29 maj
Snart är det juni. Helt sjukt.
Igår kväll låg jag och läste brevet jag fått av Pelle. Det var en hel del han skickat med; programmet för baletten de varit på i Köpenhamn, två bilder varav en på mig när jag ligger i lappkåtan, karta över fjällen med markerat var vi haft läger tidigare år och var de planerar att landa i år, information om filmen de ska göra om hjärnan och information om tårtorna i företaget Almondy som Pelles företag äger. Det var en långt och intressant brev.
På förmiddagen red jag Loftur på Nedrin med en person. Först var tanken att en man till skulle följa med, men efter att ha fått en rejäl utskällning på spanska av sin fru, bestämde han sig för att följa med henne på Reykjadalur istället. Jag hade i alla fall universums obekvämaste sadel. Inte gjorde det saken bättre att Loftur vägrade att tölta. Det blåste som tusan och jag frös. Så jag var inte speciellt glad när vi kom tillbaka till stallet.
Efter lunch bestämde jag mig för att ta på mig långkalsonger. Det var två personer på Siggin, som jag fick ta. Innan det re jag en av de nya hästarna (inte de gamla nya, utan helt nya) som jag tror heter Jefn. Gråvit häst. Paret jag skulle rida med kom från england och var jättetrevliga och gulliga. Det är ofta engelsmän som är sådär glada och trevliga, jag undrar vad det beror på.
Jag red Kria, en jättefin häst tycker jag. När hon kom blev jag helt förbluffad för att jag tyckte hon var så fin. Hon har svarta ben, brunt huvud och vit vinterpäls med den bruna sommarpälsen under. Så himla speciellt. Hon hade en jättebra tölt (jämtfört med Loftur!) och när vi red iväg kom solen fram. När vi kom tillbaka till stallet var min känsla raka motsatsen till vad den varit på förmiddagen. Allt var jättebra. Carro påpekade det också när hon gick förbi: Du ser så glad ut!
Jag hade kvällen med Marianne också. Marianne kommer bara att jobba i restaurangen under kvällarna, så från och med nu är vi alltid två. Hon har med ansvar för restaurangen och jag har mer ansvar för telefonen och receptionen. Allt gick bra och jag var klar vid halv tio. Då skulle Gudlaug, Þora och Jennifer kolla på två hästfilmer. Den ena handlade om hur man rider sin häst utan träns, och den andra hur man lär sin häst att buga. Det där med att rida utan träns var jättehäftigt. Hon satt bara rakt i sadeln, men armarna hängandes efter sidorna. Eller helt barbacka på hästen utan någonting, bara hon och hästen. Men det har tagit ungefär tio år innan det funkade.
Igår kväll låg jag och läste brevet jag fått av Pelle. Det var en hel del han skickat med; programmet för baletten de varit på i Köpenhamn, två bilder varav en på mig när jag ligger i lappkåtan, karta över fjällen med markerat var vi haft läger tidigare år och var de planerar att landa i år, information om filmen de ska göra om hjärnan och information om tårtorna i företaget Almondy som Pelles företag äger. Det var en långt och intressant brev.
På förmiddagen red jag Loftur på Nedrin med en person. Först var tanken att en man till skulle följa med, men efter att ha fått en rejäl utskällning på spanska av sin fru, bestämde han sig för att följa med henne på Reykjadalur istället. Jag hade i alla fall universums obekvämaste sadel. Inte gjorde det saken bättre att Loftur vägrade att tölta. Det blåste som tusan och jag frös. Så jag var inte speciellt glad när vi kom tillbaka till stallet.
Efter lunch bestämde jag mig för att ta på mig långkalsonger. Det var två personer på Siggin, som jag fick ta. Innan det re jag en av de nya hästarna (inte de gamla nya, utan helt nya) som jag tror heter Jefn. Gråvit häst. Paret jag skulle rida med kom från england och var jättetrevliga och gulliga. Det är ofta engelsmän som är sådär glada och trevliga, jag undrar vad det beror på.
Jag red Kria, en jättefin häst tycker jag. När hon kom blev jag helt förbluffad för att jag tyckte hon var så fin. Hon har svarta ben, brunt huvud och vit vinterpäls med den bruna sommarpälsen under. Så himla speciellt. Hon hade en jättebra tölt (jämtfört med Loftur!) och när vi red iväg kom solen fram. När vi kom tillbaka till stallet var min känsla raka motsatsen till vad den varit på förmiddagen. Allt var jättebra. Carro påpekade det också när hon gick förbi: Du ser så glad ut!
Jag hade kvällen med Marianne också. Marianne kommer bara att jobba i restaurangen under kvällarna, så från och med nu är vi alltid två. Hon har med ansvar för restaurangen och jag har mer ansvar för telefonen och receptionen. Allt gick bra och jag var klar vid halv tio. Då skulle Gudlaug, Þora och Jennifer kolla på två hästfilmer. Den ena handlade om hur man rider sin häst utan träns, och den andra hur man lär sin häst att buga. Det där med att rida utan träns var jättehäftigt. Hon satt bara rakt i sadeln, men armarna hängandes efter sidorna. Eller helt barbacka på hästen utan någonting, bara hon och hästen. Men det har tagit ungefär tio år innan det funkade.
28 maj
Dagens väder: Svag vind, växlande molnighet och sol, runt 10 grader = varmt!
Idag var det dags för Reykjadalur igen. Men det här gången helt själv. Jag hade bara en person med mig, en medelålderns kvinna från Täby som hette Gun. När vi skulle ge oss iväg var det en av hennes väninnor (de skulle bara rida halvdag) som utbrast: Åh är det bara ni två, vilken lyx! Jag vill också ha privatguide!
Vädret var perfekt. Hästarna vi hade med oss var Ingólfur, Lif och Stáli (jag hade den tredje hästen som handhäst, på dagstur har man nämligen alltid handhäst med sig). Vi bytte hästar lite då och då med varandra, eftersom varken Stáli eller Ingólfur varit igång speciellt länge (de kom med alla de andra nya).
Det är inte mycket att berätta om turen, eftersom jag redan dokmenterat den och visat er den när jag vandrade. Gun var jättetrevlig och pratsam och vi hade verkligen en trevlig tur. Under lunchen (Gun gick iväg för att bada i varma bäcken) låg jag ner i gräser och lyssnade till hästarna som smaskade på gräset tätt intill mitt öra. En fantastiskt känsla.
Vi stannade förstås innan dalen för att låta hästarna få lite gräs, men idag var det ändå så pass mycket inne i dalen så att vi inte behövde stanna på vägen tillbaka. När vi var påväg hem kunde vi se ett stort regnmoln röra sig i riktning mot oss. Vi hade haft så himla bra väder hela dagen, så det var ganska väntat. Precis när vi kom ut ur dalen började de första regndropparna och falla. Och det blev ett hällregn. Inte en vind, men vattnet bara vräkte ner. Både Gun och jag var överens om att det var ju ganska skönt egentligen, det var ju varken kallt eller blåsigt.
Det regnade hela vägen hem till stallet, men ingen av oss frös. Skönt! När jag sagt hejdå till Gun fortsatte det vanliga arbetet, mocka, sopa, städa, packa ur sadelväskorna.
Innan middagen åkte Amanda och jag till Bonus. Jag köpte en bulle på bageriet också, men det var sådär. Lite för mycket kanel i tycker jag. Ikväll ska vi antagligen titta på Black Swan, denna fantastiska film. Jag bara ryser när jag tänker på hur bra den är. Om ni inte sett den; se den! Den är genialisk.
Idag var det dags för Reykjadalur igen. Men det här gången helt själv. Jag hade bara en person med mig, en medelålderns kvinna från Täby som hette Gun. När vi skulle ge oss iväg var det en av hennes väninnor (de skulle bara rida halvdag) som utbrast: Åh är det bara ni två, vilken lyx! Jag vill också ha privatguide!
Vädret var perfekt. Hästarna vi hade med oss var Ingólfur, Lif och Stáli (jag hade den tredje hästen som handhäst, på dagstur har man nämligen alltid handhäst med sig). Vi bytte hästar lite då och då med varandra, eftersom varken Stáli eller Ingólfur varit igång speciellt länge (de kom med alla de andra nya).
Det är inte mycket att berätta om turen, eftersom jag redan dokmenterat den och visat er den när jag vandrade. Gun var jättetrevlig och pratsam och vi hade verkligen en trevlig tur. Under lunchen (Gun gick iväg för att bada i varma bäcken) låg jag ner i gräser och lyssnade till hästarna som smaskade på gräset tätt intill mitt öra. En fantastiskt känsla.
Vi stannade förstås innan dalen för att låta hästarna få lite gräs, men idag var det ändå så pass mycket inne i dalen så att vi inte behövde stanna på vägen tillbaka. När vi var påväg hem kunde vi se ett stort regnmoln röra sig i riktning mot oss. Vi hade haft så himla bra väder hela dagen, så det var ganska väntat. Precis när vi kom ut ur dalen började de första regndropparna och falla. Och det blev ett hällregn. Inte en vind, men vattnet bara vräkte ner. Både Gun och jag var överens om att det var ju ganska skönt egentligen, det var ju varken kallt eller blåsigt.
Det regnade hela vägen hem till stallet, men ingen av oss frös. Skönt! När jag sagt hejdå till Gun fortsatte det vanliga arbetet, mocka, sopa, städa, packa ur sadelväskorna.
Innan middagen åkte Amanda och jag till Bonus. Jag köpte en bulle på bageriet också, men det var sådär. Lite för mycket kanel i tycker jag. Ikväll ska vi antagligen titta på Black Swan, denna fantastiska film. Jag bara ryser när jag tänker på hur bra den är. Om ni inte sett den; se den! Den är genialisk.
27 maj
26 maj
Det var dags för första Reykjadalurturen, och det var jag och Jennifer med tre turister. Jag har ju bara vandrat dit, så det kan vara bra att kunna "ridvägen/-sättet" också. Eftersom det inte finns något gräs i dalen än fick vi stanna utanför både på dit och hemvägen och låta hästarna äta. Vi hade tur för det regna aldrig, men det blåste som tusan nästan hela tiden. Mest på tillbakavägen. Tursiterna (förutom en) ville inte ens bada för att det var så kallt.
Vi hade med oss mackor och vatten i sadelväskorna, och sedan turisternas handdukar och badkläder. Det var ganska skönt att vara ute hela dagen, för då vet man att dagen är slut när man kommer tillbaka till stallet. Annars måste man liksom ladda om igen efter lunch när man ska gå ut och ta nästa tur.
På kvällen skypeade jag med Frida en snabbis innan vi stack iväg till poolen (alla var stelfrusna). När vi badat och var varma och goa igen gick jag ut ur omklädningsrummet lite för de andra. Där stog en svensk skolklass och ockuperade hela rummet. Plötsligt stod Nomi framför mig. Nomi!! Nomi, som är Lina och Nicks dotter, som vi alltid träffar på sommaren när vi är i Lojärden med Michélsens. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det var helt sjukt! Vad är oddsen liksom! De hade till och mde varit och ridit hos oss, men jag var ju i Reykjadalur, så jag missade dem.
När min chock lagt sig och alla var klara tog vi grå bilen (den stora, vi var tio personer tror jag) till Kafi Krus i Selfoss och åt middag. Det var jättetrevligt att alla var med (inte tjejerna i Hveragerdi dock, och de som hade kvällen) och vi kom hem ganska sent.
Jag fick ett vikingavykort från mormor också!
27 maj
På förmiddagen fick jag ingen tur, utan jag fick rida med på ringen med Lena och Ida. Idag ökade vi till tre varv. På sista varvet kunde man verklinge märka att hästarna var trötta, för en del började sacka efter och orkade inte springa ikapp som innan. Elisabeth hade som vanligt stationerat sig utefter vår väg och fotograferade.
På eftermiddagen red jag med comfort-turen (den danska mamman, Lotte, och hennes son, Nicolaj) på Nedrin. Jag red Agnarögn, och idag var hon riktigt bra. Jag hade dessutom ett spö med mig i fall att hon skulle få för sig att vägra gå igen. Men det gick som sagt jättebra. Jag bestämde mig för att rida över fälten för första gången (runt de fält där man annars går igenom alla grindar. Det står en hingst när på sommaren så då måste man alltid gå runt). Lotte var så himla söt, för hon sa hela tiden hur roligt det var, hur trevlig och bra jag var etc etc. Vi tog en liten galopp också i en backe, och Nicolajs ögon lyste när jag tittade bak på honom. Fantastiskt.
Men. När vi kom tillbaka till stallet tänkte jag att vi tar turen runt hotellet också (vi hade ju inte bråttom, plus att det var deras sista riddag) så vi svängde in till vänster. Agnarögn började hålla på lite så jag bad Lotte rida först. Men plötsligt snubblade Geysir (hennes häst) och hon for rakt ner med en kullerbytta över hans huvud ner i marken.
Jag blev så rädd. Både jag och Nicolaj hoppade av våra hästar och sprang fram till henne för att se hur det gick. Hon var jätteskakis och rörde lite på sig, men allting verkade vara okej. Hon hade inte skadat sig. Hon har en ganska stor kropp, och det gör ju inte saken direkt bättre. Vi kom överens om att hon skulle försöka ta sig upp på hästen igen och sedan skritta hem, men hon kom inte upp. Så vi började promenera tillbaka.
Det var verkligen tur att det hände precisvid hotellet och inte nere vid floden eller över fälten. Men hon försökrade mig om att allt var bra med henne. Vi skrev en "Accident report", som man alltid måste göra om någon trillar av. Sedan gav hon mig en stor kram och jag sa att jag hoppas hon mår bra. Tänk inte mer på det, sa hon då och log stort, jag mår bra!
Sedan fick jag rida ner på Spoi och öppna och stänga Vinterfältet och Vorseberg för de hästar som skulle dit. Och när timturen kom tillbaka släppte vi alla hästarna och gjorde kalrt för att gå. Timturen var en grupp islänningar, och ibland kan jag blir så trött på dem. Þóra sa det också, islänningar kan vara förjävliga. Om du inte pratar isländska utan engelska med dem, så ignorerar vissa av dem dig totalt. Jag kan inte bara förstå hur man kan bete sig så. Julia berättade att det ofta händer att hon blir ignonerad av svenskar också, med det är för att svenskar är så fega och många känner sig osäkra med engelskan (tror jag i alla fall). Islänningarna är för stolta för att prata med någon annan, och det är det som stör mig.
Efter middagen åt jag en oboymacka.
Jag skypeade med Walle, mamma och pappa också. Jag diskuterade mitt kamerproblem med mamma: när jag tappade den lossnade en bit där batterierna sitter (ni vet det är liksom doingdoing-igt i botten när man lägger i dem, det är en sdan som har lossnat). Mamma sa såhär: Men om du tar en bit ståltråd och knörvlar ihop den och lägger ner? Haha, knörvla. Det är ett jättebra ord.
Så, till vulkanen. Hrodmar sa i förrgår att det är slut, det vill säga att utbrottet lagt sig. Så allt är med andra ord frid och fröjd igen. Men det var sannerligen en upplevelse!
Det var dags för första Reykjadalurturen, och det var jag och Jennifer med tre turister. Jag har ju bara vandrat dit, så det kan vara bra att kunna "ridvägen/-sättet" också. Eftersom det inte finns något gräs i dalen än fick vi stanna utanför både på dit och hemvägen och låta hästarna äta. Vi hade tur för det regna aldrig, men det blåste som tusan nästan hela tiden. Mest på tillbakavägen. Tursiterna (förutom en) ville inte ens bada för att det var så kallt.
Vi hade med oss mackor och vatten i sadelväskorna, och sedan turisternas handdukar och badkläder. Det var ganska skönt att vara ute hela dagen, för då vet man att dagen är slut när man kommer tillbaka till stallet. Annars måste man liksom ladda om igen efter lunch när man ska gå ut och ta nästa tur.
På kvällen skypeade jag med Frida en snabbis innan vi stack iväg till poolen (alla var stelfrusna). När vi badat och var varma och goa igen gick jag ut ur omklädningsrummet lite för de andra. Där stog en svensk skolklass och ockuperade hela rummet. Plötsligt stod Nomi framför mig. Nomi!! Nomi, som är Lina och Nicks dotter, som vi alltid träffar på sommaren när vi är i Lojärden med Michélsens. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det var helt sjukt! Vad är oddsen liksom! De hade till och mde varit och ridit hos oss, men jag var ju i Reykjadalur, så jag missade dem.
När min chock lagt sig och alla var klara tog vi grå bilen (den stora, vi var tio personer tror jag) till Kafi Krus i Selfoss och åt middag. Det var jättetrevligt att alla var med (inte tjejerna i Hveragerdi dock, och de som hade kvällen) och vi kom hem ganska sent.
Jag fick ett vikingavykort från mormor också!
27 maj
På förmiddagen fick jag ingen tur, utan jag fick rida med på ringen med Lena och Ida. Idag ökade vi till tre varv. På sista varvet kunde man verklinge märka att hästarna var trötta, för en del började sacka efter och orkade inte springa ikapp som innan. Elisabeth hade som vanligt stationerat sig utefter vår väg och fotograferade.
På eftermiddagen red jag med comfort-turen (den danska mamman, Lotte, och hennes son, Nicolaj) på Nedrin. Jag red Agnarögn, och idag var hon riktigt bra. Jag hade dessutom ett spö med mig i fall att hon skulle få för sig att vägra gå igen. Men det gick som sagt jättebra. Jag bestämde mig för att rida över fälten för första gången (runt de fält där man annars går igenom alla grindar. Det står en hingst när på sommaren så då måste man alltid gå runt). Lotte var så himla söt, för hon sa hela tiden hur roligt det var, hur trevlig och bra jag var etc etc. Vi tog en liten galopp också i en backe, och Nicolajs ögon lyste när jag tittade bak på honom. Fantastiskt.
Men. När vi kom tillbaka till stallet tänkte jag att vi tar turen runt hotellet också (vi hade ju inte bråttom, plus att det var deras sista riddag) så vi svängde in till vänster. Agnarögn började hålla på lite så jag bad Lotte rida först. Men plötsligt snubblade Geysir (hennes häst) och hon for rakt ner med en kullerbytta över hans huvud ner i marken.
Jag blev så rädd. Både jag och Nicolaj hoppade av våra hästar och sprang fram till henne för att se hur det gick. Hon var jätteskakis och rörde lite på sig, men allting verkade vara okej. Hon hade inte skadat sig. Hon har en ganska stor kropp, och det gör ju inte saken direkt bättre. Vi kom överens om att hon skulle försöka ta sig upp på hästen igen och sedan skritta hem, men hon kom inte upp. Så vi började promenera tillbaka.
Det var verkligen tur att det hände precisvid hotellet och inte nere vid floden eller över fälten. Men hon försökrade mig om att allt var bra med henne. Vi skrev en "Accident report", som man alltid måste göra om någon trillar av. Sedan gav hon mig en stor kram och jag sa att jag hoppas hon mår bra. Tänk inte mer på det, sa hon då och log stort, jag mår bra!
