket av det. På förmiddagen red jag Elf tour med fem personer. Det var en svensk familj och en tjej från Tyskland. Jag berättade förstås mina älvhitstorier om Eva och Adam och de 13 barnen.
På eftermiddagen var det meningen att jag skulle vara inne och göra de vanliga inni-syssorna. Men klockan halv tre var jag tvungen att gå ut igen och rida med på timturen som skulle komma klockan tre. Jenny från receptionen fick till och emd gå ut och rida med oss, eftersom vi inte hade några guider hemma. Renee som precis kom hem från dagsturen fick också rida med. Jag red på gamla Lysingur. Han är som en enda stor teddybjörn. Vi var tillbaka vid tjugo över fyra och då gick jag och städade klart i gästhuset. Netiesarna fick Svetlana göra eftersom jag inte hade någon tid till det.
Innan middagen bestämde jag mig för att gå ut och springa en sväng. Det är antaligen den sista gånger jag springer här, jag kommer nog inte ha tid till det senare. Jag sprang inte den vanliga långa vägen (Uppin, 6km), utan jag sprang genom skogen och hittade en liten stig som tydligen kallas "hälsostigen" eller liknande. På vägen fanns det små skyltar med övningar man skulle göra; bland annat på ett ställe var det små pallar man man skulle kliva upp och ner från 10 gånger för att träna låren. En jättebra runda! Det är synd att jag inte hittat den tidigare.
Jennifer har planerat en mustasch-fest (alla måste ha mustasch på sig) för kvällen i gamla stallet. Alla planer är väl inte helt klara, så vi får se hur det blir. Tills dess ska jag knapra på de torkade äpplen jag hittade i en av mina påsar. Nomnom!
Jag skulle vara inni idag, men det blev inte mycket av det. På förmiddagen red jag Elf tour med fem personer. Det var en svensk familj och en tjej från Tyskland. Jag berättade förstås mina älvhitstorier om Eva och Adam och de 13 barnen.
På eftermiddagen var det meningen att jag skulle vara inne och göra de vanliga inni-syssorna. Men klockan halv tre var jag tvungen att gå ut igen och rida med på timturen som skulle komma klockan tre. Jenny från receptionen fick till och emd gå ut och rida med oss, eftersom vi inte hade några guider hemma. Renee som precis kom hem från dagsturen fick också rida med. Jag red på gamla Lysingur. Han är som en enda stor teddybjörn. Vi var tillbaka vid tjugo över fyra och då gick jag och städade klart i gästhuset. Netiesarna fick Svetlana göra eftersom jag inte hade någon tid till det.
Innan middagen bestämde jag mig för att gå ut och springa en sväng. Det är antaligen den sista gånger jag springer här, jag kommer nog inte ha tid till det senare. Jag sprang inte den vanliga långa vägen (Uppin, 6km), utan jag sprang genom skogen och hittade en liten stig som tydligen kallas "hälsostigen" eller liknande. På vägen fanns det små skyltar med övningar man skulle göra; bland annat på ett ställe var det små pallar man man skulle kliva upp och ner från 10 gånger för att träna låren. En jättebra runda! Det är synd att jag inte hittat den tidigare.
Jennifer har planerat en mustasch-fest (alla måste ha mustasch på sig) för kvällen i gamla stallet. Alla planer är väl inte helt klara, så vi får se hur det blir. Tills dess ska jag knapra på de torkade äpplen jag hittade i en av mina påsar. Nomnom!
16 augusti
Idag red jag Elf tour med sex personer. När jag berättade om älvorna verkade människorna uppriktigt intresserade och fashinerade. Det var jätteroligt! På eftermiddagen hade jag ingen tur, utan jag satt med resten av gänget och tvättade och oljade sadlar till Best of som börjar i morgon. När alla turer var tillbaka drev jag ner flocken på Sóti tillsammans med Lena D.
Nu på kvällen har jag skypeat med Amanda. Det var riktigt trevligt. Vi pratade om hur hon har det där hemma och hur jag har det här. Jag berättade om min lilla kalender också.
Lite senare ska jag titta på Harry Potter (tvåan) med Maria. Sedan ska jag väl sova, för då lär det vara ganska sent. Kanske läsa lite i min bok. Tänka lite på hur jag ska packa min väska, när jag ska tvätta och så. Jag har planerat att tvätta mina hästkläder (jag vet inte om de hinner torka dock) innan jag åker hem. Så slipper pappa på damp över att det luktar häst överallt.
Nu på kvällen har jag skypeat med Amanda. Det var riktigt trevligt. Vi pratade om hur hon har det där hemma och hur jag har det här. Jag berättade om min lilla kalender också.
Lite senare ska jag titta på Harry Potter (tvåan) med Maria. Sedan ska jag väl sova, för då lär det vara ganska sent. Kanske läsa lite i min bok. Tänka lite på hur jag ska packa min väska, när jag ska tvätta och så. Jag har planerat att tvätta mina hästkläder (jag vet inte om de hinner torka dock) innan jag åker hem. Så slipper pappa på damp över att det luktar häst överallt.
15 augusti
Jag och Marie skulle hämta flocken, men när jag tog ut Tralli ur boxen var han halt. Så jag fick gå över till fältet på andra sidan vägen och hämta Grána och rida ner på henne. Jag gillar att hämta flocken från downdown (ett av våra fält, det som ligger näst längst bort. Det som ligger längst bort heter fiffigt nog downdowndown), för då är man ute i stallet klockan sju och sedan går man in efteråt vid åtta och äter frukost. Det passar mig mycket bättre egentligen, för då kan jag äta lite mer och slippa bli så hungrig. Dessutom slipper man en del av allt sadlande och det är skönt.
Igår gjorde jag en specialmacka till mig utan ost, ifall att jag skulle få dagstur idag. Och mycket riktigt: det blev en 5B! Jag hade med mig tre personer, varav två endast hade ridit några gånger och den tredje var jättevan ryttare. Men det gick bra. Alla var glada och nöjda när vi kom tillbaka till stallet. (Inget anmärkningsvärt hände egentligen under dagen)
Jag drev ner flocken på Sóti till downdown tillsammans med Carro och sedan drev jag ner de sista hästarna och stängde fältet på Grána, barbacka. På tillbakavägen galopperade vi till och med lite! Och jag kom upp helt själv på första försöket, utan stöd, nere på fältet. Fantastiskt.
Ikväll ska jag se efter hur många avsnitt jag har kvar på Twin Peaks. Ungfär tre tror jag. Anledningen till att jag inte tittat färdigt är att jag inte vill att det ska ta slut, men jag måste ju se klart det innan jag åker hem igen. Annars känns det ju lite konstigt.
Jag har bytt lakan nu. Jag tänkte att rena lakan kan jag ju unna mig sista veckan här. Det måste vara den bästa känslan som finns; att få lägga sig helt ren, i ren pyjamas i rean lakan. Ren fröjd.
Igår gjorde jag en specialmacka till mig utan ost, ifall att jag skulle få dagstur idag. Och mycket riktigt: det blev en 5B! Jag hade med mig tre personer, varav två endast hade ridit några gånger och den tredje var jättevan ryttare. Men det gick bra. Alla var glada och nöjda när vi kom tillbaka till stallet. (Inget anmärkningsvärt hände egentligen under dagen)
Jag drev ner flocken på Sóti till downdown tillsammans med Carro och sedan drev jag ner de sista hästarna och stängde fältet på Grána, barbacka. På tillbakavägen galopperade vi till och med lite! Och jag kom upp helt själv på första försöket, utan stöd, nere på fältet. Fantastiskt.
