27 maj
26 maj
Det var dags för första Reykjadalurturen, och det var jag och Jennifer med tre turister. Jag har ju bara vandrat dit, så det kan vara bra att kunna "ridvägen/-sättet" också. Eftersom det inte finns något gräs i dalen än fick vi stanna utanför både på dit och hemvägen och låta hästarna äta. Vi hade tur för det regna aldrig, men det blåste som tusan nästan hela tiden. Mest på tillbakavägen. Tursiterna (förutom en) ville inte ens bada för att det var så kallt.
Vi hade med oss mackor och vatten i sadelväskorna, och sedan turisternas handdukar och badkläder. Det var ganska skönt att vara ute hela dagen, för då vet man att dagen är slut när man kommer tillbaka till stallet. Annars måste man liksom ladda om igen efter lunch när man ska gå ut och ta nästa tur.
På kvällen skypeade jag med Frida en snabbis innan vi stack iväg till poolen (alla var stelfrusna). När vi badat och var varma och goa igen gick jag ut ur omklädningsrummet lite för de andra. Där stog en svensk skolklass och ockuperade hela rummet. Plötsligt stod Nomi framför mig. Nomi!! Nomi, som är Lina och Nicks dotter, som vi alltid träffar på sommaren när vi är i Lojärden med Michélsens. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det var helt sjukt! Vad är oddsen liksom! De hade till och mde varit och ridit hos oss, men jag var ju i Reykjadalur, så jag missade dem.
När min chock lagt sig och alla var klara tog vi grå bilen (den stora, vi var tio personer tror jag) till Kafi Krus i Selfoss och åt middag. Det var jättetrevligt att alla var med (inte tjejerna i Hveragerdi dock, och de som hade kvällen) och vi kom hem ganska sent.
Jag fick ett vikingavykort från mormor också!
27 maj
På förmiddagen fick jag ingen tur, utan jag fick rida med på ringen med Lena och Ida. Idag ökade vi till tre varv. På sista varvet kunde man verklinge märka att hästarna var trötta, för en del började sacka efter och orkade inte springa ikapp som innan. Elisabeth hade som vanligt stationerat sig utefter vår väg och fotograferade.
På eftermiddagen red jag med comfort-turen (den danska mamman, Lotte, och hennes son, Nicolaj) på Nedrin. Jag red Agnarögn, och idag var hon riktigt bra. Jag hade dessutom ett spö med mig i fall att hon skulle få för sig att vägra gå igen. Men det gick som sagt jättebra. Jag bestämde mig för att rida över fälten för första gången (runt de fält där man annars går igenom alla grindar. Det står en hingst när på sommaren så då måste man alltid gå runt). Lotte var så himla söt, för hon sa hela tiden hur roligt det var, hur trevlig och bra jag var etc etc. Vi tog en liten galopp också i en backe, och Nicolajs ögon lyste när jag tittade bak på honom. Fantastiskt.
Men. När vi kom tillbaka till stallet tänkte jag att vi tar turen runt hotellet också (vi hade ju inte bråttom, plus att det var deras sista riddag) så vi svängde in till vänster. Agnarögn började hålla på lite så jag bad Lotte rida först. Men plötsligt snubblade Geysir (hennes häst) och hon for rakt ner med en kullerbytta över hans huvud ner i marken.
Jag blev så rädd. Både jag och Nicolaj hoppade av våra hästar och sprang fram till henne för att se hur det gick. Hon var jätteskakis och rörde lite på sig, men allting verkade vara okej. Hon hade inte skadat sig. Hon har en ganska stor kropp, och det gör ju inte saken direkt bättre. Vi kom överens om att hon skulle försöka ta sig upp på hästen igen och sedan skritta hem, men hon kom inte upp. Så vi började promenera tillbaka.