Sedan fick jag rida ner på Spoi och öppna och stänga Vinterfältet och Vorseberg för de hästar som skulle dit. Och när timturen kom tillbaka släppte vi alla hästarna och gjorde kalrt för att gå. Timturen var en grupp islänningar, och ibland kan jag blir så trött på dem. Þóra sa det också, islänningar kan vara förjävliga. Om du inte pratar isländska utan engelska med dem, så ignorerar vissa av dem dig totalt. Jag kan inte bara förstå hur man kan bete sig så. Julia berättade att det ofta händer att hon blir ignonerad av svenskar också, med det är för att svenskar är så fega och många känner sig osäkra med engelskan (tror jag i alla fall). Islänningarna är för stolta för att prata med någon annan, och det är det som stör mig.
Efter middagen åt jag en oboymacka.
Jag skypeade med Walle, mamma och pappa också. Jag diskuterade mitt kamerproblem med mamma: när jag tappade den lossnade en bit där batterierna sitter (ni vet det är liksom doingdoing-igt i botten när man lägger i dem, det är en sdan som har lossnat). Mamma sa såhär: Men om du tar en bit ståltråd och knörvlar ihop den och lägger ner? Haha, knörvla. Det är ett jättebra ord.
Så, till vulkanen. Hrodmar sa i förrgår att det är slut, det vill säga att utbrottet lagt sig. Så allt är med andra ord frid och fröjd igen. Men det var sannerligen en upplevelse!
25 maj
Precis när jag nästan var klar med hela inlägget råkade jag klicka tillbaka, och så försvann allt. Så jag tänker inte skriva allt igen utan nu blir det en kort kort version. Det får vi helt enkelt leva med.
Dagens väder: Lite blåst, ganska varmt och sol.
Innan lunch red vi ringen två varv, jag red Þráin (han passar som en gris). Efter lunch red jag med comfort-turen (en dansk mamma och hennes son) som bestämt sig för att bara rida på eftermiddagen. Så jag tog Uppin med dem, och de var båda överens om att den turen var fantastisk. När vi kom tillbaka var mamman så nöjd och glad, och hon tackade mig och gav mig en stor kram.
När vi var klara i stallet åkte vi (jag, Þora, Gudlaug, Jennifer, Amanda och Steffi) till ridbutiken i Selfoss. Jag hade inte planerat att köpa något mer än handskar (mina jag köpte hemma gick sönder direkt och sedan dess har jag haft ett par barnvantar som det står "hot dog" på med en binnande hund. De är rätt fina ändå). Men så hittade jag en jättefin och bra tjocktröja (med innerficka!), som jag förstås var tvungen att köpa.
Jag och Amanda tittade påen film i konferensrummet. Igår kom jag nämigen på hur jag kunde koppla datorn till tvn så vi slipper sitta i sängen och kolla med mina dåliga små högtalare utan på en ordentlig tv. Fantastiskt bra.
I morgon ska jag hämta flocken med Steffi (hennes första gång). Hon får ta högervarvet (det är lättre) så då blir det första gången för mig på vänstervarvet. Det inkluerar att hämta hästarna som smitit från Reykjastikki (det är fältet intill) och de som står på "ön" (det är som en ö men massa siken runt, man kan bara komma över på två ställen som jag förstått det.
Handskar och tröja på en inte så pigg My.
Dagens väder: Lite blåst, ganska varmt och sol.
Innan lunch red vi ringen två varv, jag red Þráin (han passar som en gris). Efter lunch red jag med comfort-turen (en dansk mamma och hennes son) som bestämt sig för att bara rida på eftermiddagen. Så jag tog Uppin med dem, och de var båda överens om att den turen var fantastisk. När vi kom tillbaka var mamman så nöjd och glad, och hon tackade mig och gav mig en stor kram.
När vi var klara i stallet åkte vi (jag, Þora, Gudlaug, Jennifer, Amanda och Steffi) till ridbutiken i Selfoss. Jag hade inte planerat att köpa något mer än handskar (mina jag köpte hemma gick sönder direkt och sedan dess har jag haft ett par barnvantar som det står "hot dog" på med en binnande hund. De är rätt fina ändå). Men så hittade jag en jättefin och bra tjocktröja (med innerficka!), som jag förstås var tvungen att köpa.
Jag och Amanda tittade påen film i konferensrummet. Igår kom jag nämigen på hur jag kunde koppla datorn till tvn så vi slipper sitta i sängen och kolla med mina dåliga små högtalare utan på en ordentlig tv. Fantastiskt bra.
I morgon ska jag hämta flocken med Steffi (hennes första gång). Hon får ta högervarvet (det är lättre) så då blir det första gången för mig på vänstervarvet. Det inkluerar att hämta hästarna som smitit från Reykjastikki (det är fältet intill) och de som står på "ön" (det är som en ö men massa siken runt, man kan bara komma över på två ställen som jag förstått det.
Handskar och tröja på en inte så pigg My.
24 maj
Helt plötligt vaknade jag av ett enormt ljud och insåg efter en stund att det var brandlarmet. Jag tog på mig lite kläder och gick upp i receptionen. Det visade sig att det inte var någonting, så jag gick halvsur tillbaka till rummet. Men det var ingen idé att somna om, eftersom jag redan var helt vaken. Så jag gick upp igen och hämtade en skål med mjölk. Jag har nämligen köpt suklaarinkilöytä, chokladringar, Weetos (det är flingor alltså). Det åt Walle och jag jättemycket i Finland när vi var mindre.
När jag tittat på några avsnitt How I met your mother kände jag att jag behöve göra något vettigt. Så jag började städa lite smått (bordet här var helt fullt av alla möjliga grejer... mest mina saker. Amanda har klagat en del på det, haha). Det slutade med att jag torkade allt med trasa, dammsög, moppade, tvättade mina lakan, vädrade både täcke, kudde, Melanie (mitt gosedjur) och madrassen. Det känns jätteskönt nu när allt är rent!
Efter lunch åkte jag med Nico till Hveragerdi (han skulle handla) för att besöka banken och få internetbank. Det känns som att jag aldrig blir klar där. Men nu ska förhoppningsvis allt vara klart. Jag har mitt kort, och jag har min dosa. Jag handlade också lite schampo, tandkräm, glass.. ni vet sådant som är viktigt. Glassen var tyvärr äcklig.
Sedan hade vi möte med Hrodmar. Vi gick igenom hur företaget ser ut, vad grundidén är, vad vi måste veta för att ta bokningar osv. Det tog nästan två timmar allt som allt. Så efteråt la jag mig direkt i sängen för att fortsätta titta på How I met your mother.
För övrigt har vi över 300 views på våran film på youtube. Helt sjukt.
Och här har ni bilderna från askmolnet (både mina och från NASA):
Askmolnet som sprider sig. På andra bilden bärjar Ingolfsfjall försvinna, och den sista är när vi kom tillbaka till hotellet efter road tripen. Precis bakom hotellet på sista bilden börjar det bli farlig aska.
Här står vi mitt i värsta askan.
På väg tillbaka hotellet med högsta volym på musiken och fem skriksjungande människor.
De här två bilderna är från NASA. Den övre från tidigt på söndagen och den nedre från idag. i söndags gick rökpelaren 20 km upp, men idag är den nere på 5-6 km. Styrkan har däremot inte minskat speciellt mycket. Förhoppnigsvis kommer det att vara över snart, eftersom den här vulkanen oftast har ganska korta utbrott (senast var 2004 och då höll det på i tre-fyra dagar).
När jag tittat på några avsnitt How I met your mother kände jag att jag behöve göra något vettigt. Så jag började städa lite smått (bordet här var helt fullt av alla möjliga grejer... mest mina saker. Amanda har klagat en del på det, haha). Det slutade med att jag torkade allt med trasa, dammsög, moppade, tvättade mina lakan, vädrade både täcke, kudde, Melanie (mitt gosedjur) och madrassen. Det känns jätteskönt nu när allt är rent!
Efter lunch åkte jag med Nico till Hveragerdi (han skulle handla) för att besöka banken och få internetbank. Det känns som att jag aldrig blir klar där. Men nu ska förhoppningsvis allt vara klart. Jag har mitt kort, och jag har min dosa. Jag handlade också lite schampo, tandkräm, glass.. ni vet sådant som är viktigt. Glassen var tyvärr äcklig.
Sedan hade vi möte med Hrodmar. Vi gick igenom hur företaget ser ut, vad grundidén är, vad vi måste veta för att ta bokningar osv. Det tog nästan två timmar allt som allt. Så efteråt la jag mig direkt i sängen för att fortsätta titta på How I met your mother.
För övrigt har vi över 300 views på våran film på youtube. Helt sjukt.
Och här har ni bilderna från askmolnet (både mina och från NASA):
Askmolnet som sprider sig. På andra bilden bärjar Ingolfsfjall försvinna, och den sista är när vi kom tillbaka till hotellet efter road tripen. Precis bakom hotellet på sista bilden börjar det bli farlig aska.
Här står vi mitt i värsta askan.
På väg tillbaka hotellet med högsta volym på musiken och fem skriksjungande människor.
De här två bilderna är från NASA. Den övre från tidigt på söndagen och den nedre från idag. i söndags gick rökpelaren 20 km upp, men idag är den nere på 5-6 km. Styrkan har däremot inte minskat speciellt mycket. Förhoppnigsvis kommer det att vara över snart, eftersom den här vulkanen oftast har ganska korta utbrott (senast var 2004 och då höll det på i tre-fyra dagar).
23 maj
Idag har jag befunnit mig två månader på Island.
Dagens väder: Kallt pga askmolnet, blåsigt som tusan och aska i luften.
När vi bytte om berättade Gudlaug att askan igår hade haft varningen "DANGER" på sig på nyheterna. Carro berättade också att det som låg över oss igår kväll var farligt. Därför hade de bland annat tagit in stoet med föl i stallet. Jag var jättenöjd att jag stängt vårt fönster. Lena D hade trott att gardinen skulle hjälpa, och jag tror inte hon förstod när jag försökte förklara att det inte spelar någon roll om vi har en gardin eller inte, det är ju luftburet.
Vi jobbade på som vanligt, men med våra buffar (en sådan tunn tubhalsduk du kan ha till allt möjligt) långt uppdragna över ansiktet. Vi visste inte om de farliga partiklarna fanns kvar (luften var så gott som klar igen och man kunde se Ingolfsfjall) och om buffarna i sådana fall skulle hållad em borta. Men bättre det än inget alls. Det värsta var dock ögonen. Det kändes som att det blåste sand i dem exakt hela tiden. Och så fick alla sådana fina svarta linjer runt ögonen av askan.
Det visade sig att det inte var någon fara med askan idag. Men det var fortfarande jobbigt med allt som flög omkring. Ett tag kunde man faktiskt se askpartiklarna i luften. När vi red ringen var det helt omöjligt att se något bakom flocken med vinden i ansiktet. Elisabeth (fototanten) hade satt sig längs vägen och tog bilder. Jag fick se några av dem, och hon är riktigt bra. Fantastisk.
Den enda turen jag fick var timturen klockan fyra. Så dagen gick mestadels till att rida alla olika hästar. På timturen hade vi drygt 20 personer från någon slags resebyrå. När vi kom tillbaka släppte vi ner hästarna till fältet och så sa Ida till mig att det är väl du som stänger fältet idag på Grauna. Grauna är en vit häst som alltid sticker, hur mycket linor och människor man än har. Så hon (och några andra liknande hästar) står alltid på fältet mitt emot stallet under natten. Så det var bara att hoppa upp (barbacka och allt) och rida iväg. Men det var inte så bara och bara. Jag skulle ju komma upp också.
Det tog mig några försök att slutligen komma upp, och Ida retades och sa att Lena hade minsann hoppat över Funi (Grauna är liten jämfört med honom). Tillslut var jag i alla fall uppe, och Ida sa att hoppa fort längre fram, annars bockar hon av dig. Shit shit shit, tänkte jag. Men hon är jättesnäll, tillade Ida sedan.
Allt gick i alla fall bra hela vägen ner till Vorseberg. Men när jag stängt och skulle hoppa upp igen vågade jag inte försöka. Ifall att jag skulle hamna för långt bak och bli avbockad. Så jag började spatsera istället. Men så kom jag till en lite kulle och tänkte näe, nu jävlar. Och så vips satt jag på hästen. Victory! När jag kom tillbaka utbrast Ida "Damn you're good!" och slog mig på axeln med knytnäven.
Idag var det städdag för vårat rum. Det betyer att man ska städa toaletterna och duscharna i källaren och sedan skriva en signatur på schemat att man gjort det. Jag hoppas verkligen att det här med schemat funkar.
Sedan var det dags för bio i Selfoss. Vi bestämde igår när vi kom hem att vi skulle åka och titta på nya Pirates of the Carrebean. Det var jag, Amanda, Lena D, Jennifer, Victoria, Steffi och Þóra (uttalas Thåora). Den var bra, och jag har läst att de redan har manuset klart för den femte filmen.
Anna har för övrigt kommit iväg härifrån nu. Vi vet inte om hon kommit med något flyg, men hon skulle försöka.
Förresten har vi redan 250 views på våran film på youtube! Det trodde jag aldrig skulle hända!
22 maj
Dagen var ungefär som vanligt. Ganska stressig Siggi med långsamma hästar (Viglundur och Farbror Brun), rida en massa hästar på eftermiddagen, mocka paddocken. Och springa runt och titta på askomolnet som sakta spred sig över horisonten.
Men som sagt. Vulkanutbrott. Det är det enda som händer just nu. Jag har en enorm massa bilder som jag laddar upp i morgon. Men jag har filmat nu! Vi (jag, Þóra (hon är en jättetrevlig tjej som precis har kommit. Hon var här förra året också och jobbade), Jennifer, Amanda och Lena D) tog bilen och åkte till Selfoss för att äta pizza, och sedan åkte vi vidare lite längre för att se om det blev värre med askmolnet. På pizzastället sändes det nyheter från tvn. Þóra översatte så gott hon kunde (ljudet var inte så bra), och vi kunde se bilder från närheten av vulkanen där askan låg tjock på marken och det var redan några får som låg döende på marken.
När vi kom till hotellet tappade jag kameran i marken (inte min stora, men den jag filmar med) och den gick sönder. Så jag kommer inte kunna göra några fler videobloggar eller dokumentärer (jag hade ju värsta planerna!). Så länge jag inte köper en ny, eller blir skickad en?
Vi hade fönstret öppet en stund när vi kom, och ganska snart kunde jag känna som en lätt dammbeläggning på tangenterna på datorn. Jag lyckades efter lite tjat få lov att stänga fönstret (vi har det alltid öppet under natten så vi får luft) eftersom jag inte vill ligga och andas in aska under natten. Just nu ligger det fortfarande ganska tjock asdimma över oss, men vi får se hur det blir i morgon. Folk pratar om att det kan bli värre än vulkanutbrottet förra året, men det återstår bara att vänta och se.
Stackars Anna, praktikanten. Hon skulle ha åkt hem idag, men det går ju inte nu. Vulkanen började spy ut aska igår kväll, precis lagom till att flygrumet ovanför Island skulle stängas helt. Men hon verkade helt nöjd med att stanna kvar och ta det lugnt. Förhoppningvis kan hon ta sig hem i morgon. Problemet är bara att alla flygen är i Europa (de hann lyfta i morse men fick inte komma tillbaka).
Men jag tycker ändå det är spännande!
21 maj
I morse var det jag och Amanda som skulle hämta flocken. Eftersom det är något som ibland kan göra Amanda lite stressad lovade jag henne att vi skulle gå upp extra tidigt så att vi hade tillräckligt med tid. Sagt och gjort, vi var uppe klockan sex. Och himlen var blå.
När vi kom upp i köket var det några lösa hästar utanför hotellet. Nej inte igen, tänkte jag. Sedan kom det fem hästar till runt hörnet, och helt plötsligt var gräsmattan full av hästar! Vi panikade lite, ringde till Ida och sprang sedan ut i stallet och sadlade våra hästar. Lena och Ida kom springande och så började jakten. En och en halv timme senare var alla hästar inne i paddocken, och vi hade också ridit ner till Vorseberg för att hämta resten. Då äntligen kunde vi äta frukost.
På förmiddagen hade vi 60 personer som skulle på tur, så det var en hel del att sadla. Jag red med den stora Siggin på 35 personer från Norge. Det var en lång och färgglad karavan där jag red i täten med Röydka, en häst jag aldrig ridit förut. Efter att Lena hade omstrukturerat ledet lite, bytt plats på hästar och så, gick det faktiskt riktigt bra. Vi var hemma i tid och allt var frid och fröjd.
Klockan halv ett ringde äntligen Sätergläntan. Skönt att ha det överstökat och slippa tänka på det. Intervjun gick helt bra så nu gäller det bara att jag kommer in. Jag får beskred via brev runt den 10 juni.
På eftermiddagen red jag lite hästar i väntan på den timtur vi skulle ha vid fyra. Timturen var en grupp tjejer på möhippa. En av dem var så rädd att hon nästan inte ville följa med, men jag lugnade henne och sa att om hon vill vara min handhäst kommer jag hålla i hennes häst hela tiden. Och det gick hon med på. I slutet slappnade hon av lite mer och kunde till och med tänka sig att gå lite fortare. Jag tyckte hon var modig.
Jag pratade med mamma, pappa pch Walle idag också. Walle och pappa skulle ha filmafton och titta på Harry Potter. Vi ska tydligen ha filmafton här med, för Freyr gick förbi och sa det. Det är inte alltid hans planer blir av (till exempel spökhistoriekvällen), så vi får se. Jag är i alla fall jättetrött redan nu!
Jag gick precis ut i köket. Ida tittade på mig och sa; Vi har vulkanutbrott!
Vi har ett vulkanutbrott! Shit vad coolt!
När vi kom upp i köket var det några lösa hästar utanför hotellet. Nej inte igen, tänkte jag. Sedan kom det fem hästar till runt hörnet, och helt plötsligt var gräsmattan full av hästar! Vi panikade lite, ringde till Ida och sprang sedan ut i stallet och sadlade våra hästar. Lena och Ida kom springande och så började jakten. En och en halv timme senare var alla hästar inne i paddocken, och vi hade också ridit ner till Vorseberg för att hämta resten. Då äntligen kunde vi äta frukost.
På förmiddagen hade vi 60 personer som skulle på tur, så det var en hel del att sadla. Jag red med den stora Siggin på 35 personer från Norge. Det var en lång och färgglad karavan där jag red i täten med Röydka, en häst jag aldrig ridit förut. Efter att Lena hade omstrukturerat ledet lite, bytt plats på hästar och så, gick det faktiskt riktigt bra. Vi var hemma i tid och allt var frid och fröjd.
Klockan halv ett ringde äntligen Sätergläntan. Skönt att ha det överstökat och slippa tänka på det. Intervjun gick helt bra så nu gäller det bara att jag kommer in. Jag får beskred via brev runt den 10 juni.
På eftermiddagen red jag lite hästar i väntan på den timtur vi skulle ha vid fyra. Timturen var en grupp tjejer på möhippa. En av dem var så rädd att hon nästan inte ville följa med, men jag lugnade henne och sa att om hon vill vara min handhäst kommer jag hålla i hennes häst hela tiden. Och det gick hon med på. I slutet slappnade hon av lite mer och kunde till och med tänka sig att gå lite fortare. Jag tyckte hon var modig.
