My på fri fot

I morse sov jag så tungt att jag inte ens vaknade när de andra gríck upp. Det har nog aldrig hänt, så det var en konstig känsla när jag faktiskt vaknade av min väckarklocka. Planen för dagen var att jag skulle rida Siggin själv med Anna och Ida, och sedan skulle de åka till Blå Lagunen på eftermiddagen och jag åka in till Reykjavik med Amanda som ska lämna Island för gott nu under natten.

Men vid åtta kom Carro och frågade om vi kunde rida innan alla kom, eftersom de hade sådan brist på sadlar (86 hästar att fixa på morgonen). Vi sa förstås ja, så vi gav oss ut till stallet till tjugo över åtta (Anna lånade ett par av mina ridbyxor, och förvånades över hur bekväma och snygga de var). Ida red på Grána och Anna fick Lilla Sæta, och vi red bara runt tim-turen. När vi kom tillbaka visade det sig att vi kunde rida längre om vi ville, men Ida var ganska färdig så vi gick in.

Vi åt lunch tillsammans och sedan åkte jag och Amanda in med lunchpicupen. De två amerikanska tanterna var också på bussen och jag satt och pratade lite med dem. De är så himla roliga, verkligen typiska usa-tanter.

Inne i Reykjavik strosade vi runt lite, jag köpte en liten tavla, och sedan satte vi oss på samma ställe som vi satt på sist och drack varsin mojito. Lite senare åt vi också middag och pratade om hur vi haft det sedan vi kom. Och vi kom överens om att när vi ska skiljas åt senare får vi bara säga hejdå, kramas och gå. Annars kommer jag bara gråta en massa, och det skulle kännas så jobbigt med picupen och de som jag inte känner där.

Och hejdå-andet gick bra. Jag grät inte. Men det kändes inte som att vi sa hejdå på riktigt, utan som att vi kommer ses snart igen. Jag är ju så van att se henne varje dag, så jag kommer nog inse först om några dagar att det dröjer innan vi ses igen. Jättelänge kommer det faktiskt att dröja.

Nu har dessutom Vici tagit Amandas säng, och det känns jättejobbigt. Först tog Kristina den, men det fattade verkligen inte Vici så nu sover hon där. Jag hoppas Kristina tar tillbaka den, för jag har hellre henne där än Vici (nu låter jag som en hemsk människa, men så är det i sådana fall).

Men jag får åka hem snart ändå. Det känns som en evinnerlig tid tills nästa söndag. Planen är att jag åker in på lördagkvällen till Reykjavik och sover där en natt, så jag får lite lugn och ro. Men som sagt, det känns som det kommer ta åratal innan det händer.



Amanda och jag.