Ikväll ska jag se efter hur många avsnitt jag har kvar på Twin Peaks. Ungfär tre tror jag. Anledningen till att jag inte tittat färdigt är att jag inte vill att det ska ta slut, men jag måste ju se klart det innan jag åker hem igen. Annars känns det ju lite konstigt.
Jag har bytt lakan nu. Jag tänkte att rena lakan kan jag ju unna mig sista veckan här. Det måste vara den bästa känslan som finns; att få lägga sig helt ren, i ren pyjamas i rean lakan. Ren fröjd.
14 augusti
Jag har varit inni idag, och det första som hände på morgonen var de i stallet upptäckte att Toni hade gjort 23 nesties för lite igår. Så vi satte igång att göra mackor för fulla muggar och var klara på en halvtimme. Supersnabbt.
Sedan fortsatte det vanliga inni-arbetet: städa stalltoaletterna (jag gjorde en fin toa-skylt för de nya toeletterna som är lite gämta bakom ett hörn), städa gästhuset (det var inte alls mycket som behövde göras där), göra nesties till morgondagens turer (närmare 60 stycken!), och hjälpa till i köket. Inte mycket att berätta om egentligen.
Det var extremt blåsigt och kallt ute, så jag var glad att jag fick vara inne. Jag hoppas blåsten lägger sig till i morgon. Egentligen ville jag gå ut och springa innan middagen, men jag var rädd att blåsa bort, så jag tog bara en liten promenad.
Nu börjar Torvastadir-människorna (de som bor borta i andra huset) flytta tillbaka hit. Huset ska vara tomt på tisdag, så då blir det fullt hus här nere i källaren. De som inte får plats får bo i småstugorna bredvid gästhuset. Det blir trevligt.
Jag fortsätter räkna dagarna tills jag får åka hem.
13 augusti
Det var jobbigt att gå upp i morse. Jag var extremt långsam och det tog ett bra tag innan jag var kontaktbar överhuvutaget. Under morgonen fick vi säga hejdå till Þóra som skulle rida hem (hon har två hästar och det är en dagsetapp hem till henne). Det var tråkigt, men henne kommer jag med största sannolikhet träffa i höst när hon kommer och hälsar på alla i Stockholm.
På förmiddagen red jag 3A med sex personer. Jag hade Viglundur med mig med en svensk pappa på, och det gick otroligt långsamt. Viglundur är alltid långsam, men idag var det verkligen extremt. Det var påfrestande, men det gick bra för vi hade precis lagom tid.
På eftermiddagen red jag förstås Siggin, tillsammans med Kristina. Vi hade ett gäng ryssar med oss, varav bara två förstod engelska. De andra kunde verkligen inte ett ord. Så i början var Kristina jättefrustrerad och visste inte hur hon skulle få dem att förstå hur de skulle bete sig på hästen. Då stannade jag gruppen och bad en av de engelsktalande översätta precis allt jag sa. Och jag var så tydlig det bara gick, och jag tror nog att de förstod tillslut. Vi var i alla fall hemma i tid och alla verkade nöjda och glada. Vi fick till coh med lite dricks av en tysk pappa.
Jag hade kvällen också idag, och den gick ganska långsamt. Först var jag på jättedåligt humör eftersom alla guesthouse och hostels inne i Reykjavik är så gott som fullbokade då jag ska åka hem och sova en natt där. Det jobbigaste var nog att jag verkligen ställt in mig på ett ställe, och när det var fullt rasade liksom allt. Men under kvällen fick jag tillslut tag på ett inte allt för dyrt rum på ett jättefint och gammalt guesthouse. Så då kändes allt genast mycket bättre.
Inne i Hveragerdi är det någon slags festival idag. Hela helgen är det "Blomsterdagar" där i staden. Efter festivalen är det en fest också som Eyvi (vår andra kock) ordnar dit alla ska gå. Annemiek sa tidigare under kvällen att "du kommer väl senare?", men jag bestämde ganska snabbt att jag nog stannar. Först och främst skulle jag i sådana fall promenera in och dessutom promenera hem. Bara det är för mycket för mina stackars fötter som redan fått utstå en kväll. Det är lite synd och tråkigt, eftersom de flesta av oss är där. Men å andra sidan hade jag verkligen lust eller ork, så det är lika bra att stanna hemma.
Jag såg i alla fall fyrverkerierna de sköt vid halv tolv. De var superfina och det kändes nästan som på nyår, eller förr om åren när vi hade fyrverkerier på kräftskivan med släkten.
På förmiddagen red jag 3A med sex personer. Jag hade Viglundur med mig med en svensk pappa på, och det gick otroligt långsamt. Viglundur är alltid långsam, men idag var det verkligen extremt. Det var påfrestande, men det gick bra för vi hade precis lagom tid.
På eftermiddagen red jag förstås Siggin, tillsammans med Kristina. Vi hade ett gäng ryssar med oss, varav bara två förstod engelska. De andra kunde verkligen inte ett ord. Så i början var Kristina jättefrustrerad och visste inte hur hon skulle få dem att förstå hur de skulle bete sig på hästen. Då stannade jag gruppen och bad en av de engelsktalande översätta precis allt jag sa. Och jag var så tydlig det bara gick, och jag tror nog att de förstod tillslut. Vi var i alla fall hemma i tid och alla verkade nöjda och glada. Vi fick till coh med lite dricks av en tysk pappa.
Jag hade kvällen också idag, och den gick ganska långsamt. Först var jag på jättedåligt humör eftersom alla guesthouse och hostels inne i Reykjavik är så gott som fullbokade då jag ska åka hem och sova en natt där. Det jobbigaste var nog att jag verkligen ställt in mig på ett ställe, och när det var fullt rasade liksom allt. Men under kvällen fick jag tillslut tag på ett inte allt för dyrt rum på ett jättefint och gammalt guesthouse. Så då kändes allt genast mycket bättre.
Inne i Hveragerdi är det någon slags festival idag. Hela helgen är det "Blomsterdagar" där i staden. Efter festivalen är det en fest också som Eyvi (vår andra kock) ordnar dit alla ska gå. Annemiek sa tidigare under kvällen att "du kommer väl senare?", men jag bestämde ganska snabbt att jag nog stannar. Först och främst skulle jag i sådana fall promenera in och dessutom promenera hem. Bara det är för mycket för mina stackars fötter som redan fått utstå en kväll. Det är lite synd och tråkigt, eftersom de flesta av oss är där. Men å andra sidan hade jag verkligen lust eller ork, så det är lika bra att stanna hemma.
Jag såg i alla fall fyrverkerierna de sköt vid halv tolv. De var superfina och det kändes nästan som på nyår, eller förr om åren när vi hade fyrverkerier på kräftskivan med släkten.
12 augusti
Dag två i ledighet. Nästan som semester!
Vid halv åtta kom tanten med hyrbilen, och skrev på alla papper och när vi gjort våra matsäcksmackor gav vi oss iväg. Först körde vi Marie till bussen (hon skulle in till Reykjavik) och sedan körde vi bort till parkeringen där Reykjadalur börjar. Vi bestämde tillslut att det fick bli dit vi skulle vandra.
Vädret var jättefint, det var svalt och skönt och inte allt för mycket flugor. Vi såg inte en enda människa, och det var skönt att vara igång så tidigt på morgonen med något ordentligt. Vi började gå vid nio och det tog inte mer än en timme och tjugo minuter att komma in i dalen. Både Anna och Ida var helt fashinerade av alla bubblande hål och "geggur gropur" som de kallade dem. Anna kunde inte sluta påpeka hur fantastiskt allting var, både energin underifrån men även bergen och landskapet. Det är väl något jag slutat tänka på (tyvärr), eftersom jag är där så ofta.
