My på fri fot

I morse klädde jag på mig alla de kläder jag vanligvis har i stallet; ett par tunna ullstrumpor, ett par tjocka (de Anneli skickade till mig), långkalsonger, ridbyxor, chaps, ullunderställströja, microfeece, vanliga tjocktröja, jacka, huvudband (typ som ett pannband ni vet) och en snusnäsduk runt halsen. Rider alltså bara jag utan jacka har jag fortfarande de tre lagrena på mig.

Vädret var bättre än igår, nu var det nämligen soligt också! Jag fick Siggin både på förmiddagen och eftermiddagen, och på förmiddagen hade jag alla kläder på mig. Jag trodde att jag skulle dö för jag var så varm. Jag hade med mig Anna (den nyaste praktikanten) på turen, och vi hade åtta personer. Det gick så sjukt långsamt, och vi blev försenade tillbaka (de skulle hinna äta lunch innan de körs tillbaka till Reykjavik). Först ringde Jenny och frågade var turisterna var, sedan några minuter senare ringde Nico och frågade var i helvete de var någon stans. Det gjorde mig ju inte direkt gladare.

På eftermiddagen hade vi ridlektioner med Hrodmar. Jag och Amanda hade tillsammans klockan ett (för att jag skulle hinna gå iväg på Siggin klockan två). Jag red Moldi, och det gick faktiskt ganska bra. Det är mycket att tänka på, och speciellt när det är saker som jag ska lära hästen. Hrodmar är så rolig ibland, för när han skulle förklara hur hästen gör när den ger efter när man går på volten så började han gå runt och visa med sitt eget huvud hur hästen gör. Haha, det är svårt att föraklara, men det var så himla roligt när han gick omkring och pratade och visade med sin egen kropp hur hästen ska göra.

Juste! På eftemiddagen bestämde jag mig för att strunta i både långkalsonger och microfleece för att det var så varmt. Det gjorde jag verklinge rätt i. Under ridlektionen hade jag inte ens mina chaps på mig, utan bara ridbyxorna, ullunerställtröjan och tjocktröjan. Det var allt. Det kändes väldigt konstigt, speciellt utan långkalsonger. Men skönt!

På Siggin hade jag två personer från Norge; en mamma med sin tolvåriga son. Sonen hade tydligne en ponny hemma och mamman hade några storhästar vad jag förstod. Jag red Skinfaxi, och jag har alltid tyckt att det har varit svårt att tölta med honom, men idag gick det riktigt bra! Turisterna klarade sig hur bra som helst också, så det var verklinge en fröjd. Solsken och nästan inga kläder.

Innan vi började med höet (när vi var tillbaka från Siggin) red jag Irpa lite i paddocken och runt hotellet för första gången. Det gick sådär. Hon går så himla högt med huvudet och hon vill inte ens gå ner med det på volten. Jag måste fråga Ida eller någon annan om de kan hjälpa mig med det. Anna är hon trevlig, för hon kan lite mer än Moldi och lyssnar lite bättre på skänkeln.

När vi var klara i stallet skyndade jag mig in för att byta om. Jag hade bestämt mig för att ge mig ut på en springtur inna maten i det faktstiska vädret. Jag sprang först ner till floden man går över i början av Siggin, sedan Amandas lilla promenadrunda och sedan runt hotellet. Det var en ganska lagom lång tur för att vara första gången. Men jag saknade mina springskor, som jag packade ur väskan inna jag åkte för att de inte fick plats. När jag sprungit lite mer tror jag att jag ska springa Uppin, i alla fall större delen av den.

Eftersom inte duscharna fungerar igen fick vi duscha i ett av hotellrummen. Varken toaletter, handfat eller duschar fungerar nu nere i källaren. Det är något med att grundvattnet är för högt. Eller om det bara är problem med avloppen nu. Inte ens tvättmaskinen fungerar. Jag blir så trött på det här. Varje gång jag ska gå på toa brukar jag spola innan jag sätter mig för att se om det verkligen fungerar. Om det fungerar jublar jag alltid lite för mig själv. Den vanligaste frågan här nere handlar just om duscharna/toaletterna fungerar eller ej.

Middagen åt vi ute på altanen i solen, och efteråt gick jag med Amanda på promenadrundan. Även nu med var sin musik i öronen. Väldigt speciellt, men ganska skönt. Man har sällskap, men behöver inte prata.

Jag fick ett vykort från mamma och pappa också. Det var från Finlandsbåten, försteällande en bild från Tove Janssons bok "Hur gick det sen?". De där gamla bilderna är så himla fina. Jag måste verkligen hitta den där bilden jag letar efter på Lilla My så jag kan göra den där tatueringen någon gång.




Här är Þytur (kom ihåg att Þ uttalas th) och Tari, Amandas träningshästar. De är bästa kompisar och hänger ihop jämt. När Amanda red Tari i paddocken och vi släppte ut flocken till fältet, då stannade Þytur kvar för han ville absolut inte gå utan Tari. Så himla gulligt!