My på fri fot

Det känns så konstigt att vara tillbaka, som att jag aldrig åkt härifrån. Men samtidigt känns det som att jag har varit borta hur länge som helst, att det är mycket längre än fem-sex dagar. Men jag ska försöka beskriva dagarna så kort och koncist jag kan.

Dag 1 - 18 juni - 21 km
Eftersom det var så många turer fick jag rida en Elf tour (1,5 timmar ridning med lunch efter, då rider man slutet på Uppin och sedan ner över fälten). Turisterna hade en introduktion och lite ridlektion innan lunch med Sussa (huvudguiden). Jag hade en svensk familj på sex personer med mig, och en av flickorna som handhäst för att hon var rädd. Hon var tio år. Jag berättade om henne för älvorna som bodde i bergen, och att man kunde höra dem sjunga ibland. Och hon trodde verkligen på det, frågade hur sången lät, försökte lyssna och se om hon kunde höra något. Och hon frågade så mycket, om älvorna har namn, om de kommer ut ur berget, om de är genomskinliga eller om man kan se dem, om de kan förstå när vi pratar, om hästarna har namn, om de kan prata med varandra och hur de gör. Så himla söt tjej verkligen.

Sedan efter lunch bar det iväg med trailer. Första dagen skulle vi inte rida med flocken utan då hade vi två handhästar var istället så vi kunde byta lite under dagen. Jag fick rida Vindur hela dagen, och han kan verkligen vara speciell, och inte alltid så smart. Det var varmt ute, så vi kunde rida utan jacka. Jag hade bara min microfleece på mig, och så har jag aldrig kunnat ha det!

Först natten spenderade vi vid Geysir, på ett ställe som heter Myrkholt. Det var verkligen lyxigt, fint och modernt. Ljusa rena rum och ett stort kök och allrum/matsal. Till och med en liten dator och ett elpiano. Jättesköna sängar, skönare än våra vanliga. Och jag använde mitt fina sovtäcke. Þróda och Amanda lagade maten.

Dag 2 - 19 juni - 27 km
Så var det dags att rida med flocken. Då fungerar det så att hälften av oss rider före flocken, och hälften efter, beroende på vilken häst man rider på. Vi hade fått dit hälften av hästarna och resten skulle komma till Gulfoss med trailern. Jennifer och jag vallade in flocken till fots, och sedan delade vi ut hästarna. Eftersom alla var vana ryttare och dessutom haft introduktionen igår sadlade de sina hästar själva. När vi sedan red iväg med flocken var det lite kaos ett tag i början eftersom hästarna var så på, men det gick bättre efter ett tag.

Vi skulle som sagt rida till Gulfoss, det magnifika vattenfallet dit även Guldturen går. Där fanns en paddock som vi lämnade hästarna i så vi kunde gå ner och titta på vattenfallet. Det var verkligen maffigt. Jag filmade förstås, men råkade senare tyvärr radera den. Amanda och Þróda mötte upp oss med bilen och soppa till lunch. Lyxigt att slippa äta nestis till lunch.

Resten av hästarna kom vid halv två, och då red vi vidare norrut. Jag red Þrymur, en ganska stabil och långsam häst. Det var verkligen ett coolt landskap, som en stor stenöken med berg omkring. Och det fortsatte så ganska länge. Vi stannade för lite fika i en fålla på vägen, mötte Þróda och Amana där, och red sedan vidare. Jag red bakom flocken, och på ett ställe hamnade jag på fel sida om en ganska bred bäck. Þremur ville först in gå över den (vi stod på en hög kant vid sidan om den), men plötsligt gjorde han ett språng och hoppade över den. Jag trodde ju att han snällt skulle gå över den bara, så jag blev jätteförvånad över både hans hopp och min braiga balans. Andy, en tysk kille som inte pratade engelska, berömde mig senare för detta (på tyska på förstås).

Vi red till ett fjäll som heter Bláfjall (uttalas Blaufjatl), men innan vi kom dit var vi tvugna att korsa en flod. När vi kom dit stod Sussa där och viftade (hon hade alltså ridit tillbaka för att varna oss om något). Vi förstod inte riktigt först, men när hälften av dem var i vattnet förstod jag att hon menade att vi skulle gå åt vänster. Så jag försökte överrösta floden så gott det gick och skrek att de skulle hålla sig till vänster, och just då försvann Blaumi och Claudia under vattnet. Claudia flöt iväg och Sussa var snabbt vid kanten och kastade i en tygel som hon drog upp henne med. Hästen klarade sig upp ganska snabbt. Vilket äventyr.

Stället vi bodde på heter Fremstaver, precis vid foten av Bláfjall. Jättelitet hus utan el och värme. Ett dass med riktig toalett dock, och en kran i köket. Men det var verkligen hur fint som helst.