Vi var tvugna att bada mycket längre ner i bäcken än jag gjorde sist (i april). Det var en kille som sa till oss att nu på sommaren är vattnet alldels för varmt så man måste gå en bra bit ner. Och mycket riktigt, det var kokhett där jag sist tyckte att det inte var tillräckligt varmt. När vi badat klart satte vi oss uppe på stenkullen och åt vår matsäck och sedan vandrade vi nedåt igen. På vägen mötte vi förstås ridturen.
Vi stannade till på Bonus och handlade lite innan vi åkte in till Reykjavik. Väl där inne gick vi först in i kyrkan och åkte upp i klocktornet för att titta på utsikten. Det var soligt och fint, så man såg ända bort till Snæfellsjökull som ligger på andra sidan den enorma viken där Reykjavik ligger. Sedan fortsatte vi till den bästa islandströjaffären, den där jag köpte min första tröja (där det finns ett litet rum helt fullproppat med dem). Jag köpte lite ospunnet garn och en tröja till pappa.
Så besökte vi förstås 66°North, Cintamani och Ice Wear. Alla tre ledande lite mer exklusiva isländska märkena. När man går in i deras butiker vill man bara köpa allting. Det är så otroligt schysst kvalitet och stil på det.
Middag åt vi nere vid hamnen på en fish and chips-restaurang. Där fick man völja först vilken fisk, sedan vilket tillbehöver och sedan sås. Jättemysigt litet ställe, ganska enkelt inrett och med gammal musik i bakgrunden. Maten var supergod också, verkligen fantastisk.
Efter att vi vandrat runt lite i hamnen och tittat på valfångstbåtarna, gick vi tillbaka till bilen. Jag körde Anna och Ida till hotellet de bor på inatt inne i Keflavik och sedan körde jag hem. Jag glömde förstås tanka bilen, så då fick jag åka tillbaka till Hveragerdi och fixa det.
I morgon blir det hårt jobb igen. Jag ska göra en liten kalender för mina sista dagar. Så jag kan stryka en dag när den gått. Då kanske det blir lättare att klaraav sista veckan. Det trodde Anna också.
Hät tittat vi på allt bubblande. Ida höll för näsan för hon tyckte det luktade så illa.
Här är hela dalen och en liten Anna i hörnet. Vi gick upp här för att få de det här, och sedan ner igen för att bada.
Ida och jag i badet!
Här kommer ridturen.
Vid halv åtta kom tanten med hyrbilen, och skrev på alla papper och när vi gjort våra matsäcksmackor gav vi oss iväg. Först körde vi Marie till bussen (hon skulle in till Reykjavik) och sedan körde vi bort till parkeringen där Reykjadalur börjar. Vi bestämde tillslut att det fick bli dit vi skulle vandra.
Vädret var jättefint, det var svalt och skönt och inte allt för mycket flugor. Vi såg inte en enda människa, och det var skönt att vara igång så tidigt på morgonen med något ordentligt. Vi började gå vid nio och det tog inte mer än en timme och tjugo minuter att komma in i dalen. Både Anna och Ida var helt fashinerade av alla bubblande hål och "geggur gropur" som de kallade dem. Anna kunde inte sluta påpeka hur fantastiskt allting var, både energin underifrån men även bergen och landskapet. Det är väl något jag slutat tänka på (tyvärr), eftersom jag är där så ofta.
Vi var tvugna att bada mycket längre ner i bäcken än jag gjorde sist (i april). Det var en kille som sa till oss att nu på sommaren är vattnet alldels för varmt så man måste gå en bra bit ner. Och mycket riktigt, det var kokhett där jag sist tyckte att det inte var tillräckligt varmt. När vi badat klart satte vi oss uppe på stenkullen och åt vår matsäck och sedan vandrade vi nedåt igen. På vägen mötte vi förstås ridturen.
Vi stannade till på Bonus och handlade lite innan vi åkte in till Reykjavik. Väl där inne gick vi först in i kyrkan och åkte upp i klocktornet för att titta på utsikten. Det var soligt och fint, så man såg ända bort till Snæfellsjökull som ligger på andra sidan den enorma viken där Reykjavik ligger. Sedan fortsatte vi till den bästa islandströjaffären, den där jag köpte min första tröja (där det finns ett litet rum helt fullproppat med dem). Jag köpte lite ospunnet garn och en tröja till pappa.
Så besökte vi förstås 66°North, Cintamani och Ice Wear. Alla tre ledande lite mer exklusiva isländska märkena. När man går in i deras butiker vill man bara köpa allting. Det är så otroligt schysst kvalitet och stil på det.
Middag åt vi nere vid hamnen på en fish and chips-restaurang. Där fick man völja först vilken fisk, sedan vilket tillbehöver och sedan sås. Jättemysigt litet ställe, ganska enkelt inrett och med gammal musik i bakgrunden. Maten var supergod också, verkligen fantastisk.
Efter att vi vandrat runt lite i hamnen och tittat på valfångstbåtarna, gick vi tillbaka till bilen. Jag körde Anna och Ida till hotellet de bor på inatt inne i Keflavik och sedan körde jag hem. Jag glömde förstås tanka bilen, så då fick jag åka tillbaka till Hveragerdi och fixa det.
I morgon blir det hårt jobb igen. Jag ska göra en liten kalender för mina sista dagar. Så jag kan stryka en dag när den gått. Då kanske det blir lättare att klaraav sista veckan. Det trodde Anna också.
Hät tittat vi på allt bubblande. Ida höll för näsan för hon tyckte det luktade så illa.
Här är hela dalen och en liten Anna i hörnet. Vi gick upp här för att få de det här, och sedan ner igen för att bada.
Ida och jag i badet!
Här kommer ridturen.
11 augusti
I morse sov jag så tungt att jag inte ens vaknade när de andra gríck upp. Det har nog aldrig hänt, så det var en konstig känsla när jag faktiskt vaknade av min väckarklocka. Planen för dagen var att jag skulle rida Siggin själv med Anna och Ida, och sedan skulle de åka till Blå Lagunen på eftermiddagen och jag åka in till Reykjavik med Amanda som ska lämna Island för gott nu under natten.
Men vid åtta kom Carro och frågade om vi kunde rida innan alla kom, eftersom de hade sådan brist på sadlar (86 hästar att fixa på morgonen). Vi sa förstås ja, så vi gav oss ut till stallet till tjugo över åtta (Anna lånade ett par av mina ridbyxor, och förvånades över hur bekväma och snygga de var). Ida red på Grána och Anna fick Lilla Sæta, och vi red bara runt tim-turen. När vi kom tillbaka visade det sig att vi kunde rida längre om vi ville, men Ida var ganska färdig så vi gick in.
Vi åt lunch tillsammans och sedan åkte jag och Amanda in med lunchpicupen. De två amerikanska tanterna var också på bussen och jag satt och pratade lite med dem. De är så himla roliga, verkligen typiska usa-tanter.
Inne i Reykjavik strosade vi runt lite, jag köpte en liten tavla, och sedan satte vi oss på samma ställe som vi satt på sist och drack varsin mojito. Lite senare åt vi också middag och pratade om hur vi haft det sedan vi kom. Och vi kom överens om att när vi ska skiljas åt senare får vi bara säga hejdå, kramas och gå. Annars kommer jag bara gråta en massa, och det skulle kännas så jobbigt med picupen och de som jag inte känner där.
