19 april
Så var jag ledig igen. Det känns som om jag är ledig jätteofta, tiden går så himla fort. Amanda sa det också; Är du ledig igen?
Igår hade vi lite sammankomst i vårt rum, till och med Nico var med en stund. Det slutade med att Freyr brottade ner både mig och Lena D samtidigt, och vi hade inte en chans. Han är grymt stark, och har dessutom ett skadat knä. Hur ska det gå när han är helt återställd?! Det finns historier om att han brottat ner typ fem personer samtidigt, haha.
På förmiddagen började jag sticka på Lena Ds mössa (jag sa till henne att jag gärna stickar något till henne, men då får hon köpa garn och allt själv), och jag och Kasia (det stavas tydligen inte Kasha) en lite promenad med kameran till fältet med stona och fölen. Kasia skulle åka hem idag, och hon sa att hon kommer antagligen sakna det här stället. Det är så roligt, för när hon kom tyckte jag att hon var så arg och otrevlig. Jag tyckte verkligen inte om henne. Men nu i slutet var hon helt trevlig och rolig. Jag tror alla tycker samma sak här. Och det är ju jättebra liksom, men konstigt bara. Hon kanske bara var blyg, fast på ett konstigt sätt. Huvudsaken är ju i alla fall att hon blev trevlig!
Klockan tolv åkte jag med Geert, som skulle köra turister tillbaka till Reykjavik, för att ta mig ett dopp i Blå Lagumnen. Jenny hade fått mig på gästlistan så jag fick gå in gratis. Jag betalade bara 900 isk, och det var för de två glassar jag åt (det var egentligen ganska dyrt, nästan 30 spänn per glass. Men det var det värt!). Blue Lagoon var precis som det ser ut på bilderna; blått, stort, ångigt, mitt ute i ingenstans. Ganska turistit.
Och så är det ju Walles födelsedag idag också. GRATTIS WALLE! Efter middagen ringde jag hem, och alla blev glatt överraskade att jag ringde. Mamma sa att det kändes som att vi sågs nyss, men det var ju verkligen fyra veckor sedan. Walle hade det bra, han hade fått en iPod nano och en kamera i present och var jättenöjd. Förhoppningsvis får han mitt paket snart.
I morgon blir det full fräs igen. Jag pratade med Amanda om att ibland känner man sig inte alltid glad, för i själva jobbet finns det liksom inget mål (eller liknande) att se fram emot. Man mest bara jobbar på hela tiden. Jag menar inte att det inte är roligt jobb, för det är det. Men ibland blir man bara trött helt enkelt.
Stona och fölen.
Till vänter ser ni Gledis mjuka mule. Till höger är ett av fölen. De ser och roliga ut för att huvudet har inte riktigt växrt till sig så ögonen liksom står ut.
Här är jag!
Igår hade vi lite sammankomst i vårt rum, till och med Nico var med en stund. Det slutade med att Freyr brottade ner både mig och Lena D samtidigt, och vi hade inte en chans. Han är grymt stark, och har dessutom ett skadat knä. Hur ska det gå när han är helt återställd?! Det finns historier om att han brottat ner typ fem personer samtidigt, haha.
På förmiddagen började jag sticka på Lena Ds mössa (jag sa till henne att jag gärna stickar något till henne, men då får hon köpa garn och allt själv), och jag och Kasia (det stavas tydligen inte Kasha) en lite promenad med kameran till fältet med stona och fölen. Kasia skulle åka hem idag, och hon sa att hon kommer antagligen sakna det här stället. Det är så roligt, för när hon kom tyckte jag att hon var så arg och otrevlig. Jag tyckte verkligen inte om henne. Men nu i slutet var hon helt trevlig och rolig. Jag tror alla tycker samma sak här. Och det är ju jättebra liksom, men konstigt bara. Hon kanske bara var blyg, fast på ett konstigt sätt. Huvudsaken är ju i alla fall att hon blev trevlig!
Klockan tolv åkte jag med Geert, som skulle köra turister tillbaka till Reykjavik, för att ta mig ett dopp i Blå Lagumnen. Jenny hade fått mig på gästlistan så jag fick gå in gratis. Jag betalade bara 900 isk, och det var för de två glassar jag åt (det var egentligen ganska dyrt, nästan 30 spänn per glass. Men det var det värt!). Blue Lagoon var precis som det ser ut på bilderna; blått, stort, ångigt, mitt ute i ingenstans. Ganska turistit.
Och så är det ju Walles födelsedag idag också. GRATTIS WALLE! Efter middagen ringde jag hem, och alla blev glatt överraskade att jag ringde. Mamma sa att det kändes som att vi sågs nyss, men det var ju verkligen fyra veckor sedan. Walle hade det bra, han hade fått en iPod nano och en kamera i present och var jättenöjd. Förhoppningsvis får han mitt paket snart.
I morgon blir det full fräs igen. Jag pratade med Amanda om att ibland känner man sig inte alltid glad, för i själva jobbet finns det liksom inget mål (eller liknande) att se fram emot. Man mest bara jobbar på hela tiden. Jag menar inte att det inte är roligt jobb, för det är det. Men ibland blir man bara trött helt enkelt.
Stona och fölen.
Till vänter ser ni Gledis mjuka mule. Till höger är ett av fölen. De ser och roliga ut för att huvudet har inte riktigt växrt till sig så ögonen liksom står ut.
Här är jag!
Kommentarer
Postat av: Mamma
Att du saknar det där med mål var intressant att du fått syn på. Hur viktigt det är! Verkar vara inbyggt i oss att vi behöver något längre fram att sträva mot, att se att det blir någon liten utveckling hela tiden.
Trackback