Jag pratade med mamma, pappa pch Walle idag också. Walle och pappa skulle ha filmafton och titta på Harry Potter. Vi ska tydligen ha filmafton här med, för Freyr gick förbi och sa det. Det är inte alltid hans planer blir av (till exempel spökhistoriekvällen), så vi får se. Jag är i alla fall jättetrött redan nu!
Jag gick precis ut i köket. Ida tittade på mig och sa; Vi har vulkanutbrott!
Vi har ett vulkanutbrott! Shit vad coolt!
20 maj
Dagens väder: Nordanvind = kallt (långkalsonger), vindbyar med över 15 m/s, växlande molnighet och delvis sol.
Jag fick dagsturen med två personer (samma två som ridit igår), ett par från Norge. Eftersom de ridit Uppi och Nedri så red vi Stable area och sedan längsta Siggin. På förmiddagen blåse det jättemycket, och det var verklinge en kall vind. När vi var hemma igen varjag helt stelfrusen om tårka och händerna. På förmiddagen red jag Idun, och på eftermiddagen Agnarögn (en av de nya hästarna). Agnarögn vägrade att gå först när vi gick från stallet. Så kvinnan, som hade våran Lukka (det finns två Lukka, den andra är Smáris), fick rida före eller bredvid mig en bit. Det märktes att hon var irriterad över att hon tyckte att jag inte kunde hantera min häst. Men hon var inte så bra hon heller. Vägrade att göra som jag sa och så vidare. Hon hade liksom inte en trevlig ton när hon pratade. Mannen däremot var jättglad och trevlig, och det var ju en evig tur.
När vi kom tillbaka stod Elisabeth, en av gästerna, ute med sin kamera. Hon är en gammal dam, fotograf, och är tydligen här ganska ofta och fotar, har gjort böcker och sådant. Vi pratade lite om foto och så, och hon berättade att hästar är det hon gillar mest att fota. Men för att det ska bli bra bilder måste man vara ryttare själv, för då känner man i kroppen när man ska ta bilden. Det tycker jag var väldigt fint och bra sagt.
Jag körde och mötte Uli halvvägs till Reykjavik för att hämta Anna och en ny gäst. När vi kom tillbaka hade jag fått en massa post; ett brev om pensionen (som jag inte förstod något av eftersom det var på isländska), ett vykort från mormor och Pelle i Köpenhamn, ett brev från HuvaN och ett paket från Eeva och Sven.
I brevet från HuvaN låg ett pussel. Ett pussel som hon skrivit på baksidan på, och som jag var tvungen att lägga för att kunna läsa. Så himla fint! Jag blev verkligen glad. När vi var på Junibacken (julen i ettan eller tvåan, gymnasiet alltså) skrev vi varsitt brev till tomten. Det här pusslet fick hon på posten av tomten då.
I paketet från Eeva och Sven låg det förstås torkad mango. Nom nom. Sedan var det ett brev, ett tredimensionellt kort med hästar och en påse med blomfrön. Jag förstår inte vad det är med min familj (pappas sida då) och blomfrön! Det är roligt, men jag skulle aldrig komma på den tanken!
Så jag bestämde mig för att idag är planterardagen. Så jag drog med mig Lena D, Anna och Steffi ut. De fick varsin påse med frön och vi började gå runt på gräsmattan (det är nog mest mossa) och stoppa ner dem jorden. Vi hade jättetrevligt och jag hade förstås med kameran. Löven har slagit ut överallt nu under veckan, och det är jättefint.
Jag skypeade med Frida också. Och jag fick öppna äntligen paketet! Där inne fanns en tryckt bild på två zebror på ett gammalt bokblad. Verkligen jättefint! Den åker upp på väggen direkt!
Från vänster till höger, uppifrån och ner: Jag, Lena och jag diskuterar fröna, Lena, jag och Anna planterar, och Steffi, Lena och jag posar.
Hoppi hoppi! Från vänster: Anna, Steffi, Lena D och jag.
HuvaNs pusselbrev.
Jag fick dagsturen med två personer (samma två som ridit igår), ett par från Norge. Eftersom de ridit Uppi och Nedri så red vi Stable area och sedan längsta Siggin. På förmiddagen blåse det jättemycket, och det var verklinge en kall vind. När vi var hemma igen varjag helt stelfrusen om tårka och händerna. På förmiddagen red jag Idun, och på eftermiddagen Agnarögn (en av de nya hästarna). Agnarögn vägrade att gå först när vi gick från stallet. Så kvinnan, som hade våran Lukka (det finns två Lukka, den andra är Smáris), fick rida före eller bredvid mig en bit. Det märktes att hon var irriterad över att hon tyckte att jag inte kunde hantera min häst. Men hon var inte så bra hon heller. Vägrade att göra som jag sa och så vidare. Hon hade liksom inte en trevlig ton när hon pratade. Mannen däremot var jättglad och trevlig, och det var ju en evig tur.
När vi kom tillbaka stod Elisabeth, en av gästerna, ute med sin kamera. Hon är en gammal dam, fotograf, och är tydligen här ganska ofta och fotar, har gjort böcker och sådant. Vi pratade lite om foto och så, och hon berättade att hästar är det hon gillar mest att fota. Men för att det ska bli bra bilder måste man vara ryttare själv, för då känner man i kroppen när man ska ta bilden. Det tycker jag var väldigt fint och bra sagt.
Jag körde och mötte Uli halvvägs till Reykjavik för att hämta Anna och en ny gäst. När vi kom tillbaka hade jag fått en massa post; ett brev om pensionen (som jag inte förstod något av eftersom det var på isländska), ett vykort från mormor och Pelle i Köpenhamn, ett brev från HuvaN och ett paket från Eeva och Sven.
I brevet från HuvaN låg ett pussel. Ett pussel som hon skrivit på baksidan på, och som jag var tvungen att lägga för att kunna läsa. Så himla fint! Jag blev verkligen glad. När vi var på Junibacken (julen i ettan eller tvåan, gymnasiet alltså) skrev vi varsitt brev till tomten. Det här pusslet fick hon på posten av tomten då.
I paketet från Eeva och Sven låg det förstås torkad mango. Nom nom. Sedan var det ett brev, ett tredimensionellt kort med hästar och en påse med blomfrön. Jag förstår inte vad det är med min familj (pappas sida då) och blomfrön! Det är roligt, men jag skulle aldrig komma på den tanken!
Så jag bestämde mig för att idag är planterardagen. Så jag drog med mig Lena D, Anna och Steffi ut. De fick varsin påse med frön och vi började gå runt på gräsmattan (det är nog mest mossa) och stoppa ner dem jorden. Vi hade jättetrevligt och jag hade förstås med kameran. Löven har slagit ut överallt nu under veckan, och det är jättefint.
Jag skypeade med Frida också. Och jag fick öppna äntligen paketet! Där inne fanns en tryckt bild på två zebror på ett gammalt bokblad. Verkligen jättefint! Den åker upp på väggen direkt!
Från vänster till höger, uppifrån och ner: Jag, Lena och jag diskuterar fröna, Lena, jag och Anna planterar, och Steffi, Lena och jag posar.
Hoppi hoppi! Från vänster: Anna, Steffi, Lena D och jag.
HuvaNs pusselbrev.
19 maj
Dagens väder: Vind på minst 12m/s, regn och kallt. Jag hade återigen långkalsongerna på.
Jag slapp dagsturen (det var det enda vi hade idag) eftersom jag väntade på Sätergläntansamtalet på eftermiddagen. Så innan lunch red vi ringen, och jag red Depilt (hästen som ser ut som Rós). Sedan red vi lite mer, och på eftermiddagen satt jag och oljade sadlar. Det är ett ganska skönt jobb tycker jag. Man bara sitter sät och oljar på i sin egen takt.
Klockan fyra Skulle alla som bor i källaren vara inne. Jenny och Frida hade gjort en städschema för duschar och toaletter till oss (det har börjat se riktigt äckligt ut på vissa ställen). Och det tycker i alla fall jag är jättebra för då vet man att städningen görs, plus att det inte blir något tjafs om vem som gjorde det sist. Jag hade kvällen med Steffi också för att lära henne. Vi hade bara tre gäster och de åt tidigt så vi var klara med allting vid lite över halv nio.
Steffi är en jättecool person. Jag pratade med henne under middagen och bad henne berätta om vad hon gjort i sitt liv (hon är ändå 37 år liksom). Hon började berätta, och sättet hon berättade på gjorde att de olika jobb hon haft inte blev till någon stor grej. Hon är ganska lugn och tillbakadragen, stillsam liksom. Men hon hade bland annat jobbat sju vintrar i rad uppe i norra Finland med hundsläde. På den farmen hade de runt 500 hundar. Och jag bara gapade. Hon hade ingen erfarenhet heller när hon kon dit. Så nu är jag helt inställd på att jag ska åka dit och jobba med hundarna. Det skulle ju vara fantastiskt. Men det är helt ute i ingenstans, 20 mil från Rovaniemi.
Sätergläntan har inte ringt idag heller. Jag blir så frustrerad att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag ska ringa till dem i morgon bitti (om de nu svarar) och säga att "det här funkar uppenbarligen inte så kan jag få ringa er istället?". Men en lite finare ton. Så förhoppningsvis funkar det.
Nu ska jag sova. Jag hoppas verkligen att det blir bättre väder i morgon (antagligen inte eftersom flaggstången står i 45 grader i vinden... inte riktigt kanske, men det blåser rejält fortfarande). Vi har 60 personer på one hour tour klockan tre, och en till stor grupp på 20 personer klockan halv sex. Sedan förstås det vanliga med dagstur och Siggi och allt sådant.
Jag slapp dagsturen (det var det enda vi hade idag) eftersom jag väntade på Sätergläntansamtalet på eftermiddagen. Så innan lunch red vi ringen, och jag red Depilt (hästen som ser ut som Rós). Sedan red vi lite mer, och på eftermiddagen satt jag och oljade sadlar. Det är ett ganska skönt jobb tycker jag. Man bara sitter sät och oljar på i sin egen takt.
Klockan fyra Skulle alla som bor i källaren vara inne. Jenny och Frida hade gjort en städschema för duschar och toaletter till oss (det har börjat se riktigt äckligt ut på vissa ställen). Och det tycker i alla fall jag är jättebra för då vet man att städningen görs, plus att det inte blir något tjafs om vem som gjorde det sist. Jag hade kvällen med Steffi också för att lära henne. Vi hade bara tre gäster och de åt tidigt så vi var klara med allting vid lite över halv nio.
Steffi är en jättecool person. Jag pratade med henne under middagen och bad henne berätta om vad hon gjort i sitt liv (hon är ändå 37 år liksom). Hon började berätta, och sättet hon berättade på gjorde att de olika jobb hon haft inte blev till någon stor grej. Hon är ganska lugn och tillbakadragen, stillsam liksom. Men hon hade bland annat jobbat sju vintrar i rad uppe i norra Finland med hundsläde. På den farmen hade de runt 500 hundar. Och jag bara gapade. Hon hade ingen erfarenhet heller när hon kon dit. Så nu är jag helt inställd på att jag ska åka dit och jobba med hundarna. Det skulle ju vara fantastiskt. Men det är helt ute i ingenstans, 20 mil från Rovaniemi.
Sätergläntan har inte ringt idag heller. Jag blir så frustrerad att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag ska ringa till dem i morgon bitti (om de nu svarar) och säga att "det här funkar uppenbarligen inte så kan jag få ringa er istället?". Men en lite finare ton. Så förhoppningsvis funkar det.
Nu ska jag sova. Jag hoppas verkligen att det blir bättre väder i morgon (antagligen inte eftersom flaggstången står i 45 grader i vinden... inte riktigt kanske, men det blåser rejält fortfarande). Vi har 60 personer på one hour tour klockan tre, och en till stor grupp på 20 personer klockan halv sex. Sedan förstås det vanliga med dagstur och Siggi och allt sådant.
18 maj
Nu ska jag bara skriva lite snabbt vad som har hänt idag. Eftersom jag har kvällen i morgon kan jag inte skriva något då, och sedan blir det jobbigt att komma ihåg tre dagar i rad (jag har bra men kort minne som ni vet).
Jag hämtade flocken med Gudlaug i morse. Jag red Farbror Brun, och honom har jag inte ridit sedan min första dag här (han var den första hästen jag red). Han var en jättebra flockhäst och jag tyckte vi töltade på ganska bra han och jag.
Jag red Uppin på förmiddagen med Steffi och fem personer. Det gick relativt bra, och jag red min Dagur igen. Dagur ser ofta spöken (blir rädd för sådant som inte finns) men det var ganska bra idag. Däremot tror jag inte att han töltade ett enda steg.
På eftermiddagen var det inga turer så vi red de nya hästarna för fullt. Jag red Spói (mörk jarp), Dreki (fux med bläs, ser ut som Rose fast vallack), Blesi-Gutt (också fux med bläs), Not (helt mörkbrun)... de är nog de jag komemr ihåg. Mamma ringde för att fråga hur intervjun gick, men de ringde ju aldrig så hon ska ringa tillbaka på fredag.
Jag mailade lite med tanten som mailat mig. Jag sa åt henne att ringa i morgon eftermiddag (vi har konstigt och skönt nog inga turer i morgon) och att jag hoppas att jag kan svara. Det känns jobbigt, för det betyder att jag kan sitta på en häst mitt när hon ringer. Och då måste jag försäkra mig om att jag har min komihåglapp med mig hela tiden. Det känns jobbigt. Men ska jag in på skolan så ska jag väl.
Nu hela kvällen har vi haft en First aid course. Vi har lärt oss hur man gör mun-mot-mun-metoden och hjärttryckningarna, vad man ska göra i olika fall av olyckor och skador med mera. Ungefär samma sak som vi fick lära oss på Arbetsmiljön och säkerheten på gymnasiet.
Här är sockorna jag stickat till Amanda av garnet jag fick av Frida!
Jag hämtade flocken med Gudlaug i morse. Jag red Farbror Brun, och honom har jag inte ridit sedan min första dag här (han var den första hästen jag red). Han var en jättebra flockhäst och jag tyckte vi töltade på ganska bra han och jag.
Jag red Uppin på förmiddagen med Steffi och fem personer. Det gick relativt bra, och jag red min Dagur igen. Dagur ser ofta spöken (blir rädd för sådant som inte finns) men det var ganska bra idag. Däremot tror jag inte att han töltade ett enda steg.
På eftermiddagen var det inga turer så vi red de nya hästarna för fullt. Jag red Spói (mörk jarp), Dreki (fux med bläs, ser ut som Rose fast vallack), Blesi-Gutt (också fux med bläs), Not (helt mörkbrun)... de är nog de jag komemr ihåg. Mamma ringde för att fråga hur intervjun gick, men de ringde ju aldrig så hon ska ringa tillbaka på fredag.
Jag mailade lite med tanten som mailat mig. Jag sa åt henne att ringa i morgon eftermiddag (vi har konstigt och skönt nog inga turer i morgon) och att jag hoppas att jag kan svara. Det känns jobbigt, för det betyder att jag kan sitta på en häst mitt när hon ringer. Och då måste jag försäkra mig om att jag har min komihåglapp med mig hela tiden. Det känns jobbigt. Men ska jag in på skolan så ska jag väl.
Nu hela kvällen har vi haft en First aid course. Vi har lärt oss hur man gör mun-mot-mun-metoden och hjärttryckningarna, vad man ska göra i olika fall av olyckor och skador med mera. Ungefär samma sak som vi fick lära oss på Arbetsmiljön och säkerheten på gymnasiet.
Här är sockorna jag stickat till Amanda av garnet jag fick av Frida!
17 maj
Dagens väder: Mulet och blåst.
Idag var den stora intervjudagen. Trodde jag i alla fall. På förmiddagen gick jag til banekn och hämtade mitt nya kort, och sedan ringde mamma för att jag ville diskutera med henne vad jag skulle säga till Sätergläntanmänniskan när hon eller han ringde.
Så större delen av dagen har gått till väntan. De sa att de skulle ringa mellan halv tre och åtta, svenskt tid, vilket är halv ett och sex här. Det vill säga större delen av dagen. Så jag har suttit med både min svenska och isländska mobil tätt intill mig hela dagen. Men ingen har ringt. Vid halv fem kollade jag mailen, och då har det kommit ett mail från någon på Sätergläntan. Hon frågar om mitt telefonnummer och säger att det skulle vara bra om hon kan ringa mig på torsdag. Torsdag?? Jag trodde vi hade en avtalad tid redan! Usch vad sur jag blev. Om inte tisdagen passade så kunde de väl sagt det tidigare, så hade jag sluppit sitta här hela dagen och vänta på någon som aldrig skulle ringa.
Jag har i alla fall haft garn så det räckte. Jag är nästan klar med Amandas sockor nu.
Idag var den stora intervjudagen. Trodde jag i alla fall. På förmiddagen gick jag til banekn och hämtade mitt nya kort, och sedan ringde mamma för att jag ville diskutera med henne vad jag skulle säga till Sätergläntanmänniskan när hon eller han ringde.
Så större delen av dagen har gått till väntan. De sa att de skulle ringa mellan halv tre och åtta, svenskt tid, vilket är halv ett och sex här. Det vill säga större delen av dagen. Så jag har suttit med både min svenska och isländska mobil tätt intill mig hela dagen. Men ingen har ringt. Vid halv fem kollade jag mailen, och då har det kommit ett mail från någon på Sätergläntan. Hon frågar om mitt telefonnummer och säger att det skulle vara bra om hon kan ringa mig på torsdag. Torsdag?? Jag trodde vi hade en avtalad tid redan! Usch vad sur jag blev. Om inte tisdagen passade så kunde de väl sagt det tidigare, så hade jag sluppit sitta här hela dagen och vänta på någon som aldrig skulle ringa.
Jag har i alla fall haft garn så det räckte. Jag är nästan klar med Amandas sockor nu.
16 maj
Dagens väder: Växlande molninghet med risk för regn- och hagelskurar.
På förmiddagen fick jag ingen tur, och det fanns inte heller så mycket att göra. Veterinären skulle komma, så ingen hade tid att säga ja eller nej till vilka hästar jag kunde rida. Jag kan ju inte ta vilken häst som helst. Tillslut red jag Steinn och Pegasus. Och det var nog allt jag gjorde. Jag tittade förstås på när veterinären höll på. Det var jättespännande när hon skulle kolla tänderna, för då hade hon som en ställning som hon satte i hästens mun för att hålla den öppen. Sedan tog om en stol fil och började fila inne i munnen. Det måste man tydligen göra på vissa hästar eftersom det är ojämnt slitage på tänderna. Och så fick jag titta in i en hästmun. Och faktum är att tandraden går jättelångt bak, över halva huvudet. Det hade jag aldrig förstått.
På eftermiddagen skulle jag visa Lena D Stable area. Hon hade dagstur med två personer så det jättebra. Amanda som var ledig följde också med för att lära sig den. Under tiden vi red hade vi både, sol, regn, hagel och snöblandat regn. Vi red ganska fort, så det blev en hel del skrittade också för att vi inte skulle komma hem för tidigt. I sista långa backen tog vi en galopp också, och det var fint. Jag red Idun, som är/var Gudlaugs träningshäst, och hon hade en jättetrevlig galopp.