Och hejdå-andet gick bra. Jag grät inte. Men det kändes inte som att vi sa hejdå på riktigt, utan som att vi kommer ses snart igen. Jag är ju så van att se henne varje dag, så jag kommer nog inse först om några dagar att det dröjer innan vi ses igen. Jättelänge kommer det faktiskt att dröja.
Nu har dessutom Vici tagit Amandas säng, och det känns jättejobbigt. Först tog Kristina den, men det fattade verkligen inte Vici så nu sover hon där. Jag hoppas Kristina tar tillbaka den, för jag har hellre henne där än Vici (nu låter jag som en hemsk människa, men så är det i sådana fall).
Men jag får åka hem snart ändå. Det känns som en evinnerlig tid tills nästa söndag. Planen är att jag åker in på lördagkvällen till Reykjavik och sover där en natt, så jag får lite lugn och ro. Men som sagt, det känns som det kommer ta åratal innan det händer.
Amanda och jag.
10 augusti
Jag var otroligt trött när jag vaknade, kände mig inte alls utvilad. Men jag åt min rågmacka och gick ut i stallet och packade mina sadelväskor. Uli sa åt mig att packa mycket godis eftersom vi ahde en lång dag framför oss. När vi hoppad ein i bussen och började köra såg vi att vädret var lika fint som igår. Nu kunde man se Alla berg och vulkaner borta vid horisonten. Man kunde till och med se glaciären (själva istäcket, inte bara bergen som omger den), Myrdalsjökull tror jag att det är, och den har jag aldrig sett. Hekla och Eyjafjallajökull såg vi förstås också. Det såg precis ut som att de låg bara på andra sidan Selfoss.
Vi blev körda till hästarna borta i Þingvellir där Smári och jag lämnade dem igår. Där sadlade vi och började rida genom en av de få isländska skogarna som finns. Jag skulle itne riktigt kalla det skog, eftersom träden mest såg ut som enorma buskar. Men de liknade fjällbjörken ganska mycket, den vi har hemma på fjället. Men Smári berättade igår att om man kan stå upp och gömma sig, då räknas det som en skog.
Vi red jättefort, och det var ganska smalt på vissa ställen så det var ibland svårt med handhästarna. Men det gick väl bra ändå. Det gick bättre efter en stund när hästarna inte var så himla på längre. Vi stannade uppe på en höjd när vi hade enormt fin utsikt över hela Þingvallavatn och bergen runt omkring. Det var soligt och varmt (jag kan nog påstå att det var en av de finaste dagarna den här sommaren) och jag tog av mig till linne redan på morgonen. Det gjorde jag rätt i, för jag behövde aldrig sätta på mig tröjan igen.
Vi red vidare på små smala stigar över fälten, och det gick återigen ganska fort. Jag red på Lukka, en liten brun häst som alltid är trevlig, men hon var helt galen. Jag har ridit henne flera gånger här hemma och då har hon alltid varit trevlig, töltar fint och gör vad man säger. Men idag var hon bara konstig. Jag vet inte om det var på grund av handhästarna som pushade henne, men ibland kunde hon bara sticka iväg i full fart. Det kändes verkligen jobbigt ett tag, på de smala stigarna och med handhästarna som antingen drog framår ellet försökte trycka ut migg ut spåren.
När vi skulle ta en liten paus på eftermiddagen hände något spännande, och läskigt. Vi hade precis hoppat av hästarna, och jag ser i ögonvrån hur Leo (Ulis egen häst) sliter sig, kutar en runda runt oss och sätter sedan av längs vägen i full galopp. Jag har aldrig sett en så snabb häst i hela mitt liv. Man kunde se dammet fara upp efter honom, långt efter att han försvunnit bakom kullen. Uli hoppade upp på Sprengur och for efter. Efter ett tag såg vi henne komma tillbaka, men utan någon Leo. Sedan ser vi ett dammmoln långt borta som kommer närmare och närmare, och Vivian (en liten tysk tjeje på 10 år) ropar "Leo! Leo!" och pekar. Han har alltså följt efter Uli, men hon hade inte förstått det så hon trodde han var borta. När han kom tillbaka var han helt utpumpad, men verkade lättad över att han hittat oss igen och var med gruppen. Sadeln hade hasat ner under magen, en stigbygel var borta, sjuksakerna var utspridda längs vägen (vi plockade upp dem efterhand) och tygeln hade gått av. Dessutom hade han tappat en sko, och den satt fast i fällristen (som ett galler som ligger över vägen vid grindarna så att inte hästarna eller fåren ska ta sig över, men bilarna kan köra över). Och den pekade mot oss. Det betyder alltså att han hade tagit sig över, för att sedan inse att han måste tillbaka och hade då fastnat med ena skon. Vilket äventyr.
Sista biten innan vi träffade bussen skrittade jag med de två amerikanska tanterna. De ville helst bara ta det lugnt i slutet och det var skönt. Sedan bytte jag häst och drev flocken tillsammans med Anna (hon kom med bussen, hon kör oftast). Vi red med dem i en knapp timme tills vi kom till stället där de skulle vara udner natten. Allt gick fint.
Jag hoppade direkt in i duschen när jag kom tillbaka, pratade lite Anna och Ida innan jag satte mig till bords för att äta middag med gruppen. Jag glömde berätta att igår fick jag en present av Anna och Ida. Det var en liten bukett blommor som de plockat i sin trädgård. Nu står de fint vid mitt nattduksbord. Jättefint.) Nu är jag så trött så jag tror jag stupar, och händerna är så stela och ömma efter dagen med Lukka.
Vi blev körda till hästarna borta i Þingvellir där Smári och jag lämnade dem igår. Där sadlade vi och började rida genom en av de få isländska skogarna som finns. Jag skulle itne riktigt kalla det skog, eftersom träden mest såg ut som enorma buskar. Men de liknade fjällbjörken ganska mycket, den vi har hemma på fjället. Men Smári berättade igår att om man kan stå upp och gömma sig, då räknas det som en skog.
Vi red jättefort, och det var ganska smalt på vissa ställen så det var ibland svårt med handhästarna. Men det gick väl bra ändå. Det gick bättre efter en stund när hästarna inte var så himla på längre. Vi stannade uppe på en höjd när vi hade enormt fin utsikt över hela Þingvallavatn och bergen runt omkring. Det var soligt och varmt (jag kan nog påstå att det var en av de finaste dagarna den här sommaren) och jag tog av mig till linne redan på morgonen. Det gjorde jag rätt i, för jag behövde aldrig sätta på mig tröjan igen.
Vi red vidare på små smala stigar över fälten, och det gick återigen ganska fort. Jag red på Lukka, en liten brun häst som alltid är trevlig, men hon var helt galen. Jag har ridit henne flera gånger här hemma och då har hon alltid varit trevlig, töltar fint och gör vad man säger. Men idag var hon bara konstig. Jag vet inte om det var på grund av handhästarna som pushade henne, men ibland kunde hon bara sticka iväg i full fart. Det kändes verkligen jobbigt ett tag, på de smala stigarna och med handhästarna som antingen drog framår ellet försökte trycka ut migg ut spåren.