Dag 3 - 20 juni - 27 km (+20 km extra med flocken)
Jag vaknade jättetidigt eftersom det var så ljust. Vi trängde ihop oss i det lilla köket, och satt i sadeln vid tio. När vi skulle rida iväg följde flocken med helt snällt i början, men helt plötsligt bestämde sig prinsessan för att hon ville hem. Så hon stack åt andra hållet och drog med sig tio andra hästar. Jennifer och Micke stack efter och hämde dem, medan turisterna, jag och Sussa bildade en ring runt resten av flocken så de inte stack efter. Tio minuter senare var alla hästar tillbaka, och vi kunde fortsätta.

Vi red på västra sidan av Bláfjall, ("chicken-sidan" eftersom Ishestar alltid rider där) eftersom östra sidan var alldeles för blöt. Jag red Þrymur i bara min microfleece. Det var med andra ord jättevarmt! Jag tror att Jennifer hade t-shit. Lunchen åt vi vid Hvitavatn, där vi mötte upp Þróda och Amanda. Hvitavatn är en ljusblå sjö som ligger precis nedanför glaciären Langjökull. Det var verkligen fantastiskt fint.

Sedan fick jag rida Pegasus framför flocken, men honom gick det inte att svänga med för fem öre. Vad jag än gjorde sprang han bara rakt fram ändå. Men vi red för det mesta i ganska högt tempo så det gick helt okej.

När vi kom fram till Arbódir skulle tursiterna få åka bil den sista biten till Gislaskálinn där vi skulle bo. Vanligtvis bor vi tydligen i Arbódir, men chickensarna (Ishestar) hade hunnit före oss att boka den. Så då fick det bli Gislaskálinn istället, vilket jag tyckte var ett mycket finare ställe.

Jag, Sussa, Jennifer och Micke red alltså med flocken den biten som var kvar: 20 km. Det var mycket lättare att driva flocken när inte alla turister var med, allt kändes mycket lugnare. Och jag bara njöt i min tunna fleece, av utsikten, hästarna framför mig och Aaron som töltade i racerfart. Vi stannade i en fålla på vägen för att byta hästar. När vi stod där kom en bil och stannade. Det var en holländskt par på roadtrip och de bjöd oss på öl och cola. De var inte speciellt haja på engelska, så de förstod inte när Sussa försökte förklarar att vägen av stängd. (Kjölurvägen var alltså fortfarande stängd sedan vintern på grund av att kälen inte lossnat ännu och man kunde fastna). 

Huset var stort och jättefint, och det låg uppe på en höjd så man kunde se ut över glaciärerna.

Dag 4 - 21 juni - 28 km
Det var en fin morgon, inte ett moln på himlen. Vi skickade iväg bilen med Þróda, Micke och Amanda redan vid nio (annars åker de först när vi lämnat stället) eftersom de var tvugna att åka Island runt, pga avstängda vägen, för att komma upp till Hveravellir (nästa stopp). Jag började rida Þráinn, en otroligt passig häst. Men han töltade riktigt fint i början, men sedan började han passa igen. Den här dagen var det ganska kallt, speciellt när vi kommit upp en bit på höjderna. Jag hade bara fleece och tjocktröja, så det blåste rakt igenom. När vi stannade för paus räddade Sussa mig och jag fick låna en av turisternas jacka, en trevlig tjej från Österrike som heter Katarina. Så himla snällt.

Eftersom bilen skulle bli sen hade Sussa beordrat alla att ta med sig en "fick-smörgås" eller "pocket sandwich". Vi hade dessutom packat med oss mackor och köttbitar i sadelväskorna som vi skulle duka upp som buffét när vi kom fram. Fick-smörgåsen åt vi när vi stannade och bytta hästar. Då hade vi ingen fålla, utan vi ringade in hästarna och satte ett snöre mellan oss.

Väl framme insåg vi att Ishestar använt den stängda vägen ändå. De hade tydligen brassat förbi oss när vi pausade med hästarna (jag hade missat det totalt). Chickens. Väl framme i Hveravellir tog tanterna i och rullade in en höbal till hästarna. Det var roligt att se, eftersom de var åtta stycken och balen rullade så långsamt. Vanligtvis är vi bara två, max tre, som rullar dem hemma. Men det handlar nog om teknik. Sedan fanns det en hot pot bakom huset, byggd i sten mitt i en varm bäck. Handdukarna var ju i bilen, men vi hade stoppat simkläderna i fickan de med. Det fanns en hundvalp där också som hette Askur, hur söt som helst.

