19 augusti
Igår kväll kom Isabelle tillbaka. Jag gav henne ens tor kram och vi stod en stund och pratade om ditten och datten. Sedan frågade jag om hon ville hämta flocken med mig, och det ville hon ju gärna. En bra start på återkomsten!
Jag red först Siggin med Annemiek (hon sitter vanligtvis i receptionen, men hon blev inkallad pga brist på guider. Till och med Veisteinn fick ta ledigt från skolan och komma och rida Uppin). På eftermiddagen red jag Siggin igen, men då tillsammans med Lea. Lea är verkligen så himla bra, hur trevlig och bra som helst.
Vi hade en fransk familj med oss med två små killar. Att ha dem med var rean tortyren, för de satt och stönade och höll sig krampaktigt i sadeln för att det gjorde så ont när vi red fortare (de är så små så de kan inte få hästen i tölt utan sitter där och skumpar i trav. För det mest går det bra med barn för att de är så mjuka, men det här var hemskt). Jag hade en av killarna som handhäst och han var lite mer tystlåten. Jag kunde bara höra hur han stönade av smärta och pustade ut så fort vi saknade av i skritt. Den andra lillkillen red precis bakom mig, och han
satt verkligen och "aj.. aj.. aj.. oh.. aj..". Rena rama tortyren att höra dem så. Vid Siggi-grinden sa jag till Lea att nu får hon rida först, jag klarar itne av att höra det där längre.
Lea hade kvällen tillsammans med mig idag också. Marianne är ledig så det var jag som skulle vara hon ikväll. Toni hade glömt att hon hade kvällen och kom två timmar för sent. Jag var ganska sur, eftersom det alltid känns som att det är mer att göra när Marianne inte är här. Hon har sådan bra koll på allt. I varje fall kom hon tillslut och kvällen flöt på ganska bra. Bortsett från att jag måste stanna uppe till klockan ett då det komemr en gäst och ska checka in. Det blir tugnt. Lea sa att då får jag ta lite sovmorgon, så det tänker jag göra.
Nu sitter jag i receptionen med min dator och lyssnar på Lea som spelar piano. Fantastiskt fint. Jag älskar verkligen pianospel. Det är synd att jag själv inte är bättre på det. Jag skulle ha gjort mina pianoläxor bättre.
I morgon blir det sista dagen här. Det känns konstigt. Nu har jag varit här så länge att det känns som någon slags dröm att komma hem. Det här är liksom verkligeheten, här och nu. Slit och långa dagar. Stundvis nedbrytande och stundvis fantastiskt. Det jag kommer sakna mest är nog naturen. Att man ser allting, de kala bergen och allt det gröna. Hmmea är det bara träd överallt. Så kommer jag sakna hästarna förstås. Allt fuffens de har för sig.
Jag red först Siggin med Annemiek (hon sitter vanligtvis i receptionen, men hon blev inkallad pga brist på guider. Till och med Veisteinn fick ta ledigt från skolan och komma och rida Uppin). På eftermiddagen red jag Siggin igen, men då tillsammans med Lea. Lea är verkligen så himla bra, hur trevlig och bra som helst.
Vi hade en fransk familj med oss med två små killar. Att ha dem med var rean tortyren, för de satt och stönade och höll sig krampaktigt i sadeln för att det gjorde så ont när vi red fortare (de är så små så de kan inte få hästen i tölt utan sitter där och skumpar i trav. För det mest går det bra med barn för att de är så mjuka, men det här var hemskt). Jag hade en av killarna som handhäst och han var lite mer tystlåten. Jag kunde bara höra hur han stönade av smärta och pustade ut så fort vi saknade av i skritt. Den andra lillkillen red precis bakom mig, och han
satt verkligen och "aj.. aj.. aj.. oh.. aj..". Rena rama tortyren att höra dem så. Vid Siggi-grinden sa jag till Lea att nu får hon rida först, jag klarar itne av att höra det där längre.
Lea hade kvällen tillsammans med mig idag också. Marianne är ledig så det var jag som skulle vara hon ikväll. Toni hade glömt att hon hade kvällen och kom två timmar för sent. Jag var ganska sur, eftersom det alltid känns som att det är mer att göra när Marianne inte är här. Hon har sådan bra koll på allt. I varje fall kom hon tillslut och kvällen flöt på ganska bra. Bortsett från att jag måste stanna uppe till klockan ett då det komemr en gäst och ska checka in. Det blir tugnt. Lea sa att då får jag ta lite sovmorgon, så det tänker jag göra.
Nu sitter jag i receptionen med min dator och lyssnar på Lea som spelar piano. Fantastiskt fint. Jag älskar verkligen pianospel. Det är synd att jag själv inte är bättre på det. Jag skulle ha gjort mina pianoläxor bättre.
I morgon blir det sista dagen här. Det känns konstigt. Nu har jag varit här så länge att det känns som någon slags dröm att komma hem. Det här är liksom verkligeheten, här och nu. Slit och långa dagar. Stundvis nedbrytande och stundvis fantastiskt. Det jag kommer sakna mest är nog naturen. Att man ser allting, de kala bergen och allt det gröna. Hmmea är det bara träd överallt. Så kommer jag sakna hästarna förstås. Allt fuffens de har för sig.
Kommentarer
Trackback