När vi skulle ta en liten paus på eftermiddagen hände något spännande, och läskigt. Vi hade precis hoppat av hästarna, och jag ser i ögonvrån hur Leo (Ulis egen häst) sliter sig, kutar en runda runt oss och sätter sedan av längs vägen i full galopp. Jag har aldrig sett en så snabb häst i hela mitt liv. Man kunde se dammet fara upp efter honom, långt efter att han försvunnit bakom kullen. Uli hoppade upp på Sprengur och for efter. Efter ett tag såg vi henne komma tillbaka, men utan någon Leo. Sedan ser vi ett dammmoln långt borta som kommer närmare och närmare, och Vivian (en liten tysk tjeje på 10 år) ropar "Leo! Leo!" och pekar. Han har alltså följt efter Uli, men hon hade inte förstått det så hon trodde han var borta. När han kom tillbaka var han helt utpumpad, men verkade lättad över att han hittat oss igen och var med gruppen. Sadeln hade hasat ner under magen, en stigbygel var borta, sjuksakerna var utspridda längs vägen (vi plockade upp dem efterhand) och tygeln hade gått av. Dessutom hade han tappat en sko, och den satt fast i fällristen (som ett galler som ligger över vägen vid grindarna så att inte hästarna eller fåren ska ta sig över, men bilarna kan köra över). Och den pekade mot oss. Det betyder alltså att han hade tagit sig över, för att sedan inse att han måste tillbaka och hade då fastnat med ena skon. Vilket äventyr.
Sista biten innan vi träffade bussen skrittade jag med de två amerikanska tanterna. De ville helst bara ta det lugnt i slutet och det var skönt. Sedan bytte jag häst och drev flocken tillsammans med Anna (hon kom med bussen, hon kör oftast). Vi red med dem i en knapp timme tills vi kom till stället där de skulle vara udner natten. Allt gick fint.
Jag hoppade direkt in i duschen när jag kom tillbaka, pratade lite Anna och Ida innan jag satte mig till bords för att äta middag med gruppen. Jag glömde berätta att igår fick jag en present av Anna och Ida. Det var en liten bukett blommor som de plockat i sin trädgård. Nu står de fint vid mitt nattduksbord. Jättefint.) Nu är jag så trött så jag tror jag stupar, och händerna är så stela och ömma efter dagen med Lukka.
9 augusti
När jag packat sadelväskorna och alla fått med sig sina regnkläder (de sätter man fast bakom sadeln ifall det skulle komma regn), packade vi in de sista hästarna i trailern och gav oss iväg. Vi åkte till Kolvidarholt, som ligger vid kraftanläggningen nedanför vulkanområdet vid Hengill. Därifrån red vi till en liten tjärn som kallas Spöksjön (fast på isländska då), vad jag förstod. Det finns en massa läskiga spökhistorier om den tydligen.
Jag red på Amor hela förmiddagen, en svart ganska stor häst. Jättefin. Men han var ganska stressad i början, antingen var det för handhästarna (vi rider inte med flock, utan Uli och jag har två handhästar var) eller för att han hatade att ligga sist. Men efter ett tag blev det bättre och han slappnade av mer. Verkligen fin häst.
Vi åt lunch i Maradalur, "hästarnas dal". Det är en dal som nästan är helt stängd av bergen runt omkring. Vägen in är smal och man måste hoppa av hästarna och gå eftersom stenblocken ligger så nära varandra. På vägen ut får man gå upp för en brant backe, upp över berget. Dalen kallas hästarnas dal för att förr i tiden hade farmarna sina hästar där inne, för det var lätt att hålla dem kvar där eftersom det var så stängt.
Vi red vidare upp över berget en bit, och vi hade en jättefin vy i slutet av dagen ut över Þingvallavatn, sjön som ligger vid Þingvellir (det urgamla stället när Islands första parlament samlades och där Amerikas och Europas kontinentalplattor möts. Det är stora sprickor i marken, och man kan verkligen se framför sig hur marken slitets itu). På vägen dit mötte vi Golden-turen som hade paus med sin flock.
Medan Uli åkte med gruppen och tittade på Þingvellir väntade jag med hälften av hästarna i en liten paddock. Smári kom nämligen med trailorn och körde hästarna till det ställe där de skulle vara under natten. Jag satt där i dryga halvtimmen och väntade, och hjälpte sedan Smári med resten av hästarna. Väl tillbaka på gården tog jag en snabbdusch och gick upp för att äta middag.
Och i matsalen satt ingen mindre ön Anna och Ida! Jag blev så himla glad att jag nästan grät lite. Så himla kul att se dem verkligen. Och de var så glada över att få vara här. I morgon ska de åka på Golden circle medan jag rider med gruppen, sedan ska vi rida i morgon och ha en heldag med hyrbil på fredagen. Det ger mig förhoppningsvis lite extrakraft att orka min sista vecka nästa vecka!
Jag red på Amor hela förmiddagen, en svart ganska stor häst. Jättefin. Men han var ganska stressad i början, antingen var det för handhästarna (vi rider inte med flock, utan Uli och jag har två handhästar var) eller för att han hatade att ligga sist. Men efter ett tag blev det bättre och han slappnade av mer. Verkligen fin häst.
Vi åt lunch i Maradalur, "hästarnas dal". Det är en dal som nästan är helt stängd av bergen runt omkring. Vägen in är smal och man måste hoppa av hästarna och gå eftersom stenblocken ligger så nära varandra. På vägen ut får man gå upp för en brant backe, upp över berget. Dalen kallas hästarnas dal för att förr i tiden hade farmarna sina hästar där inne, för det var lätt att hålla dem kvar där eftersom det var så stängt.
Vi red vidare upp över berget en bit, och vi hade en jättefin vy i slutet av dagen ut över Þingvallavatn, sjön som ligger vid Þingvellir (det urgamla stället när Islands första parlament samlades och där Amerikas och Europas kontinentalplattor möts. Det är stora sprickor i marken, och man kan verkligen se framför sig hur marken slitets itu). På vägen dit mötte vi Golden-turen som hade paus med sin flock.
Medan Uli åkte med gruppen och tittade på Þingvellir väntade jag med hälften av hästarna i en liten paddock. Smári kom nämligen med trailorn och körde hästarna till det ställe där de skulle vara under natten. Jag satt där i dryga halvtimmen och väntade, och hjälpte sedan Smári med resten av hästarna. Väl tillbaka på gården tog jag en snabbdusch och gick upp för att äta middag.
Och i matsalen satt ingen mindre ön Anna och Ida! Jag blev så himla glad att jag nästan grät lite. Så himla kul att se dem verkligen. Och de var så glada över att få vara här. I morgon ska de åka på Golden circle medan jag rider med gruppen, sedan ska vi rida i morgon och ha en heldag med hyrbil på fredagen. Det ger mig förhoppningsvis lite extrakraft att orka min sista vecka nästa vecka!
8 augusti
Dagens väder: soligt som tusan, kylig vind men varmt i solen.
Idag var alltså första dagen på Best of-turen. Första etappen består av en ritt över den långa stranden i Þórlakshöfn (samma som vi surfar vid) och sedan över deltat nere med Nidrin. Vi kallar den "Beachen". Jag hade verkligen sett fram emot att rida den, speciellt med tanke på det fina vädret.
Men jag fick inte rida med. Eftersom det var fullbokat behövdes varenda guide vi hade, och eftersom varken Uli eller jag kan beachen så behövde någon annan följa med och visa vägen. Så Lea fick rida med istället för mig och jag fick rida 5B. Jag var så himla arg och ledsen på morgonen och pratade lite med Amanda. Det kändes liksom onödigt att jag då bara skulle rida i två dagar med gruppen.
Min tur gick helt bra, förutom att jag bara satt på passiga hästar. Första hade jag Neisti, och han är direkt obekväm att sitta på. Hanns pass är verkligen hård. Sedan red jag Kamilla, och hon kan tölta jättefint, men idag hade hon bara ingen lust. Så det var pass för hela slanten ända hem till gården.
