My på fri fot

I morse knackade det på dörren. Klockan hade inte ringt än. Jag brydde mig först inte om det, men sedan knackade det igen. Jag tittade på klockan, och den visade 04:26. Det måste vara något viktigt om någon är vaken vid den här tiden. Utanför min dörr stod en kvinna och påstod att det inte fanns någon frukost. Skolgruppen skulle nämligen åka till flygplatsen vid fem och det var meningen att Freyr skulle gå upp och ge dem frukost. Men det hade han alltså inte gjort. Jag knackade på och gick in till Freyr, och han satte sig upp i sängen och sa snabbt: Klockan ringde inte!! Elon, som sover i sängen bredvid, sa: Jo, den ringde visst. Men du vaknade inte.

Stackars Freyr. Vi hade till och med skojat dagen innan om att han skulle försova sig. Kvinnan som knackade på hos mig hade också ringt nattvakten (när man haft kvällen kopplar man telefonen till sin mobil, ifall någon skulle ringa. Inatt var det svenska Lena) så hon kom springande från Hveragerdi. Det hade i alla fall löst sig tillslut.

På förmiddagen hade vi två turer; en Siggi på 14 personer, och en en och en halvtimmes-tur på 24 personer. Jag gick den kortare turen med Ida, Carro och tyska Lena. Det gick hur bra som helst, bortsett från att det var otroligt dimmigt och lite duggregn. Det blåste i alla fall inte, så det var stort plus! I morgon ska det tydligen bli samma väder, fast med blåst. Usch. Gruppen som red var en stor svensk från Göteborg grupp som var jätteglada och trevliga.

Efter lunch red jag Siggi med tyska Lena (måste komma på bättre namn än svenska och tyska Lena) med åtta eller nio personer. Det tråkiga vädret fortsatte (egentligen är det okej så länge det inte blåser) men allt gick bra. Det var en kille som inte förstod så bra engelska, men tillslut lyckades jag förklara på ett sätt så han förstod hur han skulle handskas med hästen. Mycket yes, no och kroppspråk. Det var speciellt ett svenskt (som Amanda tydligen hade pratat mycket med på hotellet) som var jättenöjda och glada, så det skulle inte förvåna mig om de kommer tillbaka i sommar på en längre tur.

När vi kom tillbaka var det bara en tim-tur kvar som Julia skulle ta. De blev dessvärre försenade och kom först vid kvart i fem ungefär. Men det gick ingen nöd på oss. Vi väntade i stallet medan de var på tur för att sedan kunna släppa ner hästarna på fältet. Gruppen som red bestod av tre engelska killar och två svenska tjejer. Tjejerna var ganska roliga, för de såg ut som två små barbiesar, men de var jättetrevliga och trivdes bra på hästryggen.

Eftersom skolgruppen lämnat hotellet var köket stängt, så Nico var hemma. Han smsade dock och skrev att om vi behöver hjälp med middagen är det bara att ringa. Gulliga Nico. Men det var inga problem. Amanda värmde mat till oss, medan vi kom in från stallet.

I morgon blir det mycket att göra på morgonen. Vi har 55 hästar att förbereda till klockan nio, så det blir full rulle. Dessutom har jag lovat Freyr att köra honom till Selfoss i morgon klockan sex. Det blir alltså inte så mycket Twin Peaks ikväll.

Jag har märkt att det börjar hända saker med mina händer. Jag har blivit otroligt i stel i ringfingrarna och jag har fått en liten knöl på insidan av dem. Mitt vänstra långfinger har också böjt sig lite till höger. Nu låter det säkert mycket värre än vad det är, haha. Fast det gör faktiskt lite ont i ringfingrarna när jag knyter händerna. Men jag håller ju i tyglarna med dem, så det är kanske inte så konstigt.

Amanda var ute i stallet med en kamera idag så jag bad henne ta lite bilder på mig! Dock ej sittande på hästen. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Nu ser ni också de otroligt charmerande regnkläderna vi använder i knallorange.