17 juni
16 juni
Det var dags för Reykjadalur igen, den här gången med fem personer. Jag fick rida Tinni (har aldrig ridit honom förut) och Þremur (en riktig segpropp ibland) som handhäst. När Ida sa att jag skulle ta Tinni sa hon att han är en jättetrevlig och bra häst, men att han kan hoppa till lite ibland och det är bara sådan han är. Och mycket riktigt; när vi kom ner till ån vi skulle korsa, då fick han spatt och satte av i full galopp hemåt. Þremur slets ut handen (han bara stog kvar så mina turister fångade honom) och jag tappade ena stigbygeln. Där satt jag alltså på en skenande häst med bara en stigbygel och en lös sadel. Och jag blev faktiskt förvånad över hur pass bra balans jag hade! Tillslut stannade ju Tinni, och sedan var det inte mycket mer med det, så jag red tillbaka och vi fortsatte mot dalen.
Reykjadalur är, som ni vet, alltid en stressig tur. Men idag var det helt okej, och vi kom fram redan halv ett. Det hade varit jättekallt på morgonen, så jag hade tagit på mig långkalsonger, men det hade blivit varmare och solen hade till och med börjat titta fram. Men trots den goda tiden blev det ändå lite stressigt på hemvägen.
När vi kom tillbaka till stallet stod Sussa där med en overall på sig. Det hade ju blivit jättevarmt ute så jag var tvungen att fråga varför hon hade den på sig. "Jag ska på Kjölur, ska inte du också det?" Ojojoj, det kommer alltså bli kallt på turen. Snabbt som tusan provade och också ut en overall.
Så hade jag kvällen också. Det var fullt i matsalen och på hotellet så det var full rulle. Men det hade kommit upp en lista på fem som skulle flytta till Torvastadir och inte (Torvastadir är det hus de hyrt för personalen eftersom alla inte får plats i källaren), och till min lättnad stod jag inte på den listan. Det gjorde inte Amanda eller Lena D heller. Däremot hade vi blivit flyttade till det stora rummet, och det blev jag verkligen inte alls glad över. Jag har inte alls någon lust att flytta dit, nu när jag bott i det lilla rummet sedan jag kom.
Jag var verkligen jättesur över det här med rummet hela kvällen. Jag funderade på hur jag skulle möblera om för att det skulle bli bättre där inne, hur jag skulle formulera mig i ett försök att övertala dem om att vi skulle få stanna i lilla rummet, hur jag skulle hinna med både att flytta och packa till turen, var jag skulle sätta upp alla fina saker jag har på väggen nu.. ja, allt tänkte jag verkligen på. Och jag kan säga att jag var inte speciellt glad.
17 juni
Det var Lena som satt i rceptionen idag, eftersom det tydligen är röd dag. Islands nationaldag för att vara exakt. Där gick alltså min plan att övertala Jenny eller Frida om att få stanna i rummet i kras. Jag vill verkligen inte flytta.
Eftersom det också är röd dag är alla affärer stängda. Det var tur att Lena sa det, eftersom jag annars inte hade haft en aning om det. Min plan för dagen var att packa och åka in till Reykjavik och köpa en kamera (det var ju därför jag flyttade min lediga dag!), men nu skulle det alltså inte bli någon kamera. Ännu en sak att vara arg på. Bonus var dock öppet.
Jag pratade med Lena som satt i receptionen om kameraproblemet, och hon började titta runt lite åt mig. Sedan kom vi fram till att det fanns en på Europris, en ÖB-liknande affär i Selfoss. Så då bestämde jag mig för att ta mig dit, antingen med buss eller cykel. Lena sa också att man kan lifta.
Min första plan var att cykla till Selfoss. Marianne har nämligen köpt en cykel nu. Men Nico sa att det skulle ta över en timme att cykla dit i den här vinden, så jag ändrade planen till att cykla till Hveragerdi och sedan ta bussen därifrån till Selfoss. Men jag satt på busstationen både länge och väl, och det kom ignen buss. Så jag frågade en man som jobbar där om det, och han var också förvånad eftersom bussen oftast är i tid. Så frågade jag honom om liftandet, och han sa att det går jättebra. Och så beskrev han vart jag skulle stå, precis efter rondellen, för där saktar folk ner och hinner se en och stanna.
Det tog inte mer än en halv minut innan en bil stannade när jag stog där och tummade vid vägkanten. Helt fantastiskt. Det var en medelålders kvinna i en röd liten bil och vi satt och pratade om allt möjligt, nationaldagen, jobb, trafikolyckor.. Hon var verklinge trevlig! Hon släppte mig mitt i Selfoss så jag fick gå en bit till butiken.
Väl där inne var jag ganska snabb med att bestämma mig (även om jag tvekade lite att den var dyrare än jag trodde). Men nu hade jag ju faktiskt tagit mig dit, så då var det väl lika bra att köpa en kamera. Den kostade runt tusenlappen, helt vanlig digital kamera.
Det hade börjat regna ganska mycket när jag skulle gå tillbaka. Eftersom bussen tillbaka skulle gå först halv fem (klockan var cirkus två) så fanns det bara en utväg kvar: lifta tillbaka. Så jag gick en bit utanför centrum och ställde mig där och tummade. Det tog lite längre tid den här gången, flera minuter faktiskt. Men sedan stanna en bil med ett medelålders par och en hund i (den var så nöjd när jag satt och klappade den). De sa att de kör mig lite längre fram eftersom det inte är någon som stannar här. Vi pratade om allt möjligt och sedan sa de att de kör mig hela vägen till Hveragerdi. Det visade sig att mannen hade hjälpt till att måla vårat stall, och han frågade hur Hrodmar mådde och jag sa att han mår bra och är glad över de sju fölen vi har.När vi var framme tackade jag så mycket för skjutsen och gick in på Bonus för att handla förnödenheter till långturen. Sedan tog jag Mariannes cykel tillbaka till hotellet.
Där hade jag under morgonen möblerat om i stora rummet med hjälp av Rebecca (jag hade pratat med Hrodmar för att försöka övertala honom att vi skulle få bo kvar i det lilla rummet, men svaret var ju nej. Så jag hade ett litet break down och jag pratade lite med Rebecca). Så jag satte i gång att flytta över byråar och kläder och lakan och allt. Bilderna på väggen. Så nu känns det nästan okej. Förutom att det är saker överallt (vi har liksom inget bra ställe att stuva undan väskor och sådant på).
Nu känner jag mig stressad över nästan allting; packningen, turen, rumbytet, alla människor, Sätergläntan, var jag ska bo... Allting verkligen. Men det är nog bara en stund. Och det var väl lite för mycket på samma gång.
Det var dags för Reykjadalur igen, den här gången med fem personer. Jag fick rida Tinni (har aldrig ridit honom förut) och Þremur (en riktig segpropp ibland) som handhäst. När Ida sa att jag skulle ta Tinni sa hon att han är en jättetrevlig och bra häst, men att han kan hoppa till lite ibland och det är bara sådan han är. Och mycket riktigt; när vi kom ner till ån vi skulle korsa, då fick han spatt och satte av i full galopp hemåt. Þremur slets ut handen (han bara stog kvar så mina turister fångade honom) och jag tappade ena stigbygeln. Där satt jag alltså på en skenande häst med bara en stigbygel och en lös sadel. Och jag blev faktiskt förvånad över hur pass bra balans jag hade! Tillslut stannade ju Tinni, och sedan var det inte mycket mer med det, så jag red tillbaka och vi fortsatte mot dalen.
Reykjadalur är, som ni vet, alltid en stressig tur. Men idag var det helt okej, och vi kom fram redan halv ett. Det hade varit jättekallt på morgonen, så jag hade tagit på mig långkalsonger, men det hade blivit varmare och solen hade till och med börjat titta fram. Men trots den goda tiden blev det ändå lite stressigt på hemvägen.
När vi kom tillbaka till stallet stod Sussa där med en overall på sig. Det hade ju blivit jättevarmt ute så jag var tvungen att fråga varför hon hade den på sig. "Jag ska på Kjölur, ska inte du också det?" Ojojoj, det kommer alltså bli kallt på turen. Snabbt som tusan provade och också ut en overall.
Så hade jag kvällen också. Det var fullt i matsalen och på hotellet så det var full rulle. Men det hade kommit upp en lista på fem som skulle flytta till Torvastadir och inte (Torvastadir är det hus de hyrt för personalen eftersom alla inte får plats i källaren), och till min lättnad stod jag inte på den listan. Det gjorde inte Amanda eller Lena D heller. Däremot hade vi blivit flyttade till det stora rummet, och det blev jag verkligen inte alls glad över. Jag har inte alls någon lust att flytta dit, nu när jag bott i det lilla rummet sedan jag kom.