Jag fick åka en tut till Selfoss vid femtiden. Jag skulle åka till veterinären och köpa ett first aid-kit och sedan till hästbutiken och köpa en skohammare. Uli ritade mig en karta på ett papper och skrev upp allt jag skulle köpa. Och det var inga problem alls. Det var skönt också att få köra något annat än att sitta och olja sadlar i en timme (idag oljade vi för Snæfellsnes som ger sig av i morgon).
Sedan åt jag förstås middag med gruppen och det var trevligt. Jag och Uli plockade ihop de sista tyglarna, nosbanden och tränsen vi ska ha till i morgon och jag tog in sadelväskorna så jag snabbt kan packa dem i morgonbitti. Då ska vi lämna stallet kvart över åtta och bli körda en liten bit, upp till området runt vulkanen Hengill. Det känns bättre nu jämfört med i morse, speciellt att jag ska få se lite nytt och ta lite bilder.
Idag var alltså första dagen på Best of-turen. Första etappen består av en ritt över den långa stranden i Þórlakshöfn (samma som vi surfar vid) och sedan över deltat nere med Nidrin. Vi kallar den "Beachen". Jag hade verkligen sett fram emot att rida den, speciellt med tanke på det fina vädret.
Men jag fick inte rida med. Eftersom det var fullbokat behövdes varenda guide vi hade, och eftersom varken Uli eller jag kan beachen så behövde någon annan följa med och visa vägen. Så Lea fick rida med istället för mig och jag fick rida 5B. Jag var så himla arg och ledsen på morgonen och pratade lite med Amanda. Det kändes liksom onödigt att jag då bara skulle rida i två dagar med gruppen.
Min tur gick helt bra, förutom att jag bara satt på passiga hästar. Första hade jag Neisti, och han är direkt obekväm att sitta på. Hanns pass är verkligen hård. Sedan red jag Kamilla, och hon kan tölta jättefint, men idag hade hon bara ingen lust. Så det var pass för hela slanten ända hem till gården.
Jag fick åka en tut till Selfoss vid femtiden. Jag skulle åka till veterinären och köpa ett first aid-kit och sedan till hästbutiken och köpa en skohammare. Uli ritade mig en karta på ett papper och skrev upp allt jag skulle köpa. Och det var inga problem alls. Det var skönt också att få köra något annat än att sitta och olja sadlar i en timme (idag oljade vi för Snæfellsnes som ger sig av i morgon).
Sedan åt jag förstås middag med gruppen och det var trevligt. Jag och Uli plockade ihop de sista tyglarna, nosbanden och tränsen vi ska ha till i morgon och jag tog in sadelväskorna så jag snabbt kan packa dem i morgonbitti. Då ska vi lämna stallet kvart över åtta och bli körda en liten bit, upp till området runt vulkanen Hengill. Det känns bättre nu jämfört med i morse, speciellt att jag ska få se lite nytt och ta lite bilder.
7 augusti
6 augusti
Efter att ha ätit min rågmacka packade jag ner det nödvändiga i min kånken. Dagen göra var nämligen surfing igen! Både jag och Renee har varit jättetaggade, så vi såg verkligen fram emot det. Dessutom visade sig himlen och solen kom fram. Innan surfkillen kom och hämtade oss hann jag till och med gå en promenad med Amanda, Marias nya runda runt det lilla hyreshusområdet.
Det var två andra med oss och surfade och i början var det ganska dåligt med vågor. Molnen blåste iväg och solen kom fram och det var inte en vind. Havet var så otroligt vackert att jag bara kunde legat och kuppat och tittat på vågorna (våtdräkten gör nämligen att man flyter!)
Efter ett tag blev vågorna betydligt bättre och mycket jämnare. Jag var som vanligt asbra (kanske inte riktigt, haha. Men det kändes bra). Renee var också jätteduktig, hon kom upp knä flera gånger och lyckades till och med sätta fram främre foten. Surfkillen berömde mig och sa: "You're really good on the board. You can stand almost every time!" Då kände jag mig ännu bättre. Han visade också lite trix för hur jag bättre skulle kunna svänga och följa vågen. Det var svårt! Vi åt våra lunchpåsar (det är så fantastiskt gott när man är utmattad och blöt) och surfade lite till i det solglänsande vågorna. Totalt var vi nog i i fyra timmar.
Vi hämtade upp Amanda eftersom hon ville följa med till poolen. Den här gången åkte vi till Hälscentrets pool eftersom den vanliga var stängd. Hälsopoolen är så mycket trevligare och fräschare. Dessutom har de sådana minibassänger som man ska gå igenom tre gånger, en är 10-12 grader och den andra är 38-40 grader, för att stimulera blodflödet.
Vi kom tillbaka först vid sju på kvällen och då satte vi direkt igång med att göra oss i ordning inför kvällen. Vi skulle nämligen in till Reykjavik och partaja. Det var nämligen Pride-parad under dagen inne i staden, så då ville vi ju inte missa festligheterna på kvällen. De av oss som inte var lediga åkte tillbaka till hotellet och vi kom dit vid fyra på morgonen.
7 augusti
Jag var såklart dödstrött när jag vaknade. Som tur var var jag inni så jag fick sova lite längre. Men precis när jag kom upp kom Amanda springande och sa att jag skulle behöva rida på förmiddagen ändå eftersom det var så mycket. Jag fick rida 3B med fem personer. Det var blå himmel, sol och varmt. Jag red i bara linne hela vägen.
Efter lunch var det lite oklart om jag skulle gå ut och rida eller stanna inne och städa gästhuset, med det slutade med det sistnämnda. Det var skönt att få vara inne, eftersom jag redan kände att jag brännt mig i ansiktet. Så jag lyssnade på musik och jobbade på i min egen takt. Det är alltid jätteskönt. När jag var klar gick jag och Maria ut och la oss i solen och åt godis. Jag åt av godiset jag fått av Oscar när jag var hemma; bara en massa bubblizz.
Innan lunch kom Hrodmar till mig och sa att jag skulle få rida med Uli på Best of Eldhestar-turen som börjar i morgon. Då bor man på hotellet och rider de bästa bitarna av olika turer. Den sista dagen kommer jag dock inte vara med, eftersom jag ska vara med Anna och Ida då. Men det känns jättebra! Vi har elva personer med oss, så det är en ganska lite grupp vilket är jätteskönt. Vi åt middag med dem nu och gick igenom allting och de är synnerligen speciella, allihopa. Men det ska bli kul att se lite nytt!
Efter att ha ätit min rågmacka packade jag ner det nödvändiga i min kånken. Dagen göra var nämligen surfing igen! Både jag och Renee har varit jättetaggade, så vi såg verkligen fram emot det. Dessutom visade sig himlen och solen kom fram. Innan surfkillen kom och hämtade oss hann jag till och med gå en promenad med Amanda, Marias nya runda runt det lilla hyreshusområdet.
Det var två andra med oss och surfade och i början var det ganska dåligt med vågor. Molnen blåste iväg och solen kom fram och det var inte en vind. Havet var så otroligt vackert att jag bara kunde legat och kuppat och tittat på vågorna (våtdräkten gör nämligen att man flyter!)
Efter ett tag blev vågorna betydligt bättre och mycket jämnare. Jag var som vanligt asbra (kanske inte riktigt, haha. Men det kändes bra). Renee var också jätteduktig, hon kom upp knä flera gånger och lyckades till och med sätta fram främre foten. Surfkillen berömde mig och sa: "You're really good on the board. You can stand almost every time!" Då kände jag mig ännu bättre. Han visade också lite trix för hur jag bättre skulle kunna svänga och följa vågen. Det var svårt! Vi åt våra lunchpåsar (det är så fantastiskt gott när man är utmattad och blöt) och surfade lite till i det solglänsande vågorna. Totalt var vi nog i i fyra timmar.