Redan började ridandet igen. Eftersom Ida stog inne i stallet och klippte hästarna (vi klipper nummer på deras ryggar i pälsen, så att alla kan känna skillnad på dem i somar när vi har 350 stycken) var jag tvungen att visa varje häst jag tog i paddocken så att jag kunde få ett ja till att rida den. Och det var förjävligt för jag lyckades tydligen ta alla värstingar, för jag typ fem nej på raken. Och då var det bara att gå in i paddocken igen och ta en ny häst. Tillslut tog jag en som jag fick ja till. Den hette Sokki, och var jättetrevlig verkligen. Det var en annan som också var jättetrevlig, en liten röd häst som hette Stormur.
Ikväll ska jag och Amanda förhoppningsvis titta på Så som i himmelen. I morgon är jag ledig och då har jag två stora saker att göra. Jag ska gå till baken och hämta mitt nya kort, och sedan kommer de ringa från Sätergläntan på eftermiddagen för intervju. Jag är lite nervös, för jag har ingen aning om vad för slags frågor de kommer fråga. Men det ska väl gå bra. Sedan måste jag besöka Bonus också för att använda mitt kort!
15 maj
14 maj
Jag fick Nedri på förmiddagen med grupp på sex personer. Det var en grupp stora norska män som inte kunde rida för fem öre. Jag har ingen aning varför de bokade Nedrin, eftersom den bara är för vana ryttare (man måste rida ganska fort för att hinna runt i tid). Så när vi kommit till ex brown gate (det är en grind som förr i tiden var brun, men nu är det en ny icke-brun grind där, därav ex brown) bestämde jag mig för att vi skulle ta Uppin istället (den går ganska fort att rida). Det var ett mycket bra beslut, eftersom det gick extremt långsamt ibland.
Killarna var ändå ganska roliga och trevliga, trots att hälften av dem inte kunde hantera hästen rätt (eller att hästen struntade i dem). Vissa av dem gjorde inte som jag sa, eftersom de trodde att de var bättre på att rida än de var. Och det stör mig alltid. De sjöng mycket på någon slags ridvisa som de kunde;
Rid rid på islandshäst
rid till öst och rid till väst
rid till syd och rid till nord
rid till dit där klanen bor
Sedan kom de på att de kunde sjunga den i kanon också. Så där satt jag på Dagur, med sex män sjungades i kanon på en helt meningslös låt. Jag skrattade ganska mycket då. Och sången fastnade i huvudet för resten av dagen.
Sedan blev det Siggi på eftermiddagen med nio personer plus Anna. Anna blir bättre och bättre och skötte sig riktigt bra på Siggin (i början gjorde hon inte mycket). Gruppen var trevlig och allt gick ganska bra. Vi hade förstås Bjartur längst bak i ledet och han kan bli riktigt seg.
Jag hade kvällen med Anna också, till min stora förfäran. Det var ju stora Melodifestivalen! Resten av personalen åkte till pizzerian för att titta på den tillsammans, och kvar var stackars vi. Men Nico hittade en radiokanal som sände Eurovisionen live, och så hämtade han sin dator och satte på direktsändning via internet. Problemet var bara att radion var 20 sekunder före bilden på datorn. Men det fick vi leva med! Jag hann inte höra så många bidrag, men röstningen tittade jag på för då hade gästerna gått. Det var så spännande (vi höll ju på att vinna!) att vi slutade städa när de tio sista länderna röstade och satt osm lkistrade framför datorn. Tyvärr blev det ju ingen Eurovisionsfinal i Stockholm nästa år, men vi kom ju trea! Bäst hittils sedan 1999. Kvällen gick för övrigt bra.
15 maj
På förmiddagen blev det Siggi med sex personer. Jag hade två segisar med mig, men det gick ändå ganska bra. Jag hann rida igenom Siggis gård (har man ont on tid svänger man av innan gården) och kom hem i precis rätt tid. ch det var verklinge tur ska jag säga. Fyra av dem skulle nämligen vidare på valsafari efter lunch, och då måste de åka prick tolv (båten väntar inte på någon utan åker från hamnen prick ett). Jag hade alltså ingen aning om att de hade det, så det var verklinge tur att vi kom hem i tid.
Efter lunch hade jag ingen tur, utan jag fick rida en massa nya hästar. Jag red minst 6 stycken, och jag kommer inte komma ihåg alla namnen. Eller jag kanske minns namnen, men jag kan inte känna igen hästarna. Inne på hotellet var det konfirmationsmottagning igen, och barnen sprang vilda utanför på gräset. När jag red förbi med Lena D en gång blev hennes häst så rädd att den hoppade iväg flera meter. Förgrömmade ungar..
Vi har två nya här igen! En heter Marianne och ska bara jobba i restaurangen på kvällen/eftermiddagen. Hon kommer från Holland och är 33 år. Sedan är det Steffi (Stefanie) som kom idag och hon är 37 år. Det verkade som att ignen visste att hon skulle komma, för plötsligt bara var hon här och ingen fattade någonting (i alla fall inte jag). Jag trodde nämlinge hon var en sådan gamling som varit här jättemånga somrar, men tydligen inte.
Här är min fina vägg! Jag har hittils satt upp bilderna jag fick från mormor, muminvykorten från mamma och pappa, vykortet och bröllopsbilden från Michélsens, muminserien från Fridas paket och förstås bilden på bästa gänget hemma. Skicka gärna fler bilder!
Jag fick Nedri på förmiddagen med grupp på sex personer. Det var en grupp stora norska män som inte kunde rida för fem öre. Jag har ingen aning varför de bokade Nedrin, eftersom den bara är för vana ryttare (man måste rida ganska fort för att hinna runt i tid). Så när vi kommit till ex brown gate (det är en grind som förr i tiden var brun, men nu är det en ny icke-brun grind där, därav ex brown) bestämde jag mig för att vi skulle ta Uppin istället (den går ganska fort att rida). Det var ett mycket bra beslut, eftersom det gick extremt långsamt ibland.
Killarna var ändå ganska roliga och trevliga, trots att hälften av dem inte kunde hantera hästen rätt (eller att hästen struntade i dem). Vissa av dem gjorde inte som jag sa, eftersom de trodde att de var bättre på att rida än de var. Och det stör mig alltid. De sjöng mycket på någon slags ridvisa som de kunde;
Rid rid på islandshäst
rid till öst och rid till väst
rid till syd och rid till nord
rid till dit där klanen bor
Sedan kom de på att de kunde sjunga den i kanon också. Så där satt jag på Dagur, med sex män sjungades i kanon på en helt meningslös låt. Jag skrattade ganska mycket då. Och sången fastnade i huvudet för resten av dagen.
Sedan blev det Siggi på eftermiddagen med nio personer plus Anna. Anna blir bättre och bättre och skötte sig riktigt bra på Siggin (i början gjorde hon inte mycket). Gruppen var trevlig och allt gick ganska bra. Vi hade förstås Bjartur längst bak i ledet och han kan bli riktigt seg.
Jag hade kvällen med Anna också, till min stora förfäran. Det var ju stora Melodifestivalen! Resten av personalen åkte till pizzerian för att titta på den tillsammans, och kvar var stackars vi. Men Nico hittade en radiokanal som sände Eurovisionen live, och så hämtade han sin dator och satte på direktsändning via internet. Problemet var bara att radion var 20 sekunder före bilden på datorn. Men det fick vi leva med! Jag hann inte höra så många bidrag, men röstningen tittade jag på för då hade gästerna gått. Det var så spännande (vi höll ju på att vinna!) att vi slutade städa när de tio sista länderna röstade och satt osm lkistrade framför datorn. Tyvärr blev det ju ingen Eurovisionsfinal i Stockholm nästa år, men vi kom ju trea! Bäst hittils sedan 1999. Kvällen gick för övrigt bra.
15 maj
På förmiddagen blev det Siggi med sex personer. Jag hade två segisar med mig, men det gick ändå ganska bra. Jag hann rida igenom Siggis gård (har man ont on tid svänger man av innan gården) och kom hem i precis rätt tid. ch det var verklinge tur ska jag säga. Fyra av dem skulle nämligen vidare på valsafari efter lunch, och då måste de åka prick tolv (båten väntar inte på någon utan åker från hamnen prick ett). Jag hade alltså ingen aning om att de hade det, så det var verklinge tur att vi kom hem i tid.
Efter lunch hade jag ingen tur, utan jag fick rida en massa nya hästar. Jag red minst 6 stycken, och jag kommer inte komma ihåg alla namnen. Eller jag kanske minns namnen, men jag kan inte känna igen hästarna. Inne på hotellet var det konfirmationsmottagning igen, och barnen sprang vilda utanför på gräset. När jag red förbi med Lena D en gång blev hennes häst så rädd att den hoppade iväg flera meter. Förgrömmade ungar..
Vi har två nya här igen! En heter Marianne och ska bara jobba i restaurangen på kvällen/eftermiddagen. Hon kommer från Holland och är 33 år. Sedan är det Steffi (Stefanie) som kom idag och hon är 37 år. Det verkade som att ignen visste att hon skulle komma, för plötsligt bara var hon här och ingen fattade någonting (i alla fall inte jag). Jag trodde nämlinge hon var en sådan gamling som varit här jättemånga somrar, men tydligen inte.
Här är min fina vägg! Jag har hittils satt upp bilderna jag fick från mormor, muminvykorten från mamma och pappa, vykortet och bröllopsbilden från Michélsens, muminserien från Fridas paket och förstås bilden på bästa gänget hemma. Skicka gärna fler bilder!
13 maj
Fredagen den trettonde. Hittills har allting gått bra! Vi hade till och med sol idag igen. Ganska molningt, men ändå sol lite då och då. Freyr har planerat någon slags spökhistoriekväll, så vi får se hur det blir med det.
Jag fick en Sigg med Amanda och elva personer. Vi kom iväg först strax innan tio, det vill säga jättesent. Så det blev en jävla brådis. Jag satte tanten som var mest ridvan längst fram, så kunde både jag och Amanda rida på sidan och driva på de andra. Vi höll ett ganska bra tempo, och kom hem precis i tid. Det jobbigaste på själva turen är inte att driva på segpropparna (även om det är jobbigt), utan att jag är rädd att min stress ska smitta av sig på turisterna. Eller inte själva stressen, men känslan av att inte vara glad. Att de tycker det är roligt även om vi pushar på dem och rider fram och tillbaka som galningar.
Lunchen åts ute igen. Efter lunch fick jag ingen tur, och vi hade inte speciellt mycket att göra förutom att vänta på hästana som droppade in. Idag fick vi nämligen runt 60 hem från fältet. Jag har hunnit lära mig kanske tio av dem. Herregud. Det är nu det börjar bli svårt med hästar som ser likadana ut. Och vi har ändå inte ens alla hemma än.
Plötsligt var det en hummer (bilen alltså) som körde in på gården, och tre ganska glassiga killar hoppade ut. Jag och Lena D tittade frågande på varandra. Vad gjorde de här? Det var inga turer bokade och Siggin hade gått iväg ganska länge sedan. Killarna hade bara åkt förbi och tänkt att rida måste de ju göra, så de hade kört in till oss.
Det var jag som fick turen (de ville bara rida en halvtimme) eftersom killarna var från Norge och Sverige. De var jättetrevliga och roliga, frågade mycket och verkade uppriktigt intresserade. Ena killen tyckte var lite skumpigt och frågade vad han gjorde för fel. "Kommer du ihåg vad jag sa att man skulle göra med tyglarna?" frågade jag honom. "De skulle vara korta" sa han kompisar. "Och vad är dina?" frågade jag killen. "Långa..." sa han och vi skrattade.
Det kom ett föl idag också! Det första vi har fått! De flyttade två av stoen (ett av dem med fölet) till ett annat fält för att de skulle få lugn och ro. Fölet sprang bredvid på smala ben, grå- och vitspräckligt. Hrodmar var nöjd. Fast det var en liten hingst, och han hade velat ha ett sto.
Eftersom de var på ett nytt fält var vi tvugna att köra dit hö till dem. Så vi gjorde en stor rulle som vi la i traktorns skopa. Sedan hoppade vi själva ner i skopan (jag, Amanda, Lina och Lena D) så vi också kunde åka med ner till fältet. Det var jättehärligt att sitta där i höet och bara glida fram över marken. På vägen tillbaka satt vi rakt i skopan, och det var ganska hårt. Amanda skrek som en stucken gris när Ida höjde skopan upp i luften och vi andra skrattade så vi kiknade. Till och med Ida hörde hennes skrik genom traktorbullret. Herregud alltså, vi hade verkligen så himla roligt.
Här är fölet!
Jag fick en Sigg med Amanda och elva personer. Vi kom iväg först strax innan tio, det vill säga jättesent. Så det blev en jävla brådis. Jag satte tanten som var mest ridvan längst fram, så kunde både jag och Amanda rida på sidan och driva på de andra. Vi höll ett ganska bra tempo, och kom hem precis i tid. Det jobbigaste på själva turen är inte att driva på segpropparna (även om det är jobbigt), utan att jag är rädd att min stress ska smitta av sig på turisterna. Eller inte själva stressen, men känslan av att inte vara glad. Att de tycker det är roligt även om vi pushar på dem och rider fram och tillbaka som galningar.
Lunchen åts ute igen. Efter lunch fick jag ingen tur, och vi hade inte speciellt mycket att göra förutom att vänta på hästana som droppade in. Idag fick vi nämligen runt 60 hem från fältet. Jag har hunnit lära mig kanske tio av dem. Herregud. Det är nu det börjar bli svårt med hästar som ser likadana ut. Och vi har ändå inte ens alla hemma än.
Plötsligt var det en hummer (bilen alltså) som körde in på gården, och tre ganska glassiga killar hoppade ut. Jag och Lena D tittade frågande på varandra. Vad gjorde de här? Det var inga turer bokade och Siggin hade gått iväg ganska länge sedan. Killarna hade bara åkt förbi och tänkt att rida måste de ju göra, så de hade kört in till oss.
Det var jag som fick turen (de ville bara rida en halvtimme) eftersom killarna var från Norge och Sverige. De var jättetrevliga och roliga, frågade mycket och verkade uppriktigt intresserade. Ena killen tyckte var lite skumpigt och frågade vad han gjorde för fel. "Kommer du ihåg vad jag sa att man skulle göra med tyglarna?" frågade jag honom. "De skulle vara korta" sa han kompisar. "Och vad är dina?" frågade jag killen. "Långa..." sa han och vi skrattade.
Det kom ett föl idag också! Det första vi har fått! De flyttade två av stoen (ett av dem med fölet) till ett annat fält för att de skulle få lugn och ro. Fölet sprang bredvid på smala ben, grå- och vitspräckligt. Hrodmar var nöjd. Fast det var en liten hingst, och han hade velat ha ett sto.
Eftersom de var på ett nytt fält var vi tvugna att köra dit hö till dem. Så vi gjorde en stor rulle som vi la i traktorns skopa. Sedan hoppade vi själva ner i skopan (jag, Amanda, Lina och Lena D) så vi också kunde åka med ner till fältet. Det var jättehärligt att sitta där i höet och bara glida fram över marken. På vägen tillbaka satt vi rakt i skopan, och det var ganska hårt. Amanda skrek som en stucken gris när Ida höjde skopan upp i luften och vi andra skrattade så vi kiknade. Till och med Ida hörde hennes skrik genom traktorbullret. Herregud alltså, vi hade verkligen så himla roligt.
Här är fölet!
12 maj
Ännu en dag med fantasiskt blå himmel. Det är helt otroligt. Jag smörjde som vanligt på mig faktor 30 så fort jag kom ut i stallet, och bestämde mig redan på morgonen för att strunta i långkalsonger (framgång!).
För mig var det dagstur som gällde, men hälften av dem (tre stycken) skulle bara rida halvdag. Så då red vi Uppi först (vanligtvis tar man den på efermiddagen) eftersom det var turen de bokat. Jag red Blackur B, en linte svart häst med ett frostmärke i form av ett litet B på ryggen. Han var helt fantastisk tycker jag. Vi såg också det lilla fölet som Amanda sett för någon dag sedan (när hon såg det var det bara några timamr gammalt!). Vi väntar fortfarande med spänning på våra föl. Det är nära nu!
På eftermiddagen var det tillslut bara två som red dags tur, den tredje hade blivit förkyld och ville vila sig lite (de ska nämligen rida på årets första tredagars-tur i morgon!). Jag fick rida Erika, och det fick fantastiskt dåligt. Men vädret var fint (kyligt men soligt), och vi kunde dessutom se hela raddan av snötäckta vulkaner och berg borta vid horisonten. Vi såg både Eyjafjallajökull och Hekla! Helt jättevackert verkligen. När vi kom tillbaka till stallet kom tanterna överens om att de skulle säga att turen var förfärlig, så att inte hon som stannat skulle känns sig illa till mods.
Jag fick rida lite nya hästar, tre stycken tror jag. En var jätteseg, och vägrade göra som jag sa. Jennifer red min hästs kompis, så vi red ut tillsammans och jag kan säga att den hästen drog verklinge min framåt. Det var ingen reaktion what so ever på mina ben. Jag kommer antagligen ha träningsvärk bara av det i morgon. De andra hästarna var jättetrevliga och fina.
Jag fick rida ner och stänga fältet idag också, helt barbacka! Det var på Gustur, en ganska bred häst med mycket svank, så det var lätt att sitta kvar. Dessutom töltade han jättefint. Verkligen någon helt annat jämfört med Faxis beniga rygg och ryckiga stil. Men Faxi är faktiskt jättefin han också. Han är till exempel en jättebra flockhäst. Jag hämtade flocken på honom häromdagen. Jättebra.
Vi åt middagen på en kinesisk/asiatisk restaurang i Selfoss. Det var jag, Gudlaug, Jennifer, Freyr, Veronica, Lina, Ida, Uli och Lena. Amanda och Lena D hade kvällen och Anna ville inte föla med. Det var jättetrevligt och vi skrattade mycket. Gudlaug beställde en extra stark rätt (den var redan extra stark), och hon satt bokstavligen och grät nästan hela tiden. Tårarna bara rann för att det var så starkt. Vi beställde mer ris, och tillslut beställde hon en öl för att få ner lågorna i munnen. Efter maten stannade vi på en glassbar.
Jennifer är en tjej som kom igår tror jag. Hon var här förra sommaren också och har nu kommit tillbaka. Också svensk. Jättetrevlig och glad. 
När man går upp för trappan och tittar ut till höger (det är en massa fönster precis ovanför trappan) så är det här det man ser. Idag möttes jag av den fina blå himlen och det gröna gräset som bara lyste i solen. Tyvärr finns inte känslan med i bilden, men jag hoppas ni förstår. Det var fint i alla fall.
11 maj
Idag var det sol, så jag bestämde mig redan på morgonen för att inte ta på mig mina långkalsonger. Det gjorde jag rätt i. Det var varmt och skönt, och solen sken så gott som hela tiden. Men med värmen kommer flugorna. De är verkligen förjävliga. De är pyttesmå, och verkligen överallt!
Jag red Elf tour med två personer. Den går i slutet av Uppin och ner runt berget på en liten lerig stig. Det var tur eftersom det varit så torrt nu, för det var nästan inte lerigt alls. Den måste vara hemsk att rida när det regnat ett par dagar. Vi har jättegott och tid så vi red runt hotellet och tillbaka, stannade på vägen och tittade om det kommit något föl. Det första fölet var satt till igår, så vi väntar med spänning!