Det var verkligen tur att det hände precisvid hotellet och inte nere vid floden eller över fälten. Men hon försökrade mig om att allt var bra med henne. Vi skrev en "Accident report", som man alltid måste göra om någon trillar av. Sedan gav hon mig en stor kram och jag sa att jag hoppas hon mår bra. Tänk inte mer på det, sa hon då och log stort, jag mår bra!
Sedan fick jag rida ner på Spoi och öppna och stänga Vinterfältet och Vorseberg för de hästar som skulle dit. Och när timturen kom tillbaka släppte vi alla hästarna och gjorde kalrt för att gå. Timturen var en grupp islänningar, och ibland kan jag blir så trött på dem. Þóra sa det också, islänningar kan vara förjävliga. Om du inte pratar isländska utan engelska med dem, så ignorerar vissa av dem dig totalt. Jag kan inte bara förstå hur man kan bete sig så. Julia berättade att det ofta händer att hon blir ignonerad av svenskar också, med det är för att svenskar är så fega och många känner sig osäkra med engelskan (tror jag i alla fall). Islänningarna är för stolta för att prata med någon annan, och det är det som stör mig.
Efter middagen åt jag en oboymacka.
Jag skypeade med Walle, mamma och pappa också. Jag diskuterade mitt kamerproblem med mamma: när jag tappade den lossnade en bit där batterierna sitter (ni vet det är liksom doingdoing-igt i botten när man lägger i dem, det är en sdan som har lossnat). Mamma sa såhär: Men om du tar en bit ståltråd och knörvlar ihop den och lägger ner? Haha, knörvla. Det är ett jättebra ord.
Så, till vulkanen. Hrodmar sa i förrgår att det är slut, det vill säga att utbrottet lagt sig. Så allt är med andra ord frid och fröjd igen. Men det var sannerligen en upplevelse!
Det var dags för första Reykjadalurturen, och det var jag och Jennifer med tre turister. Jag har ju bara vandrat dit, så det kan vara bra att kunna "ridvägen/-sättet" också. Eftersom det inte finns något gräs i dalen än fick vi stanna utanför både på dit och hemvägen och låta hästarna äta. Vi hade tur för det regna aldrig, men det blåste som tusan nästan hela tiden. Mest på tillbakavägen. Tursiterna (förutom en) ville inte ens bada för att det var så kallt.
Vi hade med oss mackor och vatten i sadelväskorna, och sedan turisternas handdukar och badkläder. Det var ganska skönt att vara ute hela dagen, för då vet man att dagen är slut när man kommer tillbaka till stallet. Annars måste man liksom ladda om igen efter lunch när man ska gå ut och ta nästa tur.
På kvällen skypeade jag med Frida en snabbis innan vi stack iväg till poolen (alla var stelfrusna). När vi badat och var varma och goa igen gick jag ut ur omklädningsrummet lite för de andra. Där stog en svensk skolklass och ockuperade hela rummet. Plötsligt stod Nomi framför mig. Nomi!! Nomi, som är Lina och Nicks dotter, som vi alltid träffar på sommaren när vi är i Lojärden med Michélsens. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det var helt sjukt! Vad är oddsen liksom! De hade till och mde varit och ridit hos oss, men jag var ju i Reykjadalur, så jag missade dem.
När min chock lagt sig och alla var klara tog vi grå bilen (den stora, vi var tio personer tror jag) till Kafi Krus i Selfoss och åt middag. Det var jättetrevligt att alla var med (inte tjejerna i Hveragerdi dock, och de som hade kvällen) och vi kom hem ganska sent.
Jag fick ett vikingavykort från mormor också!
27 maj
På förmiddagen fick jag ingen tur, utan jag fick rida med på ringen med Lena och Ida. Idag ökade vi till tre varv. På sista varvet kunde man verklinge märka att hästarna var trötta, för en del började sacka efter och orkade inte springa ikapp som innan. Elisabeth hade som vanligt stationerat sig utefter vår väg och fotograferade.