Vi hämtade upp Amanda eftersom hon ville följa med till poolen. Den här gången åkte vi till Hälscentrets pool eftersom den vanliga var stängd. Hälsopoolen är så mycket trevligare och fräschare. Dessutom har de sådana minibassänger som man ska gå igenom tre gånger, en är 10-12 grader och den andra är 38-40 grader, för att stimulera blodflödet.
Vi kom tillbaka först vid sju på kvällen och då satte vi direkt igång med att göra oss i ordning inför kvällen. Vi skulle nämligen in till Reykjavik och partaja. Det var nämligen Pride-parad under dagen inne i staden, så då ville vi ju inte missa festligheterna på kvällen. De av oss som inte var lediga åkte tillbaka till hotellet och vi kom dit vid fyra på morgonen.
7 augusti
Jag var såklart dödstrött när jag vaknade. Som tur var var jag inni så jag fick sova lite längre. Men precis när jag kom upp kom Amanda springande och sa att jag skulle behöva rida på förmiddagen ändå eftersom det var så mycket. Jag fick rida 3B med fem personer. Det var blå himmel, sol och varmt. Jag red i bara linne hela vägen.
Efter lunch var det lite oklart om jag skulle gå ut och rida eller stanna inne och städa gästhuset, med det slutade med det sistnämnda. Det var skönt att få vara inne, eftersom jag redan kände att jag brännt mig i ansiktet. Så jag lyssnade på musik och jobbade på i min egen takt. Det är alltid jätteskönt. När jag var klar gick jag och Maria ut och la oss i solen och åt godis. Jag åt av godiset jag fått av Oscar när jag var hemma; bara en massa bubblizz.
Innan lunch kom Hrodmar till mig och sa att jag skulle få rida med Uli på Best of Eldhestar-turen som börjar i morgon. Då bor man på hotellet och rider de bästa bitarna av olika turer. Den sista dagen kommer jag dock inte vara med, eftersom jag ska vara med Anna och Ida då. Men det känns jättebra! Vi har elva personer med oss, så det är en ganska lite grupp vilket är jätteskönt. Vi åt middag med dem nu och gick igenom allting och de är synnerligen speciella, allihopa. Men det ska bli kul att se lite nytt!
3 augusti
Efter min rågbrödsfrukost blev det Siggi gånger två igen. På förmiddagen red jag medn Christina och 14 personer. Det gick helt bra. Jag red på Tvistur, som är en av de hästar som verkligen kan vara en segpropp på turen. Han är fyrgångare och töltar helst inte, men han kan tölta jättefint. Amanda gillar honom, så varje gång jag ser honom tänker jag på henne. För det mesta struntar han i personen som sitter på honom om det är en nybörjare, det vill säga han går inte fortare än har han lust med. Jag vet att han låter som en gammal häst, man han är bara nio. Han är bara långsam till naturen.
På eftermiddagen red jag Siggin tillsammans med Renee (hon skor mest hela dagarna numera så hon var jätteglad över att få rida). Vi skulle ha 16 personer med oss, men när vi gav oss iväg var det 18 personer i vår långa karavan. Snabbt ringde jag till Carro och sa att vi behöver nog en guide till (man räknar åtta turister per guide) och ganska snart därefter kom Christina galopperande. Det behövdes!
Eftersom jag haft regnjacka under förmiddagen och nästan svettats ihjäl (det regnade inte), bestämde jag mig för att strunta i den på eftermiddagen. Men då regnade det ju förstås. Renee, som gjorde som jag och inte heller tog någon jacka, sa argt, fast på skoj, att "nu är allt ditt fel My att jag blir blöt". Men det regnade inte så mycket. Det var mer ett ihärdig duggregn som ganska snabbt gick över.
Efter att vi oljat sadlar och allt annat som ska till Gulden (de ger sig iväg i morgon) gick jag in och tog en snabbdusch innan jag träffade tröjtanten som var här. Hon har sedan länge varit klar med min tröja, och jag har haft tre personer som påminnt mig om att hon ska komma idag. Och den var superfin! Helt annorlunda från min andra. Här har ni en bild som Maria tog på vår minipromenad efter middagen.
Här är Maria!
4 augusti
Nu ska jag försöka sammanfatta dagarna så bra och kort jag kan så jag kan komma till den stora goda nyheten!
4 augusti
Jag red 5B med åtta andra personer. Bland annat fyra personer (tre tanter och en liten kille) från Florida som var supertrevliga. Vädret var helt okej, jag kunde rida utan jacka nästan hela dagen.
Jag hade kvällen också tillsammans med Toni och Gudlaug. Marianne var ledig och jag stod först på listan, vilket innebär att jag måste stänga allt och ha night guard telefonen. Kvällen gick jättebra, det var totalt bara cirkus 30 personer som åt. Jag är jätteglad över att jag fick den dagen och inte dagen efter, för då skulle det tydligen komma runt 70 personer.
De amerikanska tanterna pratade jag jättemycket med under kvällen. De är verkligen så roliga. Lillkillen undrade om han fick gå in i köket och ta en bild på sitt lunnfågels-gosedjur (den hade tydligen varit på alla möliga ställen, så nu ville den in i köket också). Tanterna drack något glas vin och provade sedan varsin shot Brännivin. Sedan blev det en till, och ytterligare en till. De höll verkligen på och fjantade sig, och jag bara skrattade och skrattade. Jag hade verkligen så himla roligt.
5 augusti
Idag blev det Uppin med sju personer. Egentligen skulle jag ridit den själv, men eftersom jag hade tre små franska barn med mig fick Þóra följa med också som hjälp. Allt gick superbra och vi hade gott om tid på oss.
På eftermiddagen skulle jag egentligen inte haft någon tur, men hälften av de som skulle på Siggin var försenade så vi skickade iväg den gruppen som redan var här. Då fick jag alltså rida med Steffi på den senare Siggi-gruppen. Det hade dessutom tillkommit två personer som bara åkt förbi och stannat och frågat om det fanns plats. Jag hade ingen regnjacka på mig, och regnet kom precis när vi var hemma. Tur! Då vräkte regnet verkligen ner dessutom.
Men! Nu till nyheten! Anna och Ida (Michélsen) ska komma och hälsa på mig nästa vecka! De bestämde sig igår, och kommer att stanna i fyra nätter. Jag har redan gjort en plan för vad som händer och vad vi ska göra. Jag ser verkligen sjukt mycket fram emot det! Det är det enda jag kan tänka på just nu faktiskt.
2 augusti
Jag tinade ett av mina rågbröd och åt det till frukost tillsammans med ett äpple. Sedan sa vi hejdå till Sofia som skulle åka hem.
Jag skulle rida Siggin med Þóra och Lena D, men sedan var det bara 15 personer som skulle rida så jag skulle stanna hemma. Men det slutade med att jag bytte med Lena, eftersom det bara var svenskar i gruppen. Jag fick en liten sjuårig tjej som handhäst, och hon och jag pratade nästan hela vägen. Hon var där med sin familj (totalt fem personer), och de var så himla gulliga allihopa. Ett av de andra barnen satt på Tyson och skrek och skrattade så hon kiknade när Tyson sprang. Det var verkligen en trevlig tur, trots att jag red på Klaki, som jag verkligen inte gillar.