Jag hade lite tid över när vi kom tillbaka så jag sadlade Moldi och red honom en stund i paddocken. Uli som också red där undrade om vi jag ville rid ut lite, så det gjorde vi. Vi red över floden och upp på fältet (början av Siggin), och sedan bar det av i full galopp. Så himla härligt. Och just då täntke jag på den där drömmen jag hade när jag var liten. Att kunna galoppera över ett stort fält, helt själv. När vi kom tillbaka stod Hrodmar utanför stallet. Jag måste ha strålat när jag kom tillbaka, för han log stort (det gör han visserligen ofta). "Jag gillar honom" sa jag och klappade på Moldi. "Det är bra. Han är bra för dig" sa Hrodmar.
Vi åt lunch utomhus i solen. På eftermiddagen var det inga ridturer, så då gjorde vi ringen och red sedan de nya hästarna lite. På ringen hade jag Skinfaxi, och det blev en ganska bra ring idag. Hästarna sprang länge fint på en rad och med ett jämt tempo. Det är det som är hela meningen med ringen, att det är ett bra lagom tempo och att ingen sticker iväg så att det blir lagom träning.
Det blev varmare och varmare, så tillslut tog jag av mig så att jag bara hade ridbyxor, ullunderströjan och en tjocktröja. Jättekönt! Jag fick rida tre hästar; en vit med ljusa ögon som heter Steinn, en mörk jarp som heter Þári (uttalas thauri) och en brun hääst med jättemjuk mule som heter Gosi. Gudlaug sa att vänta bara tills du töltar med honom (den sistnämnda), och när jag gjorde det så började jag bara skratta. Det var helt fantastiskt. Jag kunde liksom känna hur han direkt liksom vippade bakåt och la all sin kraft i bakbenen. Ashäfligt.
Så var det dags att säga hejdå till Isabelle också. Hon skulle nämligen åka vid fyra och kom ut i stallet innan för att säga hejdå. Först kändes det jobbigt, men när jag tänkte på att hon kommer tillbaka sedan kändes det inte lika tungt. Då var det nästan helt okej.
När vi bytt om och duschat var det dags för Bonus. Jag ville också åka till den konstiga klädaffären (de har allt, nytt och secondhand, tyer, garn, stickor, underkläder, benvärmare.. Men de hade inte det jag sökte, nämlinge en sådan tvättpåse för bh:ar. De hade det inte på Bonus heller. Men vi Amanda och jag skulle köpa varsitt myggnät (man har det över huvudet under hjälmen, så att inte flugorna är i ansiktet i alla fall. Man ser nämlinge ingenting då.) och då kom jag på; Jag kan ju köpa ett till och använda det som tvättpåse! Ibland är jag så otroligt smart.
Efter middagen spelade jag lite piano (vi har ett piano i matsalen). Det var en gubbe här och stämde det för några veckor sedan, så nu låter det jättefint (jämfört med när jag kom, då lät det hemskt). Det är jobbigt för att de flesta låtar jag lärt mig har jag glömt bort, oh jag är ju inte jättehaj på noter heller. Men jag har skrivit ut Hide and Seek från internet nu, som jag har betsämt mig för att lära mig.
Vi tittade på en film; King's speech. Den var ganska seg, men bra. Amanda kunde inte hålla ögonen öppna och däckade som vanligt lite innan nio. Det här är någont som händer nästan varje kväll numera. Hon somnar (oftast i sin säng) men med kläder på och allt.
Jag fick ett brev idag också! Det var från Pelle och innehöll Öjarns historia och en massa gamla bilder. Jag har inte hunnit titta på det så mycket, utan bläddrade bara snabbt igenom det innan vi satte igång filmen. Om jag orkar ska jag läsa lite nu innan jag somnar.
Här kan du lyssna på Hide and Seek.
(Mormor eller Pelle, det är bara att klicka på play-knappen. Se till att ljudet på datorn är på, men det är det antagligen.)
Jag red Elf tour med två personer. Den går i slutet av Uppin och ner runt berget på en liten lerig stig. Det var tur eftersom det varit så torrt nu, för det var nästan inte lerigt alls. Den måste vara hemsk att rida när det regnat ett par dagar. Vi har jättegott och tid så vi red runt hotellet och tillbaka, stannade på vägen och tittade om det kommit något föl. Det första fölet var satt till igår, så vi väntar med spänning!
Jag hade lite tid över när vi kom tillbaka så jag sadlade Moldi och red honom en stund i paddocken. Uli som också red där undrade om vi jag ville rid ut lite, så det gjorde vi. Vi red över floden och upp på fältet (början av Siggin), och sedan bar det av i full galopp. Så himla härligt. Och just då täntke jag på den där drömmen jag hade när jag var liten. Att kunna galoppera över ett stort fält, helt själv. När vi kom tillbaka stod Hrodmar utanför stallet. Jag måste ha strålat när jag kom tillbaka, för han log stort (det gör han visserligen ofta). "Jag gillar honom" sa jag och klappade på Moldi. "Det är bra. Han är bra för dig" sa Hrodmar.
Vi åt lunch utomhus i solen. På eftermiddagen var det inga ridturer, så då gjorde vi ringen och red sedan de nya hästarna lite. På ringen hade jag Skinfaxi, och det blev en ganska bra ring idag. Hästarna sprang länge fint på en rad och med ett jämt tempo. Det är det som är hela meningen med ringen, att det är ett bra lagom tempo och att ingen sticker iväg så att det blir lagom träning.
Det blev varmare och varmare, så tillslut tog jag av mig så att jag bara hade ridbyxor, ullunderströjan och en tjocktröja. Jättekönt! Jag fick rida tre hästar; en vit med ljusa ögon som heter Steinn, en mörk jarp som heter Þári (uttalas thauri) och en brun hääst med jättemjuk mule som heter Gosi. Gudlaug sa att vänta bara tills du töltar med honom (den sistnämnda), och när jag gjorde det så började jag bara skratta. Det var helt fantastiskt. Jag kunde liksom känna hur han direkt liksom vippade bakåt och la all sin kraft i bakbenen. Ashäfligt.
Så var det dags att säga hejdå till Isabelle också. Hon skulle nämligen åka vid fyra och kom ut i stallet innan för att säga hejdå. Först kändes det jobbigt, men när jag tänkte på att hon kommer tillbaka sedan kändes det inte lika tungt. Då var det nästan helt okej.
När vi bytt om och duschat var det dags för Bonus. Jag ville också åka till den konstiga klädaffären (de har allt, nytt och secondhand, tyer, garn, stickor, underkläder, benvärmare.. Men de hade inte det jag sökte, nämlinge en sådan tvättpåse för bh:ar. De hade det inte på Bonus heller. Men vi Amanda och jag skulle köpa varsitt myggnät (man har det över huvudet under hjälmen, så att inte flugorna är i ansiktet i alla fall. Man ser nämlinge ingenting då.) och då kom jag på; Jag kan ju köpa ett till och använda det som tvättpåse! Ibland är jag så otroligt smart.
Efter middagen spelade jag lite piano (vi har ett piano i matsalen). Det var en gubbe här och stämde det för några veckor sedan, så nu låter det jättefint (jämfört med när jag kom, då lät det hemskt). Det är jobbigt för att de flesta låtar jag lärt mig har jag glömt bort, oh jag är ju inte jättehaj på noter heller. Men jag har skrivit ut Hide and Seek från internet nu, som jag har betsämt mig för att lära mig.
Vi tittade på en film; King's speech. Den var ganska seg, men bra. Amanda kunde inte hålla ögonen öppna och däckade som vanligt lite innan nio. Det här är någont som händer nästan varje kväll numera. Hon somnar (oftast i sin säng) men med kläder på och allt.
Jag fick ett brev idag också! Det var från Pelle och innehöll Öjarns historia och en massa gamla bilder. Jag har inte hunnit titta på det så mycket, utan bläddrade bara snabbt igenom det innan vi satte igång filmen. Om jag orkar ska jag läsa lite nu innan jag somnar.
Här kan du lyssna på Hide and Seek.
(Mormor eller Pelle, det är bara att klicka på play-knappen. Se till att ljudet på datorn är på, men det är det antagligen.)
10 maj
Ledig dag! Det var regnignt så jag bestämde mig för att inte göra någonting på förmiddagen, utan jag satt bara uppe i en fotölj med min dator och min stickning. Jag pratade lite med Oscar på facebook, och så håller jag på och stickar ett par sockor. Jenny gick förbi och såg att jag stickade och satte sig bredvid mig. Hon var jättenyfiken på att se hur jag gör hälen, eftersom hon stickar hälen på ett helt annat sätt. Så där satt vi, jag stickade och hon tittade på och försökte minnas.
Efter lunch var det meningen att jag skulle ta en promenad till Bonus (det hade slutat regna), men precis då skulle Nico åka och handla så jag åkte med honom. Han åkte med mig till banken också så jag kunde lämna min bild till bankkortet. Så när jag kom tillbaka till hotellet hade jag inte fått röra på mig så mycket. Jag ringde Carro som sa att de skulle köra ringen snart, så jag bytte om och gick ut i stallet.
Idag fick jag rida först i ringen på Bjossi. Uli red också först med Leo, hennes egen häst (som verkligen är en jobbig häst, ingen annán än hon gillar den). När vi var tillbaka fick jag rida en av de nya hästarna i paddocken också, och han heter Askur. Det är många av de nya hästarna som har färgen jarpur, mörk jarp. Jättesvårt att se skillnad på!
När jag skulle gå in kändes det inte heller som jag att jag fått tillräckligt med rörelse, så jag gick ut och sprang. Jag sprang Amandas promenad och sedan runt hotellet. Det är en jättelagom runda som tar 15-20 minuter. Jag blev jättesvettig (det var varmt idag!) så jag duschade länge när jag kom tillbaka. Sedan tittade jag på filmen Himlen är oskyldigt blå.
Igår fick jag ett vykort från mamma och Walle i London och ett brev från mormor. Mormors brev innehöll två gamla bilder igen. Den ena från -96 på mormor uppe på Öjarnklumpen med Öjarn bakom sig, och en från -97 på mig (5 år) och Pelle som fiskar vid Pelleholmen, också i Öjarn. Jättefint. De ska jag sätta upp på väggen tillsammans med de andra bilderna hon skickade.
Jag fick ett superfint paket idag också! Det var från Frida och hon hade slagit in det i tidningspapper. På ena sidan var det till och med en muminserie som hon ringat in. I paketet visste jag delvis vad det var, nämlinge tre garnnystan som jag ska sticka sockor av till Amanda. Hon hade dessutom skrivit ett litet brev i ett litet litet rött kuvert. Det låg ett stort kuvert där också, men på det stod det "Öppnas under skype-samtal, brevet kan du läsa direkt". Så det har jag inte vågat öppna än.
Ikväll är Isabelles sista kväll här. Men hon kommer ju tillbaka, förhoppningsvis innan jag åkt hem. Jag har också fått tid för telefonintervjun på Sätergläntan också. Om jag inte skrivit det har jag sökt en träutbildning i Dalarna på en folkhögskola med hantverk. Jag hoppas hoppas hoppas att jag kommer in. Då får jag också bo på Strömstugan med pappa på veckorna! Så håll alla tummar ni har. Amanda sa att jag skulle skriva en lapp med en känslan jag får om jag skulle komma in, och nu har jag lagt den under kudden.
Alla är så avundsjuka för att jag får så mycket post hela tiden. Det är jätteroligt tycker jag!
Paketet från Frida!
Här är himlen vi satt och tittade på häromdagen, när jag gick ut på promenad på sent på kvällen.
Efter lunch var det meningen att jag skulle ta en promenad till Bonus (det hade slutat regna), men precis då skulle Nico åka och handla så jag åkte med honom. Han åkte med mig till banken också så jag kunde lämna min bild till bankkortet. Så när jag kom tillbaka till hotellet hade jag inte fått röra på mig så mycket. Jag ringde Carro som sa att de skulle köra ringen snart, så jag bytte om och gick ut i stallet.
Idag fick jag rida först i ringen på Bjossi. Uli red också först med Leo, hennes egen häst (som verkligen är en jobbig häst, ingen annán än hon gillar den). När vi var tillbaka fick jag rida en av de nya hästarna i paddocken också, och han heter Askur. Det är många av de nya hästarna som har färgen jarpur, mörk jarp. Jättesvårt att se skillnad på!
När jag skulle gå in kändes det inte heller som jag att jag fått tillräckligt med rörelse, så jag gick ut och sprang. Jag sprang Amandas promenad och sedan runt hotellet. Det är en jättelagom runda som tar 15-20 minuter. Jag blev jättesvettig (det var varmt idag!) så jag duschade länge när jag kom tillbaka. Sedan tittade jag på filmen Himlen är oskyldigt blå.
Igår fick jag ett vykort från mamma och Walle i London och ett brev från mormor. Mormors brev innehöll två gamla bilder igen. Den ena från -96 på mormor uppe på Öjarnklumpen med Öjarn bakom sig, och en från -97 på mig (5 år) och Pelle som fiskar vid Pelleholmen, också i Öjarn. Jättefint. De ska jag sätta upp på väggen tillsammans med de andra bilderna hon skickade.
Jag fick ett superfint paket idag också! Det var från Frida och hon hade slagit in det i tidningspapper. På ena sidan var det till och med en muminserie som hon ringat in. I paketet visste jag delvis vad det var, nämlinge tre garnnystan som jag ska sticka sockor av till Amanda. Hon hade dessutom skrivit ett litet brev i ett litet litet rött kuvert. Det låg ett stort kuvert där också, men på det stod det "Öppnas under skype-samtal, brevet kan du läsa direkt". Så det har jag inte vågat öppna än.
Ikväll är Isabelles sista kväll här. Men hon kommer ju tillbaka, förhoppningsvis innan jag åkt hem. Jag har också fått tid för telefonintervjun på Sätergläntan också. Om jag inte skrivit det har jag sökt en träutbildning i Dalarna på en folkhögskola med hantverk. Jag hoppas hoppas hoppas att jag kommer in. Då får jag också bo på Strömstugan med pappa på veckorna! Så håll alla tummar ni har. Amanda sa att jag skulle skriva en lapp med en känslan jag får om jag skulle komma in, och nu har jag lagt den under kudden.
Alla är så avundsjuka för att jag får så mycket post hela tiden. Det är jätteroligt tycker jag!
Paketet från Frida!
Här är himlen vi satt och tittade på häromdagen, när jag gick ut på promenad på sent på kvällen.
9 maj
Sol men blåsigt. För mig blev det dagstur med ett svenskt par som är på comfort-tur (tre dagar ridning och bo på hotellet). Vi red stable area på förmiddagen och Siggin på eftermiddagen. Jag red först Loa och det gick verklinge jättedåligt. Hon är så extremt passig, så det går nästan bara att få henne i tölt i uppförsbacke. På eftermiddagen red jag Geysir, en stor och tjock häst.
Idag har det också kommit nya hästar. Hela 23 stycken. Jag har lärt kanske fyra stycken av dem bara. De flesta tyckte jag såg precis ut som Jarpur, som är en mörk jarp. Alla hästar som fått skor fick en ridtur i paddocken. Det är nu alla hästarna börjar droppa in, så det blir mycket att stå i. Och många hästar som ska skos för Carro och Geert.
Isabelle ska åka hem på onsdag. Hon har varit här i nästan en månad nu, så det känns konstigt. Det var samma sak när Elon skulle åka hem, och han var ändå bara har å drygt två veckor. Men Isabelle har bestämt sig för att komma tillbaka, och hon har redan pratat med Hrodmar om det. Hon kommer antaglinge i augusti och stannar hela vintern till mars. Det blir roligt för henne. Hennes klasskompisar måste bli avis på henne för det.
Egentligen har jag inget mer att berätta om idag. Det har verkligen varit en helt vanlig dag. I morgon är jag ledig igen. Jag hoppas att det är bra väder så att jag kan gå ut och springa.
Idag har det också kommit nya hästar. Hela 23 stycken. Jag har lärt kanske fyra stycken av dem bara. De flesta tyckte jag såg precis ut som Jarpur, som är en mörk jarp. Alla hästar som fått skor fick en ridtur i paddocken. Det är nu alla hästarna börjar droppa in, så det blir mycket att stå i. Och många hästar som ska skos för Carro och Geert.
Isabelle ska åka hem på onsdag. Hon har varit här i nästan en månad nu, så det känns konstigt. Det var samma sak när Elon skulle åka hem, och han var ändå bara har å drygt två veckor. Men Isabelle har bestämt sig för att komma tillbaka, och hon har redan pratat med Hrodmar om det. Hon kommer antaglinge i augusti och stannar hela vintern till mars. Det blir roligt för henne. Hennes klasskompisar måste bli avis på henne för det.
Egentligen har jag inget mer att berätta om idag. Det har verkligen varit en helt vanlig dag. I morgon är jag ledig igen. Jag hoppas att det är bra väder så att jag kan gå ut och springa.
8 maj
Igår kväll tittade jag, Isabelle och Lena D på Grease. Senast jag såg den (och den enda gången jag sett den) var när Marta hade tjejmiddag, och jag var kanske tolv år. Det var jätteroligt och vi alla var på jättebra humör efteråt. När vi kom upp i köket lysta fortfarande solen in genom fönstren, och klockan var kvart över nio. Vi satte oss ute på terassen och tittade på solnedgången. Det var fantastiskt fint. Sedan vi tio bestämde jag mig för att ta en promenad, så jag gick Amandas promenadslinga i ganska långsamt tempo.
I morse var det min tur att hämta brödet, och när jag gick upp lysta världen utanför. Himlen var helt blå (inte ett moln!) och solen sken för fulla muggar! När jag bytte om satte jag varken på mig långkalsonger, microfleece eller jacka, och det fortsatte så hela dagen.
Vi hade 39 hästar att förbereda den här morgonen. Jag skulle gå på Uppin med Gudlaug och Anna, och en grupp på elva personer. Det har börjat blåsa ganska mycket, och det var ett tag där jag frös lite, men det var ingen fara. Vi hade som vanligt tid över i slutet så vi red fram och tillbaka till den lilla skogen. Jag red Dagur för tredje gången, och det går bättre och bättre med honom.
Idag var också dagen då Hrodmar fyllde år. När han ko ut i stallet på morgonen satte jag igång med "Ja må han leva" och han skrattade och sprang iväg och gömde sig. Julia och Lina hade fixat en tårta till honom som de kom ut med under lunchen (vi åt ute på altanen igen), så då fick vi sjunga ordentligt för honom. Tyvärr fick han aldrig blåsa några ljus, eftersom det var så mycket vind så gick de inte tända.
På eftermiddagen skulle både Ida ock Carro (Carro är tillbaka från Sverige nu!) rida ut med ridskolegruppen, så då var det bara jag, Gudlaug, Lena D och Isabelle kvar i stallet. Vi hade Lena på Siggin och jag på en timtur. Ida är den som alltid ger tusiterna hästar efter riderfarenhet, men nu skulle vi alltså klara oss själva. Jag och Gudlaug slog våra kloka huvuden ihop och försökte matcha häst med turist. Det gick bra, men sedan hade vi timturen kvar och till den hade vi inga färdiga hästar. Så nu skulle vi alltså välja hästar från paddocken också. Vi tog de snällaste som fanns kvar; Bjartur, Jarpur, Funi och Bjossi.