På eftermiddagen red jag med comfort-turen (den danska mamman, Lotte, och hennes son, Nicolaj) på Nedrin. Jag red Agnarögn, och idag var hon riktigt bra. Jag hade dessutom ett spö med mig i fall att hon skulle få för sig att vägra gå igen. Men det gick som sagt jättebra. Jag bestämde mig för att rida över fälten för första gången (runt de fält där man annars går igenom alla grindar. Det står en hingst när på sommaren så då måste man alltid gå runt). Lotte var så himla söt, för hon sa hela tiden hur roligt det var, hur trevlig och bra jag var etc etc. Vi tog en liten galopp också i en backe, och Nicolajs ögon lyste när jag tittade bak på honom. Fantastiskt.
Men. När vi kom tillbaka till stallet tänkte jag att vi tar turen runt hotellet också (vi hade ju inte bråttom, plus att det var deras sista riddag) så vi svängde in till vänster. Agnarögn började hålla på lite så jag bad Lotte rida först. Men plötsligt snubblade Geysir (hennes häst) och hon for rakt ner med en kullerbytta över hans huvud ner i marken.
Jag blev så rädd. Både jag och Nicolaj hoppade av våra hästar och sprang fram till henne för att se hur det gick. Hon var jätteskakis och rörde lite på sig, men allting verkade vara okej. Hon hade inte skadat sig. Hon har en ganska stor kropp, och det gör ju inte saken direkt bättre. Vi kom överens om att hon skulle försöka ta sig upp på hästen igen och sedan skritta hem, men hon kom inte upp. Så vi började promenera tillbaka.
Det var verkligen tur att det hände precisvid hotellet och inte nere vid floden eller över fälten. Men hon försökrade mig om att allt var bra med henne. Vi skrev en "Accident report", som man alltid måste göra om någon trillar av. Sedan gav hon mig en stor kram och jag sa att jag hoppas hon mår bra. Tänk inte mer på det, sa hon då och log stort, jag mår bra!
Sedan fick jag rida ner på Spoi och öppna och stänga Vinterfältet och Vorseberg för de hästar som skulle dit. Och när timturen kom tillbaka släppte vi alla hästarna och gjorde kalrt för att gå. Timturen var en grupp islänningar, och ibland kan jag blir så trött på dem. Þóra sa det också, islänningar kan vara förjävliga. Om du inte pratar isländska utan engelska med dem, så ignorerar vissa av dem dig totalt. Jag kan inte bara förstå hur man kan bete sig så. Julia berättade att det ofta händer att hon blir ignonerad av svenskar också, med det är för att svenskar är så fega och många känner sig osäkra med engelskan (tror jag i alla fall). Islänningarna är för stolta för att prata med någon annan, och det är det som stör mig.
Efter middagen åt jag en oboymacka.
Jag skypeade med Walle, mamma och pappa också. Jag diskuterade mitt kamerproblem med mamma: när jag tappade den lossnade en bit där batterierna sitter (ni vet det är liksom doingdoing-igt i botten när man lägger i dem, det är en sdan som har lossnat). Mamma sa såhär: Men om du tar en bit ståltråd och knörvlar ihop den och lägger ner? Haha, knörvla. Det är ett jättebra ord.
Så, till vulkanen. Hrodmar sa i förrgår att det är slut, det vill säga att utbrottet lagt sig. Så allt är med andra ord frid och fröjd igen. Men det var sannerligen en upplevelse!
Kommentarer
Postat av: Anna
Hej fina unge,
Vad kul att du fick träffa Noomi! Vi visste ju att hon skulle till Island och att hon skulle rida, men vi visste inte på vilket ställe. Hon var nog lite förberedd i alla fall eftersom vi har berättat att du är där.
Idag ska vi fira Lisas födelsedag i efterskott eftersom ingen - inte minst hon - har haft tid med det förrän nu. Gissa vilken tårta hon beställde? Gateaus holländska förstås. Huga, vilka dyra vanor du har lett oss in på!
Puss,
Anna
Trackback