Till middag blev det grillar kyckling. Därefter gick vi till en lite grotta som finns i marken en bit bort. Där inne satt vi och Sussa berättade historien och Eyvindur den laglöse. Han bodde där uppe med sin fru (?), som sedan dödade sina barn, och stal får och levde gott. De bodde i grottan i nästan 20 år. En gång var Eyvindur i kyrkan i en by en bit därifrån, och folk förstod att det var han. Så han smög ut och gömde sig innan de hann ta honom, och just då började en tjock dimma sprida sig. Uttrycket för det är "EyvindurÞóka", och används än idag.

Huset vi bodde i var trångt, och vi guider fick bo på madrasser på golvet. Hveravellir betyder något i stil med "varma källornas fält".

Dag 5 - 22 juni - 36 km
På morgonen hade vi EyvindurÞóka, men den lättade ganska snart så att solen kom fram. Jag red på Vindur, och det var ganska sankt precis utanför fållan där vi hade hästarna. Det är en häst vi hade med, Dimma, som har varit på många många Kjölur och hon springer gärna förbi hela flocken för hon kan vägen helt själv, så har hon Stulka som en svans efter sig. Oftast är det inget problem, men idag tog hon med sig hela flocken på fel stig. Eftersom jag red framför var jag den som fick sticka efter dem. Och jag behövde inte mer än vänta Vindur åt rätt håll så förstod han precis. Full kalopp över jättekuperad mark, och återigen blev jag förvånad över hur bra balas jag har. Vindur gjorde precis som jag sa till honom, och jag fick fatt på flocken tillslut och de stod still. "Bra My!" ropade Sussa.

Till lunch blev det pastasallad från bilen vid en liten fålla. Därefter fick jag rida Blesi-Gut, och han är en fin häst, stor och röd med en bläs. Landskapet blev mer fjälliknande, med små (!) fjällbjörkar, mycket ris och mossa. Huset vi skulle bo i låg mitt i allt detta, uppe på en höjd. När vi kom dit red Jennifer och Sussa iväg för att undersöka morgondagens ridväg (det var ganska blött på sina ställen), medan vi andra matade hästarna med små minihöbalar (kan kunde nätt och jämnt lyfta en själv). Jag använde fickkniven jag hade med mig, den var superbra.

Efter middagen tog vi en gruppbild ute i solen, och alla fick önska ett par hästar de skulle vilja rida under sista dagen. Sedan satt vi (guiderna alltså) inne på vårat rum och skulle pussla ihop det. Micke bjöd på whiskey, för det måste man tydligen dricka när man är på långtur förklarade Sussa. Sedan tog om själv en tap, och sa "Det smakar förjävligt!".

Dag 6 - 23 juni - 34 km
EyvindurÞóka igen. Enligt Sussa skulle den lätta vid elva, men det blev tidigare. Solen tittade fram igen, men det var ändå kyligt. Vi satt i sadlen klockan nio, och jag satt på Laukur. Hästarna var ganska på hela vägen, eftersom de visste att vi var i slutet av turen. Vi tog oss över en blöt myr till en fålla utan staket, där vi fick sätta upp snöret runt stolparna. Där åt vi våra nestis och kex vi hade med oss, och solen sken.

Sedan bar det av ner för berget ner i Vatnsdalur, turens mål. Detta visste hästarna, och de tryckte på som tusan. Vägen gick i serpentiner ner för berget, eftersom det var så brant. Men det gick bra, vi lyckades hålla dem tillbaka. Lyn, en jätterolig tant från Australien, hjälpte oss med det. Det var bara Pegasus som vaknade upp ur joggingkoman och stack före alla, han är nämligen född i Vatnsdalur.

Det var otroligt vackert allting. Dalen var lång, och där den tog slut började en liten canyon där ett stort vattenfall låg. Solen sken, gräset var knallgrönt, fåren sprang omkring överallt, det var fullt med gula blommor och två svanar flög förbi. Så himla vackert verkligen. Just där ville jag stanna för alltid. Verkligen idylliskt.

När vi var framme släppte vi ut hästarna på fältet och åt lite korv innan vi sa hejdå till turisterna. Det var tråkigt, för helt plötsligt var allting slut och vi var påväg hem igen. Det var skönt att bara få åka bil och sova lite (vi åkte genom en undervattenstunnel som var 4 mil lång!), men när vi väl var tillbaka på gården kändes det lite jobbigt. Och tråkigt framför allt.



Men det har varit fantastiskt. Det kunde verkligen inte ha blivit bättre. Vädret var på topp, gruppen var supertrevlig, naturen förundrade vart man än såg och husen vi bodde i var superfina (alla olika men fina på sitt sätt). Och Sussa är en otroligt roligt och trevlig människa, henne gillar jag verkligen. Lyn och Sara (tanterna från Australien) sa att om jag vill komma och hälsa på så är jag mer än välkommen att bo och rida hos dem. Så då kanske jag åker till Australien då.