My på fri fot

Idag var det äntligen dags för mig att rida en Siggi igen! Jag har ridit dagstur nu i nästan två veckor, så det såg jag verklinge fram emot. Eftersom Ida (och Gudlaug) är och gör intagningsprov på någon viktig hästskola på norra delen av ön, så var det Sussa och Geert som fick vara hästansvariga. Jag red Siggin med Þora och Rebecca (hon var här förra året och har kommit tillbaka nu, jättetrevlig tjej verkligen). Jag red Stigandi, och jag gillar verklinge inte den hästen. Men turen gick bra och vi var hemma i tid!

På eftermiddagen hade jag bara en timtur vid fyra, så fram till dess fick jag rida ett par hästar runt hotellet. Vi har tre eller fyra stycken som tillhör "Nonni-klanen" (hästar som tillhör Nonni, han är en av Hrodmars bröder), och de hästarna är jättetjocka! Alltså verkligen helt enormt tjocka. Sadeln liksom glider omkring, trots att man spänner den ashårt.

Timturen gick bra. Vi hade ett barn på Tyson och inte som handhäst (vanligtvis tar vi småbarnen som handhäst, men nu hade vi redan ett ännu mindre barn med som fick den platsen). Tysan var i alla fall jättebra och lunkade med i bra tempo hela vägen.

När vi kom in för att äta middag var jag jättetrött. Alltså verkligen jag-kommer-somna-med-ansiktet-i-maten-trött. Jag förstår inte hur det kunde bli så. Men jag blev lite piggare när Lena kom med två brev til mig; ett litet från mormor med 5 euro i och en bild på Udden, och ett större från Pelle med bilder från våra fjällturer. Jag ska ta några av dem och sätta upp på väggen.