På eftermiddagen red jag Siggin igen, nu med Lena D. Jag red Þórri, en till häst som jag ogillar. Men han var helt okej idag. Faktiskt nästan bra. Vi hade en isländsk-svensk mamma med sitt barn med oss, och barnet var så himla påfrestade. Hon hade verkligen en gäll röst och pratade hela tiden och frågade saker. Jag berättade om allt möjligt jag kunde komma på, och då kändes det som att det gick bättre. Efter ridturen berättade mamma att hon har en lät autistisk störning, så hon behöver alltid extra mycket information eftersom hon blir stressad annars. "Du verkade förstå direkt, och du gjorde helt rätt!" sa mamman. Det var en till tant som berömde mig; hon sa att jag var så trevlig och positiv, och det var roligt!
Det känns så himla bra och roligt när jag känner att folk uppskattar det jag gör. För jag lägger verkligen ner all min energi i det jag gör här. Jag är verkligen helt slut vid fem-tiden, utpumpad. Så när turisterna ger mig beröm känns det verkligen bra. Att få höra det direkt från dem.
På kvällen tittade Amanda och jag på Beck. Den allra första filmen, från 1997. Den var jättedålig jämfört med de nya. Gunvald är ju dock alltid den samma.
Jag skulle rida Siggin med Þóra och Lena D, men sedan var det bara 15 personer som skulle rida så jag skulle stanna hemma. Men det slutade med att jag bytte med Lena, eftersom det bara var svenskar i gruppen. Jag fick en liten sjuårig tjej som handhäst, och hon och jag pratade nästan hela vägen. Hon var där med sin familj (totalt fem personer), och de var så himla gulliga allihopa. Ett av de andra barnen satt på Tyson och skrek och skrattade så hon kiknade när Tyson sprang. Det var verkligen en trevlig tur, trots att jag red på Klaki, som jag verkligen inte gillar.
På eftermiddagen red jag Siggin igen, nu med Lena D. Jag red Þórri, en till häst som jag ogillar. Men han var helt okej idag. Faktiskt nästan bra. Vi hade en isländsk-svensk mamma med sitt barn med oss, och barnet var så himla påfrestade. Hon hade verkligen en gäll röst och pratade hela tiden och frågade saker. Jag berättade om allt möjligt jag kunde komma på, och då kändes det som att det gick bättre. Efter ridturen berättade mamma att hon har en lät autistisk störning, så hon behöver alltid extra mycket information eftersom hon blir stressad annars. "Du verkade förstå direkt, och du gjorde helt rätt!" sa mamman. Det var en till tant som berömde mig; hon sa att jag var så trevlig och positiv, och det var roligt!
Det känns så himla bra och roligt när jag känner att folk uppskattar det jag gör. För jag lägger verkligen ner all min energi i det jag gör här. Jag är verkligen helt slut vid fem-tiden, utpumpad. Så när turisterna ger mig beröm känns det verkligen bra. Att få höra det direkt från dem.
På kvällen tittade Amanda och jag på Beck. Den allra första filmen, från 1997. Den var jättedålig jämfört med de nya. Gunvald är ju dock alltid den samma.
1 augusti
I morse var det extremt jobbigt att vakna. Den första känslan jag hade var hur jobbigt det var att vara tillbaka, jämfört med hur bra och skönt jag har haft det där hemma. En hemsk känsla verkligen. Den hängde sig kvar ett tag, men som tur var försvann den så fort jag kom i ridkläderna och ut i stallet. Då var allting precis som vanligt igen. Dessutom åt jag rågbröd till frukost (jag har tagit med mig rågbröd som Eeva och Sven hämtade från Finland. Hela 24 stycken, så att jag kan äta en varje morgon, och en till mellis då jag är ledig. Fint som snus).
Jag fick rida 5B, rakt in på dagsturen första dagen. Jag red med bara två personer, ett trevligt svenskt par, så det var ändå skönt. Vi hade med oss Spói, Gráni, Depill och min bästaste Ingólfur. Men det hände en otroligt pinsam grej när vi red iväg. När nästan kommit runt hotellet insåg jag att sadelväskan med mackorna inte var med. Den hängde fortfarande på paddockräcket. Så det var bara att rida tillbaka. Hrodmar undrade varför jag kommit tillbaka och jag sa precis som det var och då skrattade han och sa: "Har du redan glömt allt efter bara två veckor?"
Vi har ganska tur med regnet, det kom aldrig mer än någon liten skur på oss. Däremot kunde man se regnet hänga som ett tjockt moln uppe över bergen (öven dit vi skulle på eftermiddagen!), och jag sände en tanke till Amanda och Lena D som befann sig där uppe i det blöta. När vi kom til på eftermiddagen hade det till vår lättnad i princip slutat regna.
Vid lunchen var jag ganska kall, trots att jag hade på mig spindeljackan (den bästa jackan!). Då erbjöd sig killen att låna mig sin fleeceväst som han hade innanför jackan, han hade ändå en extratröja sa han. Jag sa att jag kan ju inte ta kläder från honom för då kanske han fryser, men både han och hon insisterade. Jag frös inte en enda gång under eftermiddagen. Verkligen jättesnällt.
Jag skypeade lite med Sarah efter middagen medan Amanda tog en promenad. Maria har tydligen kommit på en ny jättebra promenadrunda som jag absolut måste prova. Men jag vill nog invänta solsken tills dess.
Sticktanen har varit här med min tröja tydligen också. Hon kommer på onsdag igen så jag kan få den. Maria tyckte den var superfin, så hon provade den och beställde en nästan likadan. Annemick i receptionen sa också att den var jättefin. Jag kan knappt vänta tills jag får den!
Jag fick rida 5B, rakt in på dagsturen första dagen. Jag red med bara två personer, ett trevligt svenskt par, så det var ändå skönt. Vi hade med oss Spói, Gráni, Depill och min bästaste Ingólfur. Men det hände en otroligt pinsam grej när vi red iväg. När nästan kommit runt hotellet insåg jag att sadelväskan med mackorna inte var med. Den hängde fortfarande på paddockräcket. Så det var bara att rida tillbaka. Hrodmar undrade varför jag kommit tillbaka och jag sa precis som det var och då skrattade han och sa: "Har du redan glömt allt efter bara två veckor?"
Vi har ganska tur med regnet, det kom aldrig mer än någon liten skur på oss. Däremot kunde man se regnet hänga som ett tjockt moln uppe över bergen (öven dit vi skulle på eftermiddagen!), och jag sände en tanke till Amanda och Lena D som befann sig där uppe i det blöta. När vi kom til på eftermiddagen hade det till vår lättnad i princip slutat regna.
Vid lunchen var jag ganska kall, trots att jag hade på mig spindeljackan (den bästa jackan!). Då erbjöd sig killen att låna mig sin fleeceväst som han hade innanför jackan, han hade ändå en extratröja sa han. Jag sa att jag kan ju inte ta kläder från honom för då kanske han fryser, men både han och hon insisterade. Jag frös inte en enda gång under eftermiddagen. Verkligen jättesnällt.
Jag skypeade lite med Sarah efter middagen medan Amanda tog en promenad. Maria har tydligen kommit på en ny jättebra promenadrunda som jag absolut måste prova. Men jag vill nog invänta solsken tills dess.
Sticktanen har varit här med min tröja tydligen också. Hon kommer på onsdag igen så jag kan få den. Maria tyckte den var superfin, så hon provade den och beställde en nästan likadan. Annemick i receptionen sa också att den var jättefin. Jag kan knappt vänta tills jag får den!
