My på fri fot

5 maj
Det första jag gjorde när jag kom ut i stallet var att sadla Löykur och rida ner till Fosseberg (jag och Amanda diskuterade just stavningen, och det kanske stavas "Vorseberg", men jag håller mig till det fonestiska) för att driva hem flocken. Självklart var det fyra hästar som stod aslångt bort (flera diken!). Fosseberg är ett jättestort fält som sträcker änfa från oss till Siggi-grinden. Efter mycket om och men, stretande och klafsande genom lera, fick jag tilslut med mig hela flocken.

Vi red förstås ringen, och jag fick rida Viglundur. Det gick verkligen kolossalt dåligt. Jag skumpade omkring som om jag suttit i en mixer, och Amanda som gled fram på Grauni höll på att skratta ihjäl sig. Snacka om svårriden häst!

Det var jättefint väder och jag fick ingen tur på förmiddagen. Jag tränade mina hästar istället, och jag, Amanda och Isabelle red för första gången på ovalbanan. Ovalbanan är en oval ridbana för träning som är precis bakom stallet. Varken jag eller Amanda har vågat rida där innan, men Amanda tog mod till sig och frågade Lena. Hon sa självklart, men det finns två regler; Man måste gå in och ut på samma ställe, och man måste göra en volt innan man går ut så att hästen lär sig att den inte bara kan springa ut. Jag red Irpa där och det gick helt bra.

Eftersom det var så fint väder kände jag att jag nog kunde ta av mig långkalsongerna efter lunch. Jag funderade lite på om jag ska sluta använda dem nu, eftersom det ofta är för varmt med dem på. Men jag tror jag behåller dem ett litet tag till. Jag kan ju bara ta av dem om det är för varmt liksom.

Jag fick en Siggi med två personer från England på eftermiddagen. Det gick jättebra och solen strålade. Men när vi var påväg tillbaka såg jag att de precis hade startat ringen borta vid stallet, och vi var mitt i den. Så jag förklarade läget för turisterna och vi red i full tölt bort till nästa öppning i staketet. Jag tror att de tyckte det var roligt att se hela flocken springa förbi dem.

Jag hade kvällen också, med 13 perosner att servera. Det var en sådan grupp med "Winter riding course", en massa medelålders tanter och en liten gubbe. De var jättehungriga och slukade maten i ett. Trevliga tanter. Och gubbe.

Ida har äntligen köpt en häst också. Hon har letat länge, så det är roligt för henne att hon hittat en till slut. Hon ska söka till någon slags hästutbildning, och då måste man nämligen ha en egen häst med sig. Det var en jättefin fux. Jag sprang till stallet när jag såg bilen komma för att få se den. Verklinge jätteroligt för henne!

Sedan när jag väl var klar och lgat mig i sängen, smsade Nico och sa att jag både glömt att sätta upp lappen på ytterdörren och att stänga av hot potarna. Jag var inte riktigt med helt enkelt. Dessutom kunde jag inte somna heller. Tillslut lyckades jag ju upperbarligen, för plötsligt var klockan två mitt i natten och jag trodde jag skulle dö av hunger. Magen verklinge skrek efter mat! Det var en hemsk känsla. Som tur var slapp jag gå upp i köket eftersom jag hade en banan på nattduksbordet, så jag överlevde.

6 maj
Idag var det dagstur för mig. Molnen var jättemörka så jag satte på mig helmundering för regn. Självklart kom det inte en enda droppe, utan istället visade sig solen på vägen hem och jag svettades som en gris. Gruppen jag red med var två mammor med sina döttrar på åtta och elva (svenskar). Ena mamma var enormt allergisk och berättade att hon ätit medicin i två veckor för att kunna göra det här. Hon fick Hjalmur och han var helt fantstiskt idag. Hon var så glad över honom och sa att hon verkligne älskade honom. Jag red Dagur, och honom har jag inte ridit innan. Det gick helt okej, men det blev nog mest pass.

På eftermiddagen red jag Loftur, också en häst jag inte ridit innan. Nu struntade jag i helmunderingen, och då kom det förstås några droppar regn. Men inte mycket. Turisterna var nöjda och glada och jag berättade för dem hur Ingólfur kommit till Island med sina hästar och bosatt sig vid foten av Ingólfsfjall (uttalas Ingolfsfjatl).

När jag läste min mail såg jag att det kommit ett från Sätergläntan. Jag har fått en kallelse till intervju! Nu återstår bara frågan om det går att fixa per telefon, annars får jag väl flyga dit för en dag och sedan snabbt tillbaka hit. Antagligen kommer det att funka per telefon, jag ska ringa och prata med dem på måndag. Men jag är jättenervös! Jag vill verkligen komma in.

Amanda och jag satt i korridoren, och då gick Hrodmar förbi. Tjejer! sa han med en finurlig min, pistolpekade på oss och gick vidare. Sedan kom han tillbaka och gav oss våra lönespecifikationer. Han var jättenoga med att inte visa min för Amanda, eftersom jag fått lite mer lön än hon (jag har ju varit här längre), och det tycker jag var jätteroligt. Jag frågade också om pappas blomfrön, och då frågade han om de kan växa här. Jag tror det, sa jag. Sedan sa han inget mer, så jag antar att jag kan gå ut och plantera dem. Jag hoppas de växer! Speciellt solrosorna.

Jag ringe till mamma också och rådpratade om Sätergläntan. Det var så kul när hon svarade, för hon förstod först inte att det var jag, utan efter ett par hej insåg hon det och sa "Nämen heeej!!!". Hon var på Strömstugan med pappa, och han eldade såklart för mycket. Som vanligt.

Amanda gick precis ner och la sig i sängen för att läsa eftersom hon var så trött. Varenda gång hon gör det har hon somnat och jag har fått väcka henne så att hon ska sätta på sig pyjamas. En gång hade hon vaknat mitt i natten och fortfarande haft kläder på sig, och då hade hon tänkt "varför väckte inte My mig?". Faktum var att jag väckt henne fyra gånger, men hon ville itne så jag gav upp. Haha.

Jag tänker ganska mycket på vad jag hade tänkt och jag visste att jag skulle vara här nu för fem år sedan. Jag minns när jag var liten (eller mindre i alla fall.. inte så självständig i alla fall) så hade jag en dröm att kunna sida över fälten helt själv på en häst, eller att vandra själv i bergen och bara ha det bra. Och det är precis det jag gör nu. Inte en chans att jag hade trott det om någon sgat det till mig då.



Här är jag och Polo.



Polo är en katt man kan gör vad som helst med. Här kastar vi honom in i höet.



Amanda, och Polo som flyger.