Jag var verkligen jättesur över det här med rummet hela kvällen. Jag funderade på hur jag skulle möblera om för att det skulle bli bättre där inne, hur jag skulle formulera mig i ett försök att övertala dem om att vi skulle få stanna i lilla rummet, hur jag skulle hinna med både att flytta och packa till turen, var jag skulle sätta upp alla fina saker jag har på väggen nu.. ja, allt tänkte jag verkligen på. Och jag kan säga att jag var inte speciellt glad.
17 juni
Det var Lena som satt i rceptionen idag, eftersom det tydligen är röd dag. Islands nationaldag för att vara exakt. Där gick alltså min plan att övertala Jenny eller Frida om att få stanna i rummet i kras. Jag vill verkligen inte flytta.
Eftersom det också är röd dag är alla affärer stängda. Det var tur att Lena sa det, eftersom jag annars inte hade haft en aning om det. Min plan för dagen var att packa och åka in till Reykjavik och köpa en kamera (det var ju därför jag flyttade min lediga dag!), men nu skulle det alltså inte bli någon kamera. Ännu en sak att vara arg på. Bonus var dock öppet.
Jag pratade med Lena som satt i receptionen om kameraproblemet, och hon började titta runt lite åt mig. Sedan kom vi fram till att det fanns en på Europris, en ÖB-liknande affär i Selfoss. Så då bestämde jag mig för att ta mig dit, antingen med buss eller cykel. Lena sa också att man kan lifta.
Min första plan var att cykla till Selfoss. Marianne har nämligen köpt en cykel nu. Men Nico sa att det skulle ta över en timme att cykla dit i den här vinden, så jag ändrade planen till att cykla till Hveragerdi och sedan ta bussen därifrån till Selfoss. Men jag satt på busstationen både länge och väl, och det kom ignen buss. Så jag frågade en man som jobbar där om det, och han var också förvånad eftersom bussen oftast är i tid. Så frågade jag honom om liftandet, och han sa att det går jättebra. Och så beskrev han vart jag skulle stå, precis efter rondellen, för där saktar folk ner och hinner se en och stanna.
Det tog inte mer än en halv minut innan en bil stannade när jag stog där och tummade vid vägkanten. Helt fantastiskt. Det var en medelålders kvinna i en röd liten bil och vi satt och pratade om allt möjligt, nationaldagen, jobb, trafikolyckor.. Hon var verklinge trevlig! Hon släppte mig mitt i Selfoss så jag fick gå en bit till butiken.
Väl där inne var jag ganska snabb med att bestämma mig (även om jag tvekade lite att den var dyrare än jag trodde). Men nu hade jag ju faktiskt tagit mig dit, så då var det väl lika bra att köpa en kamera. Den kostade runt tusenlappen, helt vanlig digital kamera.
Det hade börjat regna ganska mycket när jag skulle gå tillbaka. Eftersom bussen tillbaka skulle gå först halv fem (klockan var cirkus två) så fanns det bara en utväg kvar: lifta tillbaka. Så jag gick en bit utanför centrum och ställde mig där och tummade. Det tog lite längre tid den här gången, flera minuter faktiskt. Men sedan stanna en bil med ett medelålders par och en hund i (den var så nöjd när jag satt och klappade den). De sa att de kör mig lite längre fram eftersom det inte är någon som stannar här. Vi pratade om allt möjligt och sedan sa de att de kör mig hela vägen till Hveragerdi. Det visade sig att mannen hade hjälpt till att måla vårat stall, och han frågade hur Hrodmar mådde och jag sa att han mår bra och är glad över de sju fölen vi har.När vi var framme tackade jag så mycket för skjutsen och gick in på Bonus för att handla förnödenheter till långturen. Sedan tog jag Mariannes cykel tillbaka till hotellet.
Där hade jag under morgonen möblerat om i stora rummet med hjälp av Rebecca (jag hade pratat med Hrodmar för att försöka övertala honom att vi skulle få bo kvar i det lilla rummet, men svaret var ju nej. Så jag hade ett litet break down och jag pratade lite med Rebecca). Så jag satte i gång att flytta över byråar och kläder och lakan och allt. Bilderna på väggen. Så nu känns det nästan okej. Förutom att det är saker överallt (vi har liksom inget bra ställe att stuva undan väskor och sådant på).
Nu känner jag mig stressad över nästan allting; packningen, turen, rumbytet, alla människor, Sätergläntan, var jag ska bo... Allting verkligen. Men det är nog bara en stund. Och det var väl lite för mycket på samma gång.
Kommentarer
Trackback