Jag red Bjossi och han töltade jättefint. Det var bara ett problem. Tanterna (de var tre stycken) kunde inte få sina hästar att gå fortare, så vi fick skritta genom hela timturen. I snigelfart! Jag hade dessutom en av dem som handhäst. Herregud vad långsamt det gick. Men trots allt var de glada och nöjda när vi kom tillbaka till stallet, och det är ju huvudsaken.
Sedan kom ridskolan tillbaka från sin tur och då såg jag att de använt min Moldi. De använde Yrpa (det stavas tydligen med Y) i förmiddagen också, men hon har inte hunnit bli "min" häst än. Han var helt svettig, och inte ens jag ahr hunnit rida honom så hårt. Det kändes lite tungt, men han är ju inte min egen häst. Det bara känns så.
Vi tittade på Hitta Nemo ikväll, en otroligt rolig film. Sedan hade Ida bett oss att gå ut i stallet och låsa och öppna taket (det stänger ju sig självt när det blåser för mycket, så det har varit stängt hela dagen) eftersom det varit så varmt idag. När vi kom ut var det varmt som i en regnskog. Det var imma på fönstren och luktade blöt häst. Nästan alla hästarna var helt svettiga för att det var så varmt. Jag skyndade mig att öppna båda de stora dörrarna för att skapa korsdrag så att vi snabbt skulle få in frisk luft. Vi pratade med Julia, som pratade med Ida, och de sa att vi kan inte lämna något öppet utan det var bara att stänga. Förhoppningsvis klarar de sig med den luften de fick in när vi vädrade.
Igår när jag var ute och promenderade tog jag lite bilder. Jag är förstås för lat för att ladda in dem nu så ni får se dem när jag känner mig lite hurtigare!
I morse var det min tur att hämta brödet, och när jag gick upp lysta världen utanför. Himlen var helt blå (inte ett moln!) och solen sken för fulla muggar! När jag bytte om satte jag varken på mig långkalsonger, microfleece eller jacka, och det fortsatte så hela dagen.
Vi hade 39 hästar att förbereda den här morgonen. Jag skulle gå på Uppin med Gudlaug och Anna, och en grupp på elva personer. Det har börjat blåsa ganska mycket, och det var ett tag där jag frös lite, men det var ingen fara. Vi hade som vanligt tid över i slutet så vi red fram och tillbaka till den lilla skogen. Jag red Dagur för tredje gången, och det går bättre och bättre med honom.
Idag var också dagen då Hrodmar fyllde år. När han ko ut i stallet på morgonen satte jag igång med "Ja må han leva" och han skrattade och sprang iväg och gömde sig. Julia och Lina hade fixat en tårta till honom som de kom ut med under lunchen (vi åt ute på altanen igen), så då fick vi sjunga ordentligt för honom. Tyvärr fick han aldrig blåsa några ljus, eftersom det var så mycket vind så gick de inte tända.
På eftermiddagen skulle både Ida ock Carro (Carro är tillbaka från Sverige nu!) rida ut med ridskolegruppen, så då var det bara jag, Gudlaug, Lena D och Isabelle kvar i stallet. Vi hade Lena på Siggin och jag på en timtur. Ida är den som alltid ger tusiterna hästar efter riderfarenhet, men nu skulle vi alltså klara oss själva. Jag och Gudlaug slog våra kloka huvuden ihop och försökte matcha häst med turist. Det gick bra, men sedan hade vi timturen kvar och till den hade vi inga färdiga hästar. Så nu skulle vi alltså välja hästar från paddocken också. Vi tog de snällaste som fanns kvar; Bjartur, Jarpur, Funi och Bjossi.
Jag red Bjossi och han töltade jättefint. Det var bara ett problem. Tanterna (de var tre stycken) kunde inte få sina hästar att gå fortare, så vi fick skritta genom hela timturen. I snigelfart! Jag hade dessutom en av dem som handhäst. Herregud vad långsamt det gick. Men trots allt var de glada och nöjda när vi kom tillbaka till stallet, och det är ju huvudsaken.
Sedan kom ridskolan tillbaka från sin tur och då såg jag att de använt min Moldi. De använde Yrpa (det stavas tydligen med Y) i förmiddagen också, men hon har inte hunnit bli "min" häst än. Han var helt svettig, och inte ens jag ahr hunnit rida honom så hårt. Det kändes lite tungt, men han är ju inte min egen häst. Det bara känns så.
Vi tittade på Hitta Nemo ikväll, en otroligt rolig film. Sedan hade Ida bett oss att gå ut i stallet och låsa och öppna taket (det stänger ju sig självt när det blåser för mycket, så det har varit stängt hela dagen) eftersom det varit så varmt idag. När vi kom ut var det varmt som i en regnskog. Det var imma på fönstren och luktade blöt häst. Nästan alla hästarna var helt svettiga för att det var så varmt. Jag skyndade mig att öppna båda de stora dörrarna för att skapa korsdrag så att vi snabbt skulle få in frisk luft. Vi pratade med Julia, som pratade med Ida, och de sa att vi kan inte lämna något öppet utan det var bara att stänga. Förhoppningsvis klarar de sig med den luften de fick in när vi vädrade.
Igår när jag var ute och promenderade tog jag lite bilder. Jag är förstås för lat för att ladda in dem nu så ni får se dem när jag känner mig lite hurtigare!
7 maj
Även idag har solen strålat. På eftermiddagen blev det lite varmt med långkalsongerna, men jag var lat och tog av mig chapsen istället.
Jag fick Siggi gånger två idag. På förmiddagen hade jag den tillsammans med Anna och åtta turister. Vi kom iväg jättesent, och fick rida på som tusan hela vägen. Jag var ganska stressad, och vi hade två segproppar med oss (Krummi och Viglundur). Som tur var hade jag en ridvan tant i fronten, så jag kunde också rida på sidan av ledet och driva dem framåt. Vi kom tillbaka till stallet precis i tid. PUH! Jag tyckte så himla synd om en tjej som satt på Viglundur och skumpade runt som i en torktumlare. Jag tyckte det var jobbigt med honom, och då red jag bara ringen!
När jag skickat över turisterna till hotellet sadlade jag Irpa och red ut lite med henne. Det kändes som att jag behövde lugna ner mig lite, så jag tog en liten tur runt hotellet i ganska snabb tölt och lite galopp. Jätteskönt att slippa bry sig om någon annan ett tag.
Nico hade dukat för lunch åt oss ute på altanen idag, så vi hade en lite buffét där på bordet. Det var bra, för då slapp vi byta om för att gå in och äta. Det blev något slags fläskkött med potatis, ochpannkakor med socker till efterrätt. Nico är verklinge en fantastiskt kock. Den enda gången jag inte gillat maten är när det varit typ mögelost eller anan ost på, men det är ju inte så konstigt.
På eftermiddagen hade vi en grupp på nästan 20 personer. Det blev jag, Lena D, Anna och Isabelle som fick rida med dem. De var också ganska sena, så vi pinnade på i ganska bra tempo vi med, men inte alls stressigt som på förmiddagen. Alla var i alla fall nöjda och glada när vi kom tillbaka, och de verkade ha haft det bra på turen.
Vi har royal gala-äpplen i köket nu som jag går och norpar av hela tiden. De kommer säkert inte att räcka så länge, haha. Jag har ätit upp allt mitt godis nu också, och har bara russin och Tom&Jerry-kex kvar, och de torkade äpplena mamma skickade för jättelänge sedan (jag vågar inte äta upp dem!). Vi ska antagligen titta på en film ikväll, det ska bli trevligt.
Jag fick Siggi gånger två idag. På förmiddagen hade jag den tillsammans med Anna och åtta turister. Vi kom iväg jättesent, och fick rida på som tusan hela vägen. Jag var ganska stressad, och vi hade två segproppar med oss (Krummi och Viglundur). Som tur var hade jag en ridvan tant i fronten, så jag kunde också rida på sidan av ledet och driva dem framåt. Vi kom tillbaka till stallet precis i tid. PUH! Jag tyckte så himla synd om en tjej som satt på Viglundur och skumpade runt som i en torktumlare. Jag tyckte det var jobbigt med honom, och då red jag bara ringen!
När jag skickat över turisterna till hotellet sadlade jag Irpa och red ut lite med henne. Det kändes som att jag behövde lugna ner mig lite, så jag tog en liten tur runt hotellet i ganska snabb tölt och lite galopp. Jätteskönt att slippa bry sig om någon annan ett tag.
Nico hade dukat för lunch åt oss ute på altanen idag, så vi hade en lite buffét där på bordet. Det var bra, för då slapp vi byta om för att gå in och äta. Det blev något slags fläskkött med potatis, ochpannkakor med socker till efterrätt. Nico är verklinge en fantastiskt kock. Den enda gången jag inte gillat maten är när det varit typ mögelost eller anan ost på, men det är ju inte så konstigt.
På eftermiddagen hade vi en grupp på nästan 20 personer. Det blev jag, Lena D, Anna och Isabelle som fick rida med dem. De var också ganska sena, så vi pinnade på i ganska bra tempo vi med, men inte alls stressigt som på förmiddagen. Alla var i alla fall nöjda och glada när vi kom tillbaka, och de verkade ha haft det bra på turen.
Vi har royal gala-äpplen i köket nu som jag går och norpar av hela tiden. De kommer säkert inte att räcka så länge, haha. Jag har ätit upp allt mitt godis nu också, och har bara russin och Tom&Jerry-kex kvar, och de torkade äpplena mamma skickade för jättelänge sedan (jag vågar inte äta upp dem!). Vi ska antagligen titta på en film ikväll, det ska bli trevligt.
6 maj
5 maj
Det första jag gjorde när jag kom ut i stallet var att sadla Löykur och rida ner till Fosseberg (jag och Amanda diskuterade just stavningen, och det kanske stavas "Vorseberg", men jag håller mig till det fonestiska) för att driva hem flocken. Självklart var det fyra hästar som stod aslångt bort (flera diken!). Fosseberg är ett jättestort fält som sträcker änfa från oss till Siggi-grinden. Efter mycket om och men, stretande och klafsande genom lera, fick jag tilslut med mig hela flocken.
Vi red förstås ringen, och jag fick rida Viglundur. Det gick verkligen kolossalt dåligt. Jag skumpade omkring som om jag suttit i en mixer, och Amanda som gled fram på Grauni höll på att skratta ihjäl sig. Snacka om svårriden häst!
Det var jättefint väder och jag fick ingen tur på förmiddagen. Jag tränade mina hästar istället, och jag, Amanda och Isabelle red för första gången på ovalbanan. Ovalbanan är en oval ridbana för träning som är precis bakom stallet. Varken jag eller Amanda har vågat rida där innan, men Amanda tog mod till sig och frågade Lena. Hon sa självklart, men det finns två regler; Man måste gå in och ut på samma ställe, och man måste göra en volt innan man går ut så att hästen lär sig att den inte bara kan springa ut. Jag red Irpa där och det gick helt bra.
Eftersom det var så fint väder kände jag att jag nog kunde ta av mig långkalsongerna efter lunch. Jag funderade lite på om jag ska sluta använda dem nu, eftersom det ofta är för varmt med dem på. Men jag tror jag behåller dem ett litet tag till. Jag kan ju bara ta av dem om det är för varmt liksom.
Jag fick en Siggi med två personer från England på eftermiddagen. Det gick jättebra och solen strålade. Men när vi var påväg tillbaka såg jag att de precis hade startat ringen borta vid stallet, och vi var mitt i den. Så jag förklarade läget för turisterna och vi red i full tölt bort till nästa öppning i staketet. Jag tror att de tyckte det var roligt att se hela flocken springa förbi dem.
Jag hade kvällen också, med 13 perosner att servera. Det var en sådan grupp med "Winter riding course", en massa medelålders tanter och en liten gubbe. De var jättehungriga och slukade maten i ett. Trevliga tanter. Och gubbe.
Ida har äntligen köpt en häst också. Hon har letat länge, så det är roligt för henne att hon hittat en till slut. Hon ska söka till någon slags hästutbildning, och då måste man nämligen ha en egen häst med sig. Det var en jättefin fux. Jag sprang till stallet när jag såg bilen komma för att få se den. Verklinge jätteroligt för henne!
Sedan när jag väl var klar och lgat mig i sängen, smsade Nico och sa att jag både glömt att sätta upp lappen på ytterdörren och att stänga av hot potarna. Jag var inte riktigt med helt enkelt. Dessutom kunde jag inte somna heller. Tillslut lyckades jag ju upperbarligen, för plötsligt var klockan två mitt i natten och jag trodde jag skulle dö av hunger. Magen verklinge skrek efter mat! Det var en hemsk känsla. Som tur var slapp jag gå upp i köket eftersom jag hade en banan på nattduksbordet, så jag överlevde.
6 maj
Idag var det dagstur för mig. Molnen var jättemörka så jag satte på mig helmundering för regn. Självklart kom det inte en enda droppe, utan istället visade sig solen på vägen hem och jag svettades som en gris. Gruppen jag red med var två mammor med sina döttrar på åtta och elva (svenskar). Ena mamma var enormt allergisk och berättade att hon ätit medicin i två veckor för att kunna göra det här. Hon fick Hjalmur och han var helt fantstiskt idag. Hon var så glad över honom och sa att hon verkligne älskade honom. Jag red Dagur, och honom har jag inte ridit innan. Det gick helt okej, men det blev nog mest pass.
På eftermiddagen red jag Loftur, också en häst jag inte ridit innan. Nu struntade jag i helmunderingen, och då kom det förstås några droppar regn. Men inte mycket. Turisterna var nöjda och glada och jag berättade för dem hur Ingólfur kommit till Island med sina hästar och bosatt sig vid foten av Ingólfsfjall (uttalas Ingolfsfjatl).
När jag läste min mail såg jag att det kommit ett från Sätergläntan. Jag har fått en kallelse till intervju! Nu återstår bara frågan om det går att fixa per telefon, annars får jag väl flyga dit för en dag och sedan snabbt tillbaka hit. Antagligen kommer det att funka per telefon, jag ska ringa och prata med dem på måndag. Men jag är jättenervös! Jag vill verkligen komma in.
Amanda och jag satt i korridoren, och då gick Hrodmar förbi. Tjejer! sa han med en finurlig min, pistolpekade på oss och gick vidare. Sedan kom han tillbaka och gav oss våra lönespecifikationer. Han var jättenoga med att inte visa min för Amanda, eftersom jag fått lite mer lön än hon (jag har ju varit här längre), och det tycker jag var jätteroligt. Jag frågade också om pappas blomfrön, och då frågade han om de kan växa här. Jag tror det, sa jag. Sedan sa han inget mer, så jag antar att jag kan gå ut och plantera dem. Jag hoppas de växer! Speciellt solrosorna.
Jag ringe till mamma också och rådpratade om Sätergläntan. Det var så kul när hon svarade, för hon förstod först inte att det var jag, utan efter ett par hej insåg hon det och sa "Nämen heeej!!!". Hon var på Strömstugan med pappa, och han eldade såklart för mycket. Som vanligt.
Amanda gick precis ner och la sig i sängen för att läsa eftersom hon var så trött. Varenda gång hon gör det har hon somnat och jag har fått väcka henne så att hon ska sätta på sig pyjamas. En gång hade hon vaknat mitt i natten och fortfarande haft kläder på sig, och då hade hon tänkt "varför väckte inte My mig?". Faktum var att jag väckt henne fyra gånger, men hon ville itne så jag gav upp. Haha.
Jag tänker ganska mycket på vad jag hade tänkt och jag visste att jag skulle vara här nu för fem år sedan. Jag minns när jag var liten (eller mindre i alla fall.. inte så självständig i alla fall) så hade jag en dröm att kunna sida över fälten helt själv på en häst, eller att vandra själv i bergen och bara ha det bra. Och det är precis det jag gör nu. Inte en chans att jag hade trott det om någon sgat det till mig då.
Här är jag och Polo.
Polo är en katt man kan gör vad som helst med. Här kastar vi honom in i höet.
Amanda, och Polo som flyger.
Det första jag gjorde när jag kom ut i stallet var att sadla Löykur och rida ner till Fosseberg (jag och Amanda diskuterade just stavningen, och det kanske stavas "Vorseberg", men jag håller mig till det fonestiska) för att driva hem flocken. Självklart var det fyra hästar som stod aslångt bort (flera diken!). Fosseberg är ett jättestort fält som sträcker änfa från oss till Siggi-grinden. Efter mycket om och men, stretande och klafsande genom lera, fick jag tilslut med mig hela flocken.
Vi red förstås ringen, och jag fick rida Viglundur. Det gick verkligen kolossalt dåligt. Jag skumpade omkring som om jag suttit i en mixer, och Amanda som gled fram på Grauni höll på att skratta ihjäl sig. Snacka om svårriden häst!
Det var jättefint väder och jag fick ingen tur på förmiddagen. Jag tränade mina hästar istället, och jag, Amanda och Isabelle red för första gången på ovalbanan. Ovalbanan är en oval ridbana för träning som är precis bakom stallet. Varken jag eller Amanda har vågat rida där innan, men Amanda tog mod till sig och frågade Lena. Hon sa självklart, men det finns två regler; Man måste gå in och ut på samma ställe, och man måste göra en volt innan man går ut så att hästen lär sig att den inte bara kan springa ut. Jag red Irpa där och det gick helt bra.
Eftersom det var så fint väder kände jag att jag nog kunde ta av mig långkalsongerna efter lunch. Jag funderade lite på om jag ska sluta använda dem nu, eftersom det ofta är för varmt med dem på. Men jag tror jag behåller dem ett litet tag till. Jag kan ju bara ta av dem om det är för varmt liksom.
Jag fick en Siggi med två personer från England på eftermiddagen. Det gick jättebra och solen strålade. Men när vi var påväg tillbaka såg jag att de precis hade startat ringen borta vid stallet, och vi var mitt i den. Så jag förklarade läget för turisterna och vi red i full tölt bort till nästa öppning i staketet. Jag tror att de tyckte det var roligt att se hela flocken springa förbi dem.
Jag hade kvällen också, med 13 perosner att servera. Det var en sådan grupp med "Winter riding course", en massa medelålders tanter och en liten gubbe. De var jättehungriga och slukade maten i ett. Trevliga tanter. Och gubbe.
Ida har äntligen köpt en häst också. Hon har letat länge, så det är roligt för henne att hon hittat en till slut. Hon ska söka till någon slags hästutbildning, och då måste man nämligen ha en egen häst med sig. Det var en jättefin fux. Jag sprang till stallet när jag såg bilen komma för att få se den. Verklinge jätteroligt för henne!
Sedan när jag väl var klar och lgat mig i sängen, smsade Nico och sa att jag både glömt att sätta upp lappen på ytterdörren och att stänga av hot potarna. Jag var inte riktigt med helt enkelt. Dessutom kunde jag inte somna heller. Tillslut lyckades jag ju upperbarligen, för plötsligt var klockan två mitt i natten och jag trodde jag skulle dö av hunger. Magen verklinge skrek efter mat! Det var en hemsk känsla. Som tur var slapp jag gå upp i köket eftersom jag hade en banan på nattduksbordet, så jag överlevde.
6 maj
Idag var det dagstur för mig. Molnen var jättemörka så jag satte på mig helmundering för regn. Självklart kom det inte en enda droppe, utan istället visade sig solen på vägen hem och jag svettades som en gris. Gruppen jag red med var två mammor med sina döttrar på åtta och elva (svenskar). Ena mamma var enormt allergisk och berättade att hon ätit medicin i två veckor för att kunna göra det här. Hon fick Hjalmur och han var helt fantstiskt idag. Hon var så glad över honom och sa att hon verkligne älskade honom. Jag red Dagur, och honom har jag inte ridit innan. Det gick helt okej, men det blev nog mest pass.
På eftermiddagen red jag Loftur, också en häst jag inte ridit innan. Nu struntade jag i helmunderingen, och då kom det förstås några droppar regn. Men inte mycket. Turisterna var nöjda och glada och jag berättade för dem hur Ingólfur kommit till Island med sina hästar och bosatt sig vid foten av Ingólfsfjall (uttalas Ingolfsfjatl).
När jag läste min mail såg jag att det kommit ett från Sätergläntan. Jag har fått en kallelse till intervju! Nu återstår bara frågan om det går att fixa per telefon, annars får jag väl flyga dit för en dag och sedan snabbt tillbaka hit. Antagligen kommer det att funka per telefon, jag ska ringa och prata med dem på måndag. Men jag är jättenervös! Jag vill verkligen komma in.
Amanda och jag satt i korridoren, och då gick Hrodmar förbi. Tjejer! sa han med en finurlig min, pistolpekade på oss och gick vidare. Sedan kom han tillbaka och gav oss våra lönespecifikationer. Han var jättenoga med att inte visa min för Amanda, eftersom jag fått lite mer lön än hon (jag har ju varit här längre), och det tycker jag var jätteroligt. Jag frågade också om pappas blomfrön, och då frågade han om de kan växa här. Jag tror det, sa jag. Sedan sa han inget mer, så jag antar att jag kan gå ut och plantera dem. Jag hoppas de växer! Speciellt solrosorna.
Jag ringe till mamma också och rådpratade om Sätergläntan. Det var så kul när hon svarade, för hon förstod först inte att det var jag, utan efter ett par hej insåg hon det och sa "Nämen heeej!!!". Hon var på Strömstugan med pappa, och han eldade såklart för mycket. Som vanligt.
Amanda gick precis ner och la sig i sängen för att läsa eftersom hon var så trött. Varenda gång hon gör det har hon somnat och jag har fått väcka henne så att hon ska sätta på sig pyjamas. En gång hade hon vaknat mitt i natten och fortfarande haft kläder på sig, och då hade hon tänkt "varför väckte inte My mig?". Faktum var att jag väckt henne fyra gånger, men hon ville itne så jag gav upp. Haha.
Jag tänker ganska mycket på vad jag hade tänkt och jag visste att jag skulle vara här nu för fem år sedan. Jag minns när jag var liten (eller mindre i alla fall.. inte så självständig i alla fall) så hade jag en dröm att kunna sida över fälten helt själv på en häst, eller att vandra själv i bergen och bara ha det bra. Och det är precis det jag gör nu. Inte en chans att jag hade trott det om någon sgat det till mig då.
Här är jag och Polo.
Polo är en katt man kan gör vad som helst med. Här kastar vi honom in i höet.
Amanda, och Polo som flyger.
4 maj
Så var dags igen. På med ridkläder och ut i stallet. Jag fick en Uppi med två personer, medan de andra fick ta en timtur vid tio. Vi hade också en timtur på eftermiddagen, och den slapp jag.
Innan turisterna kom körde vi ringen, och hästarna var ganska lata den här gången. De höll inte riktigt tempot uppe. Jag red Krummi, en stor svart häst som oftast är jättelångsam på turerna. Han var jättetrevlig att rida (jag har ridit honom en gång innan), dock lite seg så det var verklinge bra att jag hade ett spö med mig.
På Uppin red jag Skinfaxi, och det börjar gå riktigt bra med honom nu. Jag vet hur jag ska göra för att få honom att losna i munnen inna han går in i tölt. Turisterna som jag red med var två tyska tjejer som var jättetrevliga. Vi red ganska fort, så i slutet hade vi en knapp timme kvar. Då bestämde jag mig för att rida in i slutet på Stable area och till Hveragerdis "hot spring area". Då rider man också genom den lilla skogen. Tjejerna var jättenöjda när vi kom tillbaka till stallet.
Efter lunch red vi ringen en gång till, och den här gången red jag Kamilla. Det gick verklinge jättedåligt. Hon passade i princip hela vägen (pass är när höger och vänster sida rör sig samtidigt, som en kamel) och det är inte speciellt bekvämt. Inte ens hennes galopp var bekväm, haha.
När vi kom tillbaka bad jag Ida att hjälpa mig lite med Irpa i paddocken. Hon vägrar ju att böja sig och komma ner med huvudet. Det gick bättre nu när Ida sa hur jag skulle göra, och hon förklarade hur jag skulle öva så att hon håller sig på volten och inte går in med frambenen. Sedan red jag runt hotellet med Amanda på Tari och Lena på Neisti.
Jag red förstås Moldi också, och han börjar bli bättre på att lyssna på halterna. Även framdelsvändning (när bakbenen flyttas runt frambenen som står stilla) går bättre och bättre. Hans huvud har kommit ner mycket bättre sedan första gångerna jag red honom.
Nu har de städat paddockarna från allt bajs och lagt in nytt grus (innan var det typ bara bajs där.. eller det var nästan lera eftersom det mesta hade börjat förmultna). Det ser jätte fräscht och fint ut nu. Däremot betyder det att vi måste mocka där varje eftermiddag, och det är jobbigt.
Köket var stängt så vi åt inne i Hveragerdi. När jag kom tillbaka väntade tre brev på mig i receptionen. Ett var från Försäkringskassan som ville ha lite uppgifter om mig på Island. Sedan var det ett brev från mamma med en bild på mig (till mitt nya bankkort) och ett tidningsurklipp från familjen Michélsen med en tankebubbla på. Jag kan säga att jag fick mig ett gott skratt. Jag sätter in en bild på den här.
Jag har förresten enorm träningsvärk från vandringen igår. När jag suttit en stund och ska resa mig känner jag mig som en gammal människa, som liksom måste vagga fram för att benen är så stela.
När Camilla (moster) och Göran gifte sig skulle jag vara brudnäbb. Ingen hade dock förberett mig på att det skulle komma en massa orgelmusik, så när dörrarna öppnades blev jag helt skärrad av musiken som satte i gång. Jag kastade min bukett i golvet och skrek "Jag hatar orgelmusik!!" och sprang. Det finns inte en själ som skulle glömma bort den händelsen.
Här har vi Reykjadalur. Bilden till vänster är tavlan som hänger här i korridoren, och bilden till höger har jag tagit. Ganska roligt tycker jag!
Innan turisterna kom körde vi ringen, och hästarna var ganska lata den här gången. De höll inte riktigt tempot uppe. Jag red Krummi, en stor svart häst som oftast är jättelångsam på turerna. Han var jättetrevlig att rida (jag har ridit honom en gång innan), dock lite seg så det var verklinge bra att jag hade ett spö med mig.
På Uppin red jag Skinfaxi, och det börjar gå riktigt bra med honom nu. Jag vet hur jag ska göra för att få honom att losna i munnen inna han går in i tölt. Turisterna som jag red med var två tyska tjejer som var jättetrevliga. Vi red ganska fort, så i slutet hade vi en knapp timme kvar. Då bestämde jag mig för att rida in i slutet på Stable area och till Hveragerdis "hot spring area". Då rider man också genom den lilla skogen. Tjejerna var jättenöjda när vi kom tillbaka till stallet.
Efter lunch red vi ringen en gång till, och den här gången red jag Kamilla. Det gick verklinge jättedåligt. Hon passade i princip hela vägen (pass är när höger och vänster sida rör sig samtidigt, som en kamel) och det är inte speciellt bekvämt. Inte ens hennes galopp var bekväm, haha.
När vi kom tillbaka bad jag Ida att hjälpa mig lite med Irpa i paddocken. Hon vägrar ju att böja sig och komma ner med huvudet. Det gick bättre nu när Ida sa hur jag skulle göra, och hon förklarade hur jag skulle öva så att hon håller sig på volten och inte går in med frambenen. Sedan red jag runt hotellet med Amanda på Tari och Lena på Neisti.
Jag red förstås Moldi också, och han börjar bli bättre på att lyssna på halterna. Även framdelsvändning (när bakbenen flyttas runt frambenen som står stilla) går bättre och bättre. Hans huvud har kommit ner mycket bättre sedan första gångerna jag red honom.
Nu har de städat paddockarna från allt bajs och lagt in nytt grus (innan var det typ bara bajs där.. eller det var nästan lera eftersom det mesta hade börjat förmultna). Det ser jätte fräscht och fint ut nu. Däremot betyder det att vi måste mocka där varje eftermiddag, och det är jobbigt.
Köket var stängt så vi åt inne i Hveragerdi. När jag kom tillbaka väntade tre brev på mig i receptionen. Ett var från Försäkringskassan som ville ha lite uppgifter om mig på Island. Sedan var det ett brev från mamma med en bild på mig (till mitt nya bankkort) och ett tidningsurklipp från familjen Michélsen med en tankebubbla på. Jag kan säga att jag fick mig ett gott skratt. Jag sätter in en bild på den här.
Jag har förresten enorm träningsvärk från vandringen igår. När jag suttit en stund och ska resa mig känner jag mig som en gammal människa, som liksom måste vagga fram för att benen är så stela.
När Camilla (moster) och Göran gifte sig skulle jag vara brudnäbb. Ingen hade dock förberett mig på att det skulle komma en massa orgelmusik, så när dörrarna öppnades blev jag helt skärrad av musiken som satte i gång. Jag kastade min bukett i golvet och skrek "Jag hatar orgelmusik!!" och sprang. Det finns inte en själ som skulle glömma bort den händelsen.
Här har vi Reykjadalur. Bilden till vänster är tavlan som hänger här i korridoren, och bilden till höger har jag tagit. Ganska roligt tycker jag!
3 maj
Idag är det tisdag, och det betyder ledigt. Jag gick upp strax efter nio, åt frukost och gjorde en matsäck bestående av tre mackor (varav en med oboy till efterrätt), ett äpple och en flaska äppelsaft. Sedan packade jag en väska med badkläder, handduk, kamera, jacka, toapapper, skjorta och den lilla solkrämen. Det var nämligen strålande sol och ingen vind. Luften var ganska kall, men solen värmde.
Sedan bar det bort och iväg mot Hveragerdi. Först gick jag in på banken för att öppna ett bankkonto (jag har äntligen fått mitt kenitaler nu, det isländska personnumret!). Det gick helt bra, men jag kunde inte beställa mitt kort eftersom jag måste ha ett foto med mig (de har nämligen foton på baksidan av korten här). Huvudsaken är i alla fall att jag har ett konto så jag kan få min lön insatt.
Klockan var ungefär halv elva när jag lämnade banken och gick upp mot bergen. Programmet för idag var nämligen Reykjadalur med de varma källorna. Det kunde inte ha varit en bättre dag för vandring än idag. Upp till Reykjadalur från våran gård är det ungefär sju kilometer. Man vandrar rakt in i bergen på en liten gånga. Innan jag gick fick jag en liten beskrivning av Lena hur jag skulle gå. Hon berättade att det kommer vara ett stup rakt ner först på vänster sida och sedan på höger sida, en å som jag måste vada över och bubblande lera lite varstans.
Det var ganska exakt så som hon beskrivit. Först gick jag till stallområdet bakom staden, och därifrån gick det en grusväg några hundra meter. Där korstade man floden och den lilla stigen började. Då började vandringen på riktigt. Det var ganska brant uppför i början, och jag gick ganska långsamt. Jag hade ju inte bråttom att komma fram så det var lika bra. Utsikten blev ganska snart fantastisk så fort jag kommit upp en bit.
Jag gick över ett krön och helt plötsligt stog jag vid ett stup, och långt där nere rann en liten bäck. Jag blev helt paff och började nästan skratta för att det var så häfigt. Mäktigt verkligen. Gångan var smal och det var brant rakt ner till vänster, så det gällde att inte titta ner för mycket. Jag gick förbi en stort vattenfall på vänstersidan också.
Sedan kom jag ner i en minidal och den å som jag var tvungen att vada över. Jag tog av mig skorna och förberedde mig på att få kallt vatten på fötterna (uppe på fjället är vattnet nämligen alltid iskallt om man ska vada eller bada fötterna). Men vattnet var varmt, nästan 30 grader. Även det satte mig helt ur spel. Jag råkade trampa fel och hamnade med ena foten i en liten ström som kom från ett annat håll, och där var det plötsligt kallt. Jag stod alltså med en fot i varmt vatten och en i kallt, i en och samma å.
När jag fått på mig skorna igen fortsatte jag längs gångan som gick upp på en bergkant. Nu var det höger sida som stupade brant nedåt, precis som Lena beskrivit. Jag gick förbi många hål där det bubblade och fräste och ångan bara sprutade upp ur marken.
När jag slutligen kom fram till dalen där man kan bada ville jag inte riktigt sätta mig ner än, utan jag gick en extrasväng in i dalen, där själva källan för det varma vattnet är. Anledningen till att man kan bada är att det är den varma ån från källorna med ångande varmt vatten som blandas med en kall å som kommer från bergen till höger. Vattnet blandas och får en perfekt temperatur på runt 38 grader.
Jag följde alltså den varma ån uppströms längre in, och där kunde jag se hur det ångade och rykte. Jag gick ända in, stod en stund och tittade på hur vattnet bubblade och sprätte omkring, och sedan klättrade jag upp till den gånga som kommer från andra sidan dalen. Där uppifrån kunde man se hela dalen med den rykande ån, och det var precis samma bild jag hade framför mig som en tavla som hänger här i hotellets korridor. En fantastiskt syn.
När jag tagit mig ner igen var det dags för bad. Matsäcken sprade jag till efteråt. Det kändes jättekonstigt att bara kunna glida ner i en å och lägga sig, och vattnet var precis lagom varmt. Eftersom det var ganska strömt kunde jag inte riktigt ligga stilla, utan jag fick hålla i mig i en sten eller lägg mig i de lite grundare delarna. Hela ån var ganska grund, men la jag mig där det så djupt att jag inte kunde sitta på botten flöt jag bara iväg och med strömmen. Det var en sådan konstigt känsla att bara kunna ligga där och känna vattnet rinna förbi.
Jag måste ha legat där i nästan en timme innan jag bestämde mig för att gå upp. Då var det dags att äta matsäcken, och det smakade verkligen gott. Jag var mycket hungrigare än jag hade märkt. Där satt jag i solen, åt på min oboymacka, tittade på de andra som badade (det var totalt kanske 10 andra där under den tiden jag var där) och bara njöt. Att naturen kan vara så fantastisk.
När jag gick tillbaka ner gick jag på andra sidan ån, så att jag skulle slippa vada igen. Det gick, som alltid, mycket fortare att gå ner, och efter bara en timme var jag nere vid staden igen. Jag gick förbi Bonus och köpte lite juice, bananer och Tom&Jerry-kex.
Jag har alltså vadrat ungefär 1,4 mil idag. Och det var verkligen inte illa pinkat tycker jag. Men mina fötter gör verkligen ont nu, så jag försöker använda dem så lite som möjligt, haha. Jag kommer nog ha träningsvärk imorgon också.
Här kommer hästarna tillbaka till paddocken efter att ha sprungit ringen.
Såhär fint ligger Hveragerdi, nästan precis vid bergen.
Här är jag påväg upp! Tack till kamerans självutlösare.
Tussilago.
Påväg upp.
100 grader! Här bubblar det på som tusan.
Här är platsen där stupet plötsligt kom och jag bara skrattade.
Här skulle jag försöka ta en bild när jag vadade över den varma ån, men det gick inte riktigt bra.
Här går gångan till vänster. Det här är plasen med flest bubbelhål i marken. Spännande eftersom jag fick gå igenom all ånga, och då såg jag knappt någonting.
Framme i dalen! Man kan se en liten gubbe som badar där också.
Och här har vi hela Reykjadalur. Det kommer förstås vara hundra gånger finare i sommar, för då kommer allt vara grönt.
Här sitter jag och har det bra!
Jag har förstås mycket fler bilder, men det blir för jobbigt att ladda upp fler än såhär. Bilderna är helt oredigerade också, bara så ni vet.
Sedan bar det bort och iväg mot Hveragerdi. Först gick jag in på banken för att öppna ett bankkonto (jag har äntligen fått mitt kenitaler nu, det isländska personnumret!). Det gick helt bra, men jag kunde inte beställa mitt kort eftersom jag måste ha ett foto med mig (de har nämligen foton på baksidan av korten här). Huvudsaken är i alla fall att jag har ett konto så jag kan få min lön insatt.
Klockan var ungefär halv elva när jag lämnade banken och gick upp mot bergen. Programmet för idag var nämligen Reykjadalur med de varma källorna. Det kunde inte ha varit en bättre dag för vandring än idag. Upp till Reykjadalur från våran gård är det ungefär sju kilometer. Man vandrar rakt in i bergen på en liten gånga. Innan jag gick fick jag en liten beskrivning av Lena hur jag skulle gå. Hon berättade att det kommer vara ett stup rakt ner först på vänster sida och sedan på höger sida, en å som jag måste vada över och bubblande lera lite varstans.
Det var ganska exakt så som hon beskrivit. Först gick jag till stallområdet bakom staden, och därifrån gick det en grusväg några hundra meter. Där korstade man floden och den lilla stigen började. Då började vandringen på riktigt. Det var ganska brant uppför i början, och jag gick ganska långsamt. Jag hade ju inte bråttom att komma fram så det var lika bra. Utsikten blev ganska snart fantastisk så fort jag kommit upp en bit.
Jag gick över ett krön och helt plötsligt stog jag vid ett stup, och långt där nere rann en liten bäck. Jag blev helt paff och började nästan skratta för att det var så häfigt. Mäktigt verkligen. Gångan var smal och det var brant rakt ner till vänster, så det gällde att inte titta ner för mycket. Jag gick förbi en stort vattenfall på vänstersidan också.
Sedan kom jag ner i en minidal och den å som jag var tvungen att vada över. Jag tog av mig skorna och förberedde mig på att få kallt vatten på fötterna (uppe på fjället är vattnet nämligen alltid iskallt om man ska vada eller bada fötterna). Men vattnet var varmt, nästan 30 grader. Även det satte mig helt ur spel. Jag råkade trampa fel och hamnade med ena foten i en liten ström som kom från ett annat håll, och där var det plötsligt kallt. Jag stod alltså med en fot i varmt vatten och en i kallt, i en och samma å.
När jag fått på mig skorna igen fortsatte jag längs gångan som gick upp på en bergkant. Nu var det höger sida som stupade brant nedåt, precis som Lena beskrivit. Jag gick förbi många hål där det bubblade och fräste och ångan bara sprutade upp ur marken.
När jag slutligen kom fram till dalen där man kan bada ville jag inte riktigt sätta mig ner än, utan jag gick en extrasväng in i dalen, där själva källan för det varma vattnet är. Anledningen till att man kan bada är att det är den varma ån från källorna med ångande varmt vatten som blandas med en kall å som kommer från bergen till höger. Vattnet blandas och får en perfekt temperatur på runt 38 grader.
Jag följde alltså den varma ån uppströms längre in, och där kunde jag se hur det ångade och rykte. Jag gick ända in, stod en stund och tittade på hur vattnet bubblade och sprätte omkring, och sedan klättrade jag upp till den gånga som kommer från andra sidan dalen. Där uppifrån kunde man se hela dalen med den rykande ån, och det var precis samma bild jag hade framför mig som en tavla som hänger här i hotellets korridor. En fantastiskt syn.
När jag tagit mig ner igen var det dags för bad. Matsäcken sprade jag till efteråt. Det kändes jättekonstigt att bara kunna glida ner i en å och lägga sig, och vattnet var precis lagom varmt. Eftersom det var ganska strömt kunde jag inte riktigt ligga stilla, utan jag fick hålla i mig i en sten eller lägg mig i de lite grundare delarna. Hela ån var ganska grund, men la jag mig där det så djupt att jag inte kunde sitta på botten flöt jag bara iväg och med strömmen. Det var en sådan konstigt känsla att bara kunna ligga där och känna vattnet rinna förbi.
Jag måste ha legat där i nästan en timme innan jag bestämde mig för att gå upp. Då var det dags att äta matsäcken, och det smakade verkligen gott. Jag var mycket hungrigare än jag hade märkt. Där satt jag i solen, åt på min oboymacka, tittade på de andra som badade (det var totalt kanske 10 andra där under den tiden jag var där) och bara njöt. Att naturen kan vara så fantastisk.
När jag gick tillbaka ner gick jag på andra sidan ån, så att jag skulle slippa vada igen. Det gick, som alltid, mycket fortare att gå ner, och efter bara en timme var jag nere vid staden igen. Jag gick förbi Bonus och köpte lite juice, bananer och Tom&Jerry-kex.
Jag har alltså vadrat ungefär 1,4 mil idag. Och det var verkligen inte illa pinkat tycker jag. Men mina fötter gör verkligen ont nu, så jag försöker använda dem så lite som möjligt, haha. Jag kommer nog ha träningsvärk imorgon också.
Här kommer hästarna tillbaka till paddocken efter att ha sprungit ringen.
Såhär fint ligger Hveragerdi, nästan precis vid bergen.
Här är jag påväg upp! Tack till kamerans självutlösare.
Tussilago.
Påväg upp.
100 grader! Här bubblar det på som tusan.
Här är platsen där stupet plötsligt kom och jag bara skrattade.
Här skulle jag försöka ta en bild när jag vadade över den varma ån, men det gick inte riktigt bra.
Här går gångan till vänster. Det här är plasen med flest bubbelhål i marken. Spännande eftersom jag fick gå igenom all ånga, och då såg jag knappt någonting.
Framme i dalen! Man kan se en liten gubbe som badar där också.
Och här har vi hela Reykjadalur. Det kommer förstås vara hundra gånger finare i sommar, för då kommer allt vara grönt.
Här sitter jag och har det bra!
Jag har förstås mycket fler bilder, men det blir för jobbigt att ladda upp fler än såhär. Bilderna är helt oredigerade också, bara så ni vet.
2 maj
I morse klädde jag på mig alla de kläder jag vanligvis har i stallet; ett par tunna ullstrumpor, ett par tjocka (de Anneli skickade till mig), långkalsonger, ridbyxor, chaps, ullunderställströja, microfeece, vanliga tjocktröja, jacka, huvudband (typ som ett pannband ni vet) och en snusnäsduk runt halsen. Rider alltså bara jag utan jacka har jag fortfarande de tre lagrena på mig.
Vädret var bättre än igår, nu var det nämligen soligt också! Jag fick Siggin både på förmiddagen och eftermiddagen, och på förmiddagen hade jag alla kläder på mig. Jag trodde att jag skulle dö för jag var så varm. Jag hade med mig Anna (den nyaste praktikanten) på turen, och vi hade åtta personer. Det gick så sjukt långsamt, och vi blev försenade tillbaka (de skulle hinna äta lunch innan de körs tillbaka till Reykjavik). Först ringde Jenny och frågade var turisterna var, sedan några minuter senare ringde Nico och frågade var i helvete de var någon stans. Det gjorde mig ju inte direkt gladare.
På eftermiddagen hade vi ridlektioner med Hrodmar. Jag och Amanda hade tillsammans klockan ett (för att jag skulle hinna gå iväg på Siggin klockan två). Jag red Moldi, och det gick faktiskt ganska bra. Det är mycket att tänka på, och speciellt när det är saker som jag ska lära hästen. Hrodmar är så rolig ibland, för när han skulle förklara hur hästen gör när den ger efter när man går på volten så började han gå runt och visa med sitt eget huvud hur hästen gör. Haha, det är svårt att föraklara, men det var så himla roligt när han gick omkring och pratade och visade med sin egen kropp hur hästen ska göra.
Juste! På eftemiddagen bestämde jag mig för att strunta i både långkalsonger och microfleece för att det var så varmt. Det gjorde jag verklinge rätt i. Under ridlektionen hade jag inte ens mina chaps på mig, utan bara ridbyxorna, ullunerställtröjan och tjocktröjan. Det var allt. Det kändes väldigt konstigt, speciellt utan långkalsonger. Men skönt!
På Siggin hade jag två personer från Norge; en mamma med sin tolvåriga son. Sonen hade tydligne en ponny hemma och mamman hade några storhästar vad jag förstod. Jag red Skinfaxi, och jag har alltid tyckt att det har varit svårt att tölta med honom, men idag gick det riktigt bra! Turisterna klarade sig hur bra som helst också, så det var verklinge en fröjd. Solsken och nästan inga kläder.
Innan vi började med höet (när vi var tillbaka från Siggin) red jag Irpa lite i paddocken och runt hotellet för första gången. Det gick sådär. Hon går så himla högt med huvudet och hon vill inte ens gå ner med det på volten. Jag måste fråga Ida eller någon annan om de kan hjälpa mig med det. Anna är hon trevlig, för hon kan lite mer än Moldi och lyssnar lite bättre på skänkeln.
När vi var klara i stallet skyndade jag mig in för att byta om. Jag hade bestämt mig för att ge mig ut på en springtur inna maten i det faktstiska vädret. Jag sprang först ner till floden man går över i början av Siggin, sedan Amandas lilla promenadrunda och sedan runt hotellet. Det var en ganska lagom lång tur för att vara första gången. Men jag saknade mina springskor, som jag packade ur väskan inna jag åkte för att de inte fick plats. När jag sprungit lite mer tror jag att jag ska springa Uppin, i alla fall större delen av den.
Eftersom inte duscharna fungerar igen fick vi duscha i ett av hotellrummen. Varken toaletter, handfat eller duschar fungerar nu nere i källaren. Det är något med att grundvattnet är för högt. Eller om det bara är problem med avloppen nu. Inte ens tvättmaskinen fungerar. Jag blir så trött på det här. Varje gång jag ska gå på toa brukar jag spola innan jag sätter mig för att se om det verkligen fungerar. Om det fungerar jublar jag alltid lite för mig själv. Den vanligaste frågan här nere handlar just om duscharna/toaletterna fungerar eller ej.
Middagen åt vi ute på altanen i solen, och efteråt gick jag med Amanda på promenadrundan. Även nu med var sin musik i öronen. Väldigt speciellt, men ganska skönt. Man har sällskap, men behöver inte prata.
Jag fick ett vykort från mamma och pappa också. Det var från Finlandsbåten, försteällande en bild från Tove Janssons bok "Hur gick det sen?". De där gamla bilderna är så himla fina. Jag måste verkligen hitta den där bilden jag letar efter på Lilla My så jag kan göra den där tatueringen någon gång.
Här är Þytur (kom ihåg att Þ uttalas th) och Tari, Amandas träningshästar. De är bästa kompisar och hänger ihop jämt. När Amanda red Tari i paddocken och vi släppte ut flocken till fältet, då stannade Þytur kvar för han ville absolut inte gå utan Tari. Så himla gulligt!
Vädret var bättre än igår, nu var det nämligen soligt också! Jag fick Siggin både på förmiddagen och eftermiddagen, och på förmiddagen hade jag alla kläder på mig. Jag trodde att jag skulle dö för jag var så varm. Jag hade med mig Anna (den nyaste praktikanten) på turen, och vi hade åtta personer. Det gick så sjukt långsamt, och vi blev försenade tillbaka (de skulle hinna äta lunch innan de körs tillbaka till Reykjavik). Först ringde Jenny och frågade var turisterna var, sedan några minuter senare ringde Nico och frågade var i helvete de var någon stans. Det gjorde mig ju inte direkt gladare.
På eftermiddagen hade vi ridlektioner med Hrodmar. Jag och Amanda hade tillsammans klockan ett (för att jag skulle hinna gå iväg på Siggin klockan två). Jag red Moldi, och det gick faktiskt ganska bra. Det är mycket att tänka på, och speciellt när det är saker som jag ska lära hästen. Hrodmar är så rolig ibland, för när han skulle förklara hur hästen gör när den ger efter när man går på volten så började han gå runt och visa med sitt eget huvud hur hästen gör. Haha, det är svårt att föraklara, men det var så himla roligt när han gick omkring och pratade och visade med sin egen kropp hur hästen ska göra.
Juste! På eftemiddagen bestämde jag mig för att strunta i både långkalsonger och microfleece för att det var så varmt. Det gjorde jag verklinge rätt i. Under ridlektionen hade jag inte ens mina chaps på mig, utan bara ridbyxorna, ullunerställtröjan och tjocktröjan. Det var allt. Det kändes väldigt konstigt, speciellt utan långkalsonger. Men skönt!
På Siggin hade jag två personer från Norge; en mamma med sin tolvåriga son. Sonen hade tydligne en ponny hemma och mamman hade några storhästar vad jag förstod. Jag red Skinfaxi, och jag har alltid tyckt att det har varit svårt att tölta med honom, men idag gick det riktigt bra! Turisterna klarade sig hur bra som helst också, så det var verklinge en fröjd. Solsken och nästan inga kläder.
Innan vi började med höet (när vi var tillbaka från Siggin) red jag Irpa lite i paddocken och runt hotellet för första gången. Det gick sådär. Hon går så himla högt med huvudet och hon vill inte ens gå ner med det på volten. Jag måste fråga Ida eller någon annan om de kan hjälpa mig med det. Anna är hon trevlig, för hon kan lite mer än Moldi och lyssnar lite bättre på skänkeln.
När vi var klara i stallet skyndade jag mig in för att byta om. Jag hade bestämt mig för att ge mig ut på en springtur inna maten i det faktstiska vädret. Jag sprang först ner till floden man går över i början av Siggin, sedan Amandas lilla promenadrunda och sedan runt hotellet. Det var en ganska lagom lång tur för att vara första gången. Men jag saknade mina springskor, som jag packade ur väskan inna jag åkte för att de inte fick plats. När jag sprungit lite mer tror jag att jag ska springa Uppin, i alla fall större delen av den.
Eftersom inte duscharna fungerar igen fick vi duscha i ett av hotellrummen. Varken toaletter, handfat eller duschar fungerar nu nere i källaren. Det är något med att grundvattnet är för högt. Eller om det bara är problem med avloppen nu. Inte ens tvättmaskinen fungerar. Jag blir så trött på det här. Varje gång jag ska gå på toa brukar jag spola innan jag sätter mig för att se om det verkligen fungerar. Om det fungerar jublar jag alltid lite för mig själv. Den vanligaste frågan här nere handlar just om duscharna/toaletterna fungerar eller ej.
Middagen åt vi ute på altanen i solen, och efteråt gick jag med Amanda på promenadrundan. Även nu med var sin musik i öronen. Väldigt speciellt, men ganska skönt. Man har sällskap, men behöver inte prata.
Jag fick ett vykort från mamma och pappa också. Det var från Finlandsbåten, försteällande en bild från Tove Janssons bok "Hur gick det sen?". De där gamla bilderna är så himla fina. Jag måste verkligen hitta den där bilden jag letar efter på Lilla My så jag kan göra den där tatueringen någon gång.
Här är Þytur (kom ihåg att Þ uttalas th) och Tari, Amandas träningshästar. De är bästa kompisar och hänger ihop jämt. När Amanda red Tari i paddocken och vi släppte ut flocken till fältet, då stannade Þytur kvar för han ville absolut inte gå utan Tari. Så himla gulligt!
1 maj
Så var det maj. Tiden har gått så jättefort. Snart sitter jag väl hemma igen och funderar över vad jag ska göra igen. Jag hoppas verkligen att jag kommer in på Sätergläntan, annars vet jag inte vad jag tar mig till.
Idag har det varit optimalt väder. Mulet, varmt, inget regn och ingen blåst. Optimalt verkligen. Jag fick tur 2D, som är tim-tur med simning och lunch. Jag fick två trevliga svenska tjejer. Jag fick rida Þori (Þ-ljudet uttalas som ett läspande th). När vi red ut såg de den stora Siggi-turen som gick ut också (12 personer tror jag det var), och de blev så nöjda över att de inte valt den utan fick gå själva med mig. Jag bestämde mig redan på morgonen för att leva på den vilda sidan idag (living on the wild side!) och rida utan jacka. Och det var fantastiskt.
På eftemiddagen var det ringen som stod på tur. Jag red Rose, och det gick superbra. Det var jag, Amanda och Ida som red bak, och Lena, Geert och Nico som red längst fram. Eftersom hälften av hästarna sprungit om Ida sist (hon var ensam där fram då), satte vi tre personer där fram för att bilda en mur. Allt gick jättebra, och det var jätteroligt att se dem ränna iväg av lycka.
Guðlaug hade bestämt sig för att beställa hem pizza, så vi andra ville förstås också ha det också. Vi fick dem på hemkörning och allt. Men när killen kom visade det sig att han inte tog kort (Guðlaug var bombis på att de gjorde det, för det gör de nämligen i Reykjavik). När vi skulle börja äta var det förstås fel på en pizza. Lena D tål inte tomat, med de hade smällt på det ändå på hennes pizza. Så Guðlaug fick ringa och sköta snacket åt oss, och sa sedan att vi kunde åka och hämta den om en stund. När vi kom till pizzerian sa jag åt henne att kolla så att allt stämde, och det gjorde det förstås inte. De sa att det var inga tomater på, men då sa Lena att det är ju tomatsås på. Juste, tomat-sås, sa de då och sa åt oss att vänta ytterligare 7 minuter på den nya pizzan. Hur korkad får man vara liksom?
När alla ätit och allt var frid och fröjd tog jag, Amanda och Lena D en promenad. Jag trodde Amanda skojade när hon sa att hon tänker minsann lyssna på musik när vi går. Jag förstod inte riktigt, men de två hade tydligen varit ute två gånger tillsammans, var och en med sin egen musik i öronen. Och så blev det även denna gång. Jag skrattade lite för mig själv i början av promenaden, för att det kändes så löjligt. Men ganska snart kändes det helt bra. När vi gick upp för backen på andra sidan vägen kändes allt nästan som en film. Jag hade världen bästa låt i öronen (någon av Vampire Weekend), tittade till höger på Amanda, och till vänster på Lena. Jag kände mig liksom glad och lycklig i hela kroppen. Det duggregnade lite, men det gjorde inte ett smack.
Det kom en ny praktikant idag igen. Hon heter Anna. Jag har lånat ut en av deckarböckerna jag fick av mamma också till Isabelle. Hon verkar tycka den är jättebra. Den jag läser är också bra, men deckare är ofta så sega tycker jag. För mycket detaljer om hur en dörr ser ut eller vilka slags gardiner grannen har. Jag vill bara veta vad som händer, vem som dog och hur mycket blod det kom.
Jag ska sticka vidare lite på mina sockor ikväll tror jag. Läsa lite innan jag sover. I morgon bitti ska jag hämta bröd. Walle är inne på skype också, så honom ska jag prata en stund med!
Idag har det varit optimalt väder. Mulet, varmt, inget regn och ingen blåst. Optimalt verkligen. Jag fick tur 2D, som är tim-tur med simning och lunch. Jag fick två trevliga svenska tjejer. Jag fick rida Þori (Þ-ljudet uttalas som ett läspande th). När vi red ut såg de den stora Siggi-turen som gick ut också (12 personer tror jag det var), och de blev så nöjda över att de inte valt den utan fick gå själva med mig. Jag bestämde mig redan på morgonen för att leva på den vilda sidan idag (living on the wild side!) och rida utan jacka. Och det var fantastiskt.
På eftemiddagen var det ringen som stod på tur. Jag red Rose, och det gick superbra. Det var jag, Amanda och Ida som red bak, och Lena, Geert och Nico som red längst fram. Eftersom hälften av hästarna sprungit om Ida sist (hon var ensam där fram då), satte vi tre personer där fram för att bilda en mur. Allt gick jättebra, och det var jätteroligt att se dem ränna iväg av lycka.
Guðlaug hade bestämt sig för att beställa hem pizza, så vi andra ville förstås också ha det också. Vi fick dem på hemkörning och allt. Men när killen kom visade det sig att han inte tog kort (Guðlaug var bombis på att de gjorde det, för det gör de nämligen i Reykjavik). När vi skulle börja äta var det förstås fel på en pizza. Lena D tål inte tomat, med de hade smällt på det ändå på hennes pizza. Så Guðlaug fick ringa och sköta snacket åt oss, och sa sedan att vi kunde åka och hämta den om en stund. När vi kom till pizzerian sa jag åt henne att kolla så att allt stämde, och det gjorde det förstås inte. De sa att det var inga tomater på, men då sa Lena att det är ju tomatsås på. Juste, tomat-sås, sa de då och sa åt oss att vänta ytterligare 7 minuter på den nya pizzan. Hur korkad får man vara liksom?
När alla ätit och allt var frid och fröjd tog jag, Amanda och Lena D en promenad. Jag trodde Amanda skojade när hon sa att hon tänker minsann lyssna på musik när vi går. Jag förstod inte riktigt, men de två hade tydligen varit ute två gånger tillsammans, var och en med sin egen musik i öronen. Och så blev det även denna gång. Jag skrattade lite för mig själv i början av promenaden, för att det kändes så löjligt. Men ganska snart kändes det helt bra. När vi gick upp för backen på andra sidan vägen kändes allt nästan som en film. Jag hade världen bästa låt i öronen (någon av Vampire Weekend), tittade till höger på Amanda, och till vänster på Lena. Jag kände mig liksom glad och lycklig i hela kroppen. Det duggregnade lite, men det gjorde inte ett smack.
Det kom en ny praktikant idag igen. Hon heter Anna. Jag har lånat ut en av deckarböckerna jag fick av mamma också till Isabelle. Hon verkar tycka den är jättebra. Den jag läser är också bra, men deckare är ofta så sega tycker jag. För mycket detaljer om hur en dörr ser ut eller vilka slags gardiner grannen har. Jag vill bara veta vad som händer, vem som dog och hur mycket blod det kom.
Jag ska sticka vidare lite på mina sockor ikväll tror jag. Läsa lite innan jag sover. I morgon bitti ska jag hämta bröd. Walle är inne på skype också, så honom ska jag prata en stund